Tre hem. – Alla hem är som dagböcker ur ens liv. Jag är en ganska orolig själ och tycker om att flytta, säger Forsström som bott på över 40 olika adresser i sitt liv. Foto: Hbl-arkiv/Dan Andersson

Konstnären som aldrig tröttnar

Han har gjort scenografi och kostymer till över 300 verk och skapandet bara fortsätter. – Konstnärer slutar aldrig jobba, säger Ralf Forsström som fyller 70 år i morgon.

Scenografen Ralf Forsström har en speciell gåva. Han har ett eidetiskt minne. Det här innebär att han kan lagra synintryck i minnet och ser saker tredimensionellt.

– När jag sluter ögonen ser jag video, bilderna sitter kvar i hjärnan och jag kan plocka fram dem vid behov. När jag går in i en tom teatersalong sluter jag ögonen och föreställer mig vad publiken vill se på scenen, och ser verkligen det. Det är en gåva av Gud.

Formellt är Forsström pensionär men i praktiken har han fortfarande full fräs på.

– Det kan man gott säga, skrockar Forsström och fortsätter:

– Konstnärer lutar sig inte tillbaka, de är skapande så länge de lever. Jag jobbar mer eller mindre hela tiden. Inte är det tungt, det är en livsstil, en form av lek. Jag har fått leka sedan jag var barn.
Ralf Forsströms moster som var operasångerska var gift med biokungen i Vasa, Nicken Philp, och dessa blev mer eller mindre hans fosterföräldrar då Forsströms egen far var mycket sjuk efter kriget. Philp, som var till hälften ryss, introducerade rysk kultur och de förnämsta ryska filmerna för lille Ralf. Som åttaåring köpte Forsström en egen dockteater som han dekorerade och tyckte det var mycket roligare än att spela teater. Det var där det hela började.

Profil
Ralf Forsström
  • Ålder: 70 år i morgon.
  • Familj: En dotter, två barnbarn, två livskamrater och hund.
  • Bor i: Kajanaland på sommaren, i Lovisa på våren och hösten och på Bali på vintern.
  • Favoritpjäs: Pojken Blå.
  • Gillar att: Resa, upptäcktsfärder.
  • Karriär: Frilansande scenograf, kurator, kostymplanerare, regissör, inredningsarkitekt. Har arbetat för flera teatrar i både Finland och Sverige. Flerfaldigt belönad med bland annat Pro Finlandia (1996) och Finlandiapriset (1999), och hederspris vid scenografi-quadrinalen i Prag. Förutom scenografin har Forsström under de senaste tio åren sysslat med modern folkkonst eller det som på finska kallas "ite-taide". I Rovaniemi konstmuseum pågår en stor utställning med Forsströms konst, i Enare en mindre och i hans hemby Petäjävaara i Kajanaland pågår hans 50-årskonstnärsfestutställning för andra året i rad på grund av det stora publikintresset. 

– Jag har blivit litet av en specialist på rysk kultur inom teatern, det är mitt gebit.

För tillfället håller han på och planerar scenografin och kostymerna för Dr Zjivago som får premiär på Helsingfors stadsteater i oktober. Det är en australisk musikal som baserar sig på Boris Pasternaks roman, som utspelar sig under första världskriget och under kommunismens Ryssland.

– Musikalen är nyskriven och får Europapremiär på Stadsteatern, varifrån den förs vidare till bland annat Malmö och New York. Det är en stor musikal med 38 scenbilder och över 400 kostymer. Det gäller att få allt koncentrerat till en stor scenbild där allt kan hända. Utgångspunkten är en stor isgrotta som ger en återblick i Zjivagos själsliv.

