– Jag försöker inte medvetet ta vackra bilder. Jag låter intuitionen styra, säger Steve McCurry. I bakgrunden hans fotografi av nunnor i Burma 1994. Foto: Tor Wennström.

Steve McCurry fångar själen

Den amerikanska dokumentärfotografen Steve McCurry är främst känd för bilder från krisområden. På Helsingfors konsthall visar han mänsklighetens goda sida.

Det är blickarna som fångar en. På Steve McCurrys porträtt ser alla rakt in i kameran. Han säger sig vänta på att själen tittar fram. Blickarna är avvaktande, stolta, frågande eller välkomnande. Bilderna glöder, människorna lyses upp och förvandlas till ikoner, som Den afghanska flickan, ett av världens mest igenkända fotografier.

McCurry tänkte så ofta på flickan att han 2002 gav sig i väg till Afghanistan för att söka upp henne, trots att han inte kände till hennes namn.

– Bilden av henne är en del av mitt liv, varje dag har den på något sätt varit aktuell. Det var fantastiskt att hitta henne och kunna hjälpa henne genom att upprätta en fond för att hon ska få del av royaltyn för bilden.

Sharbat Gula heter hon, och hon hade ingen aning om att hon var känd över hela världen. National Geographic hade hon aldrig hört talas om.

Hon finns på utställningen på två bilder: som barn – hon var blyg och läraren i klassrummet måste övertala henne att blir fotograferad – och som vuxen. Den intensiva blicken har hon kvar, i ett ansikte tärt av ett hårt liv.

Människan – en överlevare

McCurry fick sitt genombrott med krigsbilder från Afghanistan vid tiden för den sovjetiska invasionen. Han har sedan dess ofta fotograferat i olika krisområden, och vid attacken mot World Trade Center var han genast på plats. Han bodde bredvid.

– Jag gick upp på taket och började fotografera, men min hjärna kunde knappt processa det som hände. Jag var tvungen att gå ner på marken.

Också de bilderna har spritts över världen.

Men utställningen på Konsthallen är en annan historia. En helhet som faktiskt lyckas säga att världen är en god plats, på ett sätt så att man tror det.
Kriserna finns visserligen i bakgrunden, i bilder av barnsoldater och barnarbetare. Men en övergiven pansarvagn är också en förträfflig lekplats och den sönderbombade staden Herat i Afghanistan är underskön i kvällsljus.

En gammal skräddare bär sin rostiga trampsymaskin genom översvämningen. Vattnet når honom till hakan – han ler ändå. Arten männi-ska är vacker, livskraftig och kan utföra stora ting. Det är lätt att bli högstämt känslosam inför fotografierna, men McCurry tar ner en på jorden.

– Mannen ler för att folk omkring honom såg att jag fotograferade och började ropa att han skulle le mot kameran.

Attityden speglas

Fotografering är envetet arbete, magi uppstår först mellan bild och betraktare.

Ibland gäller det att ställa sig i dörröppningen och blockera passagen tills man förklarat att man vill ta en bild. Och faktiskt, även då tittar själen fram.

Hur får du det att fungera?

– En konfrontation kan ofta kännas aggressiv, den som blir fotograferad blir nervös. Men objektet speglar oftast din egen attityd. Om du är avslappnad blir den andra också bekväm i situationen.

– Afghanska män älskar att bli fotograferade och är mycket fåfänga. Men kvinnor var svårare att få fotografera, därför finns många flickor på bilderna. Jag kunde ju inte komma till National Geographic med bara bilder av män.

Vad söker du?

– Jag söker bilder som bränner sig in i minnet. Bilder som väcker känslor, tar mig någonstans. Det handlar om att upptäcka världen och att bevara allt som annars försvinner, männi-skor, livsstilar och miljöer. Att fotografera är det mest tillfredsställande sättet att leva.

Trots färgstarka bilder hävdar McCurry bestämt att han inte intresserar sig för färg.

– Färgen måste fungera, men den får inte bli huvudsaken. Bara en liten del av hjärnan ska tänka på färgerna.

Tandborstning bästa försvar

Det hårda arbetet innebär också farliga situationer, som när ett gäng beväpnade, maskerade män slog in dörren till hans hotellrum i Afghanistan. Sina kameror hade han gömt i ett annat rum, så han var rädd att bli dödad men inte bestulen.

– Jag gick till badrummet och började borsta tänderna så att de skulle förstå att de får ta vad de vill. De tittade genom rummet som om de var ute och shoppade och gav sig sen av.

En idyll kan vara en vilostund utanför lerhyddan i Jemen när männen samtalar, en pojke är på språng och dromedaren sänker mulen i saftig grönska. Eller också mor och barn sovande i en hängmatta, trots att en orm bokstavligen ringlar sig i det kambodjanska paradiset.

Det är oftast inte avgörande var en bild är tagen. Placerade bredvid varandra verkar bilder från olika länder ändå komma från samma miljö – och det gör de ju.
Religiös hängivelse på en hinduisk festival, fysiskt krävande koncentration bland shaolin-munkar i Kina och stillheten i en moské i Kashmir visar alla beundransvärda sätt att leva på.

Utställningen är producerad av Konsthallen och bildvalet har gjorts i samarbete med fotografen.

– Vi valde att inte visa bilderna från Gulfkriget eller WTC-attacken eftersom de visats mycket. Dessutom berör de främst USA, säger Konsthallens chef Maija Koskinen.

I stället för lidande och våld vill Konsthallen visa mänsklighet. Det är berörande.