Hotfullt. Paula Salovaara skrev om raseriet mot den obligatoriska svenskan och blev själv överhopad med mejl. Tor Wennström

”Avfärda aldrig hatet”

Kolumnen om blodet som strittar gick inte spårlöst förbi. – Det tog noll se­kunder för läsarna att reagera på den obligatoriska svenskan, trots att jag inte ens nämnde uttrycket, säger Paula Salovaara.

I sin lördagskolumn skrev Paula Salovaara, redaktionschef på Helsingin Sanomat, om en bekant som hade fått ett hotmejl.

”Någon av dina familjemedlemmar skall dödas så att blodet strittar ända till Sverige om du inte slutar med din hurripropaganda”, stod det i mejlet.

Salovaaras vän arbetar med tv-programmet Finland är svenskt.

Paula Salovaara avslutade sin kolumn med att notera att hon själv är tvåspråkig och reaktionerna lät inte vänta på sig.

– De som ville tacka var morgonpiggast, de mejlen kom först. Men sedan kom de negativa kommentarerna. Många hade uppfattat min kolumn som en pamflett för den obligatoriska svenskan.

– På tisdagen fick jag ett mejl från en som meddelade att han önskade att han skulle hitta ritningarna till Auschwitz för nu skulle de behövas.

– Lever vi faktiskt i ett klimat där det är okej att säga hur fräcka saker som helst?

”Fortsätt diskutera”
Många väljer att bemöta hatiska kommentarer med avfärdanden som att ”personen är bara en galning”. Paula Salovaara motsätter sig alla försök till förminskningar av raseriets betydelse.

– Det är inte okej med ett enda brev med hot om död. En av dem som skrev till mig avslutade sitt brev med att ”det här är bara humor”. Också det förutsattes jag svälja.

I stället för att avfärda skall vi fortsätta diskutera, anser Salovaara.

– På Helsingin Sanomat följde vi upp kolumnen med en videosnutt och själv har jag varit aktiv på Facebook och Twitter.

Eftersom den obligatoriska svenskan väcker så mycket känslor är det klart att den skall debatteras.

– Många av dem som tog kontakt var sakliga och meddelade att inte heller de godkänner hot och våld även om de motsätter sig obligatorisk svenska.

Trots att de hatiska kommentarerna kan vara magstarka påpekar Salovaara att en journalist också måste kunna tåla en del.
– Jag visste att jag skulle få mothugg men jag har rätt att vänta mig att ingen vill döda mig.

– De negativa reaktionerna på den här kolumnen var för övrigt färre än när jag skrev om fett och i flera veckor fick brev från fettförespråkare.