Tre hem
Forsström sätter sig ner på en bänk utanför Kullagård i byn Petäjävaara i Kajanaland och tänder en cigarett. Här har han inga grannar, bara skog runtomkring sig – och så hunden Bukefalos, som döpts efter Alexander den stores häst. Huvudbyggnaden är 280 kvadratmeter stor och tomten omfattar hela 70 hektar. Som tack för sin "gudagåva", det eidetiska minnet, har Forsström låtit bygga en ortodox kyrka på sin gård. En gång om året är det öppet hus då biskoparna håller mässa i kapellet. På Kullagård firar han också sin födelsedag. I dag välsignar de ortodoxa biskoparna den stora ikonen med ärkeängeln Rafael på den ryska verandan varefter han äter kräftor med några av sina närmaste vänner i Buddha-paviljongen.

Kullagård, som är belamrat med asiatisk konst och jugendfynd från stockholmska containrar på 1970-talet, är ett av Forsströms tre hem, där han bor sommartid. Lovisahemmet, där han bor om våren och hösten, är helt i funkisstil, medan hemmet på Bali är inrett med möbler från kolonialtiden.

– Alla hem är som dagböcker ur ens liv. Jag är en ganska orolig själ och tycker om att flytta. Det finns kanske en grundotrygghet i mig som kan bero på att min far var så mycket sjuk då jag var liten. Jag var 14 år när jag första gången, helt ensam, liftade till Europa, säger Forsström, som bott på över 40 adresser.

"Svenskis – ett ormbo"
På 1970–80-talen började Forsström resa till Asien med sin livsledsagarinna, författaren Christina Andersson som han levde tillsammans med i många år och som han fortfarande betraktar som en av sina livskamrater. Under Asienresorna hittade de inspiration till olika pjäser som Andersson skrivit och Forsström regisserat och gjort scenografin till.

Ramayana och Pojken Blå är våra barn.

När han tröttnade på att bo på hotell köpte han ett eget hus på Bali, där han i många år levde ihop med en lokal man. Han beskriver också Bali som ett Mecka för konsthantverk.

– Alla gör konst i någon form på Bali. De har en mycket rikare fantasi- och bildvärld än vi. Religioner har alltid funnits starkt närvarande i mitt liv. Jag är ortodox men ser absolut ingen konflikt i att vara intresserad av andra religioner. Ortodoxin är ett fönster mot de asiatiska religionerna, en del av en helhet.

Forsström har under sin långa karriär gett scenografyrkets status ett lyft i Finland. Tidigare var det kulissdekoratörerna som hade hand om scenografin. Forsström studerade till inredningsarkitekt under Kaj Franck och kulissmålare på Ateneum. I skiftet 1950–60-talet började Forsström som dekorationselev på Svenska Teatern och blev efter några år ombedd att bli chefsscenograf, men han tackade nej.

– Jag ville inte stanna i ankdammens stillastående vatten utan ville ut i världen.

När Bengt Ahlfors på 1970-talet blev konstnärlig ledare på Svenska Teatern jobbade Forsström ändå några år där som chefsscenograf innan han åkte till Sverige.

– I dag stiger jag inte in på Svenska Teatern över huvud taget, jag får ont i magen när jag går in genom dörren. Därför jobbar jag på finskt håll. Svenska Teatern är ett ormbo av gamla intriger. Det är så förbannat medelmåttigt och introvert, ett privatföretag för teaterchefen. Lilla Teatern har däremot alltid varit internationellt inriktad, där har jag gärna jobbat.

Både Helsingfors Stadsteater och Nationalteatern beskriver Forsström däremot som sina fristäder där han har fria händer att göra vad han vill. Under de senaste tio åren har han tackat nej till jobb utomlands och försökt minska på arbetsmängden. Det mesta har han gjort, men det finns en sak som grämer lite:

– Jag gillar att jobba med opera och det som lite retar mig är att jag inte fått jobba med Wagners operor. Det är en sagovärld som verkligen intresserar mig.

Forsström håller också på med att skriva sina memoarer.

– Jag är nästintill klar, texten vilar för tillfället. Just nu är jag lite trött på huvudpersonen, men boken kommer ut så småningom.