Om troll, mystik och förbannelse

Förra veckan släppte det finlandssvenska metalbandet Finntroll sitt sjätte album Blodsvept, med ekon från bandets tidiga historia i slutet av 1990-talet. Inte heller den här gången kom man undan den förbannelse som verkar ha lagts på ”trollen” i begynnelsen.
– Det är alltid något strul kring Finntroll, säger sångaren Mathias ”Vreth” Lillmåns.
– Den här gången var den största motgången att gitarrerna som spelats in under flera månader raderades med ett enda knapptryck.
– Och vem det var som tryckte på den knappen, säger bandets textförfattare och tidigare solist Jan ”Katla” Jämsén med ett illmarigt leende.
Mathias sträcker fåraktigt upp en arm …

Det var Jan som tillsammans med kompisen Teemu ”Somnium” Raimoranta som grundade Finntroll 1997.
– Det var ju ett totalt skämt som egentligen aldrig skulle se dagens ljus, berättar Jan om starten.
Men den aggressiva och punkiga black metalen kombinerad med dragspel, folkmelodier och humppatakter blev en omedelbar hit bland kompisarna, och Teemu och Jan insåg att de kanske hade något här.
– Vissa norska band hade då börjat sjunga på norska och det lät bra. Jag började också försöka sjunga på min helsingforssvenska och det fungerade.
Med sitta andra album Jaktens tid (2001) slog Finntroll igenom som en av världens stora metalorkestrar och världen var öppen. Sen slog förbannelsen till. I mars 2003 föll Teemu från Långa bron i Hagnäs och omkom genast.
– Det blev förstås kris i bandet. Vi valde ändå att fortsätta.

Förvirring och nya motgångar
Det dröjde inte länge förrän gisslet kring Finntroll gjorde sig påmint igen. Samma år som Teemu dog drabbades Jan av en allvarlig halsåkomma.
– Ena dagen stod jag på scen i Wacken inför tiotalstusen människor, nästa fick jag av läkaren höra att jag aldrig kommer att sjunga igen.
Jan gav över solistjobbet åt finska sångaren Tapio Wilska, och drog sig mot kulisserna.
– Det är klart det var ett hårt slag.

Finntroll fortsatte, medlemmar byttes ut och vissa sånger gick på finska. Förvirringen stillades först 2006 då Jan träffade Mathias.
– Jag hörde honom ryta med sina egna band och tänkte att det här är killen Finntroll behöver.
– Det klaffade direkt då jag kom för att provsjunga, berättar Mathias.
Själv ville han inte – eller kunde inte – skriva lyrik på svenska, så Jan tog igen över textförfattandet. Det var början på ett fruktbart samarbete.
– Det känns bra att sjunga Jans texter. Vi diskuterar ändå alltid fraseringar och detaljer tillsammans, för jag känner att jag själv också måste kunna skriva under det jag står och skriker på scen, säger Mathias.
Jan å sin sida trivs numera utmärkt med rollen som ”outsider” i bandet han grundade.
– Jag brukar säga att Finntroll består av sju plus en medlemmar, säger Mathias.

Estniska influenser
Finntrolls humoristiska musikaliska grepp uppskattas inte av alla. Att krydda black metal-riff med till exempel blåsorkester eller dragspel är för mycket för vissa ”rättrogna metalltalibaner”.
– Så är det fortfarande, vet Mathias.
Men trots att musiken ibland ger en bild av uppslupna, mjöddruckna vildar är lyriken från Jan Jämséns penna något helt annat.
Hans texter har ofta beskrivits som seriösa, dystopiska och med en röd tråd av naturmystik.
– På nya låten Midvinterdraken var jag till exempel inspirerad av den estniska författaren och ex-presidenten Lennart Meris verk Hõbevalge (1976) och Hõbevalgem (1983).

Genom Finntrolls album och konserter har Jans lyrik nått ut till tusen och åter tusentals öron globalt. Frågan är om inte Jämsén i det här perspektivet är den mest framgångsrika och spridda finlandssvenska samtidspoeten.
– Jag har själv lekt med den tanken, att det kanske faktiskt är så, säger Jan och skrattar till.
De första tio åren var turbulenta för Finntroll. Vågar man tro att det nu börjat plana ut?
– Det skulle jag verkligen inte våga lova, säger Mathias. Få se vad som händer på Europaturnén i maj …