Hans Rosenström petar på din närvaro

Du sitter stilla i ett avskalat rum när stegen närmar sig. En kvinna tilltalar dig; snart sitter du i en fåtölj i ett helt annat rum. Du är en annan, den som kvinnan säger att du är. Hon framkallar ditt nästa djupa andetag och en rörelse i stolen. Hon är inne i dig – i form av ljudvågor från hörlurarna.

Mellan fyra ögon är en installation av ljudkonstnären Hans Rosenström på utställningen Den osynliga damen på Amos Andersons konstmuseum. Den sträcker sig över den stora salen på nedre våningen, som hyser en reslig konstruktion.

– Alla som är närvarande blir en del av installationen. Jag försöker skapa en struktur för hur man delar rum med andra, ser dem och själv blir sedd. Det är en resa där du kan uppleva olika fragment ju djupare du går, säger Hans Rosenström.

Det är inte bara besökarna som ser varandra från olika positioner, själva verket har en märkligt intim närvaro. När man tar på sig ett par hörlurar förändras ljuset, och det direkta tilltalet i skådespelaren Iida Kuningas röst ger faktiskt en känsla av att bli sedd.

Fysisk beröringEn utgångspunkt för verket är balkongen som går längs två sidor av salen. I den upphöjda positionen med utsikt över rummet finns en introduktion till verket. Den tar upp en tidigare uppfattning om seendet som ett känselsinne, som beröring. Man tänkte att ögat sände ut en ljusstråle som smekte omgivningen. Den bilden påminner om hur ljudet fysiskt berör lyssnaren.

– Ljud är bara tryckvågor, men kan få något att kännas så verkligt. Jag intresserar mig för hur man använder sina sinnen, vad som händer i kroppen när man lyssnar på ett verk. Om man går över gränsen för den privata sfären, blir man väldigt medveten om denna, om vad som är tryggt och vad som är obehagligt nära. I vissa fall känner man en rysning i sin kropp.

Strävar du efter att gå för nära?
– Självklart vill jag rubba lyssnarens bekvämhet.

Verket är tvåspråkigt, de svenska texterna är skrivna av Rosenström själv och Kjell Westö, de finska av regissören Anna-Mari Karvonen.

– Jag har tidigare skrivit alla texter själv, men nu ville jag få nya vinklingar på förhållandet mellan det inre och det som syns utåt.

Hur viktig är texten?
– Berättelsen, texten och ljudet spelar stor roll men är inte huvudsaken. Den samspelar med rummet. En text framställd som ljud är flyktig, den finns och försvinner. Jag skulle inte vilja publicera något. Det är svårare att skriva för en läsare som kan gå tillbaka och kolla texten.

Verkligheten döljer något
Hans Rosenström har länge jobbat med illusorisk närvaro. I I could have told you that (2007) kunde besökaren gå omkring på en fest. Hiljaa läsnä (2010) återger ett krigsminne krypande nära. I Mikado finns också det direkta tilltalet: ”Du är vacker, du är vackrare nu … jag ville att du ska se att du förändrats.”

Vill du få betraktaren att vackla i sin tillit till sina sinnesförnimmelser?
– Verkligheten döljer alltid något i sig. Men jag strävar efter en närvaro i stunden, att betraktaren ska kunna uppleva sig själv, och i det här verket också andra. Det handlar om att kunna förstå sig själv.

Effekten av att vara omgiven av rösten åstadkoms med binaurala mikrofoner, som den som spelar in ljudet sätter in i sina öron.

– Det är ett roligt sätt att dirigera inspelningen på, skådespelaren talar direkt till mig. Den nära relation som uppstår påverkar resultatet.

All teknik är planerad av Sami Suik­konen, forskare inom optoelektronik, som jobbar med Rosenströms verk som hobbyprojekt.