Anna Eriksson är inte rädd

– Teostopriset är det finaste erkännande en tonsättare eller musiker kan få i Finland. Priset ges till musiker vars verk ses som modiga, självständiga och konstnärliga, säger en uppriktigt glad Anna Eriksson.

Under de senaste dagarna har hon debatterats flitigt, men inte på grund av prisutdelningen. Orsaken är intervjun i söndags i Helsingin Sanomats månadsbilaga, där Anna Eriksson i hårda ordalag kritiserade schlagerbusinessen och kallade den en ”värld full av skit”. Artikeln rubricerades Anna Eriksson var schlagerhimlens superstjärna men led av varje stund.

Den här gången väljer Eriksson  sina ord noga.

– Visst orsakade artikeln en rejäl skandal. Rubriken var fullständigt överdriven och i texten hade journalisten brett på ordentligt, men jag kan inte ansvara för vad någon annan skriver, säger Eriksson.

Hon påpekar att hon aldrig sade att hon inte skulle ha uppskattat sin karriär.

– I början var det svårt, och det är ingen hemlighet. Men tiderna har förändrats och i dag kan vi tala öppet om det. Jag förstår inte kalabaliken kring det hela.

Kritik från kolleger
I de sociala medierna har andra artister bland annat skrivit att hennes uttal i HS var ”ojust och oärligt” och att hon slänger skit över gamla vänner.

– Står det så? Alla har rätt till sin egen åsikt, om någon känner sig kränkt kan det inte hjälpas.

Anna Eriksson, 35, har länge hört till storsäljarna inom den inhemska musiken och efter 18 år i branschen upplever hon att hon känner till spelreglerna och att hon i dag kan tala öppet om dem.

– När jag började var branschen vilda västern. För en ung människa som sugs med är det svårt, alla försöker sko sig på en. Det är det branschen går ut på. Det är viktigt för unga att förstå hur det går till och jag upplever att det är min plikt att föra fram det. Det är förvånande att någon ser det som negativt, alla känner till det jag säger men ingen talar om det.

Självklart är hon stolt över sin karriär.

– Det är en svår bransch, särskilt i dag. Har man varit med lika länge som jag kan man inte annat än vara stolt.

Men Eriksson hann sälja 400 000 skivor innan hon tjänade något själv på dem, eller mycket lite, tillägger hon.

Vad tycker du var mest skit då?
– Jag vill inte upplevas som bitter, det är jag inte. När jag började fanns ingen som såg efter en. Numera har program som Idols psykiatrer som ser efter artisterna, men jag var tvungen att lära mig allt genom försök och misstag – om avtal, spelningar, allt!

Eriksson har kritiserat dagens sångtävlingar men MTV3:s sångtävling Kiitorata, som Eriksson deltog i blev startskottet för hennes egen karriär. Hon skrattar åt minnet.

– Det gick till så att jag åkte till Böle två gånger för att göra en musikvideo i äkta skivrådsanda och sen var det dags för final. Det var rätt komiskt och långt från dagens tävlingar! Jag har aldrig kritiserat tävlingarna i sig men däremot slutprodukten de  genererar.

Anna Erikssons första självbetitlade skiva, som kom ut strax efter sångtävlingen, sålde dubbelplatina och de första fem åren gjorde hon över tjugo spelningar i månaden. Sedan blev det totalstopp, hon blev utbränd.

– Som 25-åring trodde jag att jag skulle sluta helt och hållet. Men efter ett års paus började jag skriva egna låtar och det började kännas bra igen.

Varför lämnade du inte schlagern tidigare, om du så starkt ogillade det du gjorde?
– Det är lättare sagt än gjort. Jag hade ett band vars uppehälle jag ansvarade för. Många flåsade mig i nacken och sa vad jag skulle göra och hotade med att min karriär skulle gå åt pipan.
Anna Eriksson påpekar att uttrycka saker tillspetsat hör till hennes personlighet och med det menar hon att hon inte räds för att säga saker rakt ut.

Tror du att det kan påverka din karriär negativt?
– Om det är så har jag inget att förlora. Om man är tvungen att ljuga eller vara någon annan än den man är kan jag lika gärna säga adjö till karriären, så kan jag inte jobba. Jag är inte rädd, särskilt inte för att bli  impopulär.

Din senaste skiva Mana är mörk och väldigt utelämnande och du tangerar just rädsla i den. Vad handlar den om?
– De flesta är rädda för att förlora något. Det är universella känslor som alltid är närvarande. Man kommer inte undan dem och därför var det viktigt att skriva om den rädslan.

Tionde priutdelningen
• Årets Teostopris gick till Anna Eriksson för skivan Mana och Matthew Whittall för hans verk Dulcissima, clara, sonans. Bägge vinnarna fick 20 000 euro.
• Tonsättarnas och musikernas intresseorganisation delade ut Teostopriset för tionde gången.

Läs Mats Liljeroos kommentar till prisutdelningen här

En äldre intervju med Matthew Whittall hittar du här