Kollektiva minnen förenar greker i kris

När den kulturmärkta Attikonbyggnaden i centrala Aten vandaliserades och brändes en vinternatt 2012 grät människor öppet framför den utbrunna huskroppen dagen efter. I byggnaden låg två av staden äldsta och mest populära biografer. Många minnen kopplades till filmer de sett där under årens lopp. Men det är inte bara upplopp och förstörelse som hotar kulturlivet.

– Vi befinner oss mitt i en kollektiv depression, säger regissören Vangelis Theodoropoulos som driver teatern Neos Kosmos i Aten sedan femton år.

Theodoropoulos lägger en stor del av skulden på politikerna:

– Alla politiska partier har svikit oss i ett samhälle där en övergripande kulturpolitik saknas och där kulturministrar kommer och går i olika regeringssammansättningar.

På sin teater försöker han få publiken att glömma vardagens problem.

– Det är en balansgång att inte bara se till den ekonomiska vinsten utan också att producera högklassig underhållning. Jag kan inte längre ta risker med smala pjäser. Men jag måste fortsätta, vi måste komma igenom krisen med förståndet i behåll. Kulturen är livsviktig.

Paradoxalt nog har fler teatrar öppnat de sista åren. Men till ett högt pris – Vangelis Theodoropoulos uppskattar att 80 procent av de unga skådespelarna i Grekland arbetar mer eller mindre gratis.

Teater är ett folknöje i Grekland och varje sommar turnerar alltfler grekiska teatersällskap runt landet till antika och moderna friluftsscener. Förra sommaren var Aristofanes komedier särskilt populära eftersom texterna anknyter till dagens politiska händelser. I år turnerar Theodoropoulos på nytt, med stor konkurrens bland 50 andra uppsättningar och med sänkta biljettpriser, med en pjäs som handlar om Smyrnakatastrofen – befolkningsutbytet mellan Grekland och Turkiet på 1920-talet. I pjäsen väcks kollektiva historiska minnen kring lidande till liv genom kvinnors sång, men samtidigt påminns publiken om den rådande situationen i Grekland i dag.

Gästarbetaren försvann

Smyrnakatastrofen är även ett centralt motiv i den svenska författaren Aris Fioretos roman Den sista greken. Boken översattes nyligen till grekiska och i pressen beskrevs han som greken från norr. Många greker ser automatiskt Fioretos som sin landsman eftersom hans far var grek, trots att han är född och uppväxt i Sverige. Grekerna vill gärna ta åt sig äran, de är stolta över sina utvandrade söner och döttrar i generationer bakåt. Speciellt när författaren från norr skriver om 1960-talets grekiska gästarbetare och nationaltraumat Smyrnakatastrofen.

Men den typiska grekiska gästarbetaren existerar inte längre. Den kroppsarbetande utvandraren har bytts ut mot välutbildade unga greker som flyr den ekonomiska krisens arbetslöshet. Aris Fioretos kallar dem Erasmusgenerationen. De är mobila och ständigt uppkopplade med familj och vänner. Men en grek längtar alltid hem.

– Grekerna har inte monopol på hemlängtan, men möjligen copyrighten. Åtminstone om man betänker de homeriska eposen, säger Aris Fioretos.

– Min grekiska far var inte annorlunda än de flesta av sina landsmän. Han ville återvända hem. Han tvingades lämna sitt land och därför tog sig lidelserna starkare uttryck än de kanske annars hade gjort. Som pojke solidariserade jag mig med detta patos, men kunde inte fylla det med egna erfarenheter. Jag förstod vad min far sade, men inte vad han talade om.

Det är omskakande att se hur Aten förändras under den ekonomiska krisen fortsätter Fioretos.

– I vissa kvarter är varannan butik igenbommad. Det gör ont att se människorna rota i containrar eller sova på kartonger. Klyftorna ökar, samhället glider isär. Det nya är att medelklassen tynar bort. Jag tror inte att denna dystra trend hejdas i första taget utan att den kommer att förvärras. Grekerna är bra på att hjälpa varandra. Men någon måste stå för en institutionaliserad form av solidaritet. Det kan bara staten göra. Och den överlever för ögonblicket från infarkt till infarkt.

Aris Fioretos tror inte på alternativlösheten i form av hjälppaketen som erbjudits Grekland utan några stimulerande åtgärder. Kulturskillnader gör att tyskarna har trott att man kan lösa krisen på samma sätt som man skulle ha gjort i Tyskland, det vill säga genom att spara, men förutsättningar är annorlunda i Grekland som saknar både infrastruktur och industri. Grekerna litar egentligen inte på staten och familjen har förblivit den dominerande modellen. Tilliten till staten som en omfördelare av resurser fattas. Aris Fioretos vill tro att Erasmusgenerationen kommer att ha betydelse för Greklands framtid då de förhoppningsvis återvänder hem med nya värderingar som kan förändra landet.

Litterär verklighetsflykt

Kostas Papadopoulos och hans fru Anastasia Lambria som har drivit förlaget Potamos i snart tjugo år ger ut ett trettiotal böcker om året, främst inom kultur och modern historia.

Läsarens smak har förändrats under krisens gång mot lättare romaner som erbjuder verklighetsflykt, hävdar Kostas Papadopoulos. Man läser för att fly från den tunga vardagssituationen och just nu gärna skandinaviska kriminalromaner. Han ser dock ett nyvaknat intresse för böcker som beskriver livet under 1940-talet då Grekland gick igenom krig, ockupation och svält. Tidigare kunde speciellt den unga generationen inte identifiera sig med den tidsperioden, men nu kan den speglas i den nuvarande situationen.

– Men alla grekiska bokförlag är konkursmässiga i dag. Kunderna har inte råd att köpa böcker, säger Kostas Papadopoulos.

– Kriser som krig och ockupation kan vara starka inspirationskällor för skapandet, men problemet med den pågående ekonomiska krisen är att vi saknar en tydlig fiende att enas kring, hävdar Vangelis Theodoropoulos.

– Oftast betonas förlusten, avslutar Aris Fioretos, men den öppnar också nya möjligheter.

Filmer som behandlar Grekland mitt i krisen har börjat produceras. Regissören Theo Angelopoulos, som omkom i en olycka när han var mitt uppe i arbetet med sin senaste film, tog upp just strejker, demonstrationer, fattigdom, invandrarhat och det kaos grekerna upplever i vardagen. Unga, oberoende filmskapare försöker nu hitta nya uttryckssätt i sina filmer som de hoppas ska röna internationellt intresse.