Dunham förnyade dramakomedin

Philip Teir: Den här serien ger mig lite samma känsla som när jag såg Teatteri Takomos uppsättning av Monika Fagerholms Den amerikanska flickan i fjol. Jag säger inte att det är genialiskt, men visst är det otroligt befriande att se ett verk som är helt och hållet styrt av en konstnärlig vision utan påverkan av framför allt män som tror att de vet bättre.
På den punkten tycker jag att regissören och manusförfattaren Lena Dunham åstadkommer något slags paradigmskifte. Hon är 26 år gammal och har fått ett av världens mäktigaste tv-bolag att ge henne fria händer.

Andrea Svanbäck: Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig över att hon riskerar bli en slags ”ung kvotkvinna” nu när vägen är utstakad. Att de med pengar tänker att hon fyller hela behovet av unga brudars berättelser.
Hos mig, liksom säkert mängder av andra tjejer, väcker hon ju drömmen om att få synas, höras och vara på ett nytt sätt. Här finns en konkret riktning som fler kommer vilja vandra i. Många av scenerna känns som de mest förlösande jag har sett på evigheter.

PT: Jag vet inte exakt hur mycket producenten Judd Apatow har haft att göra med serien, men uppenbarligen jobbar de bra ihop. Girls har samma omedelbara kultkänsla som den rätt underskattade Freaks & Geeks, som bara fick en säsong, en av de mest trovärdiga uppväxtskildringarna som någonsin gjorts för teve, tycker jag. Apatow har inte gjort någonting bättre efter det.

AS: Apatow uttryckte det bra på Twitter, att i dag vill alla tv-produktioner förändra bilden och känslan i programmet så helheten verkar ny och framåttänkande. Mer sällan håller själva grundidén. Men det gäller för Girls.
Dunham skriver om det hon kan: att leva ett rätt vrickat liv i New York, utan försäkringar. Visst, hon är vit och privilegierad men ändå väldigt borttappad.

PT: Jag såg Woody Allens To Rome With Love nyligen och insåg att ett stort problem som Allen har i dag är att han inte kan skriva dialog för 30-åringar. Han vet inte hur folk i vår generation låter, vad vi pratar om. Han tror att 30-åringar låter som akademiker födda på fyrtiotalet, som talar om Rilke och om olika ”älskare” och ”älskarinnor”. Han kunde lära sig ett och annat av Lena Dunham. Dagens 27-åringar sitter snarare i sin pyjamas med sin Iphone och twittrar och gräver sig i näsan. De kan säkert också prata om Rilke, men kulturella referenser är mycket mer splittrade i dag än i Allens föreställningsvärld.

AS: Jag tror också att replikerna präglas av den här nya sortens berättelse om att bli vuxen, där eget ansvar och fasta strukturer är tvungna att skjutas på framtiden då omvärlden är osäker. Har man bara jobb några månader i taget som tjejerna i Girls måste man hitta andra sätt att förhålla sig till självkänslan och ens förväntningar på livet. Här kan kulturen och språket bli ens personliga strategi, med hjälp av vilka man både rannsakar och lyfter sig ur oron.

PT: Huvudpersonen Hannah är ju ganska flegmatisk, hon har svårt att behålla sina jobb och verkar inte ha några högre ambitioner i livet. Men det finns ju en annan sida av det här. Även om rollfiguren baserar sig på Lena Dunham själv så ska man komma ihåg att den verkliga Dunham både skrivit och regisserat flera avsnitt och nu lär skriva på en bok som hon fått ett miljonförskott för. Om hennes serie handlar om en generation som inte orkar anstränga sig så är hon definitivt inte själv flegmatisk. Jag tror hon jobbar som en galning.

AS: Fast i så fall är hon nog ”aktiv” snarare än utbränd, åtminstone tyder hennes Instagram-feed på det. Mycket privat humor där – ett tecken på självsäkerheten som även syns tydligare än någonsin i säsong 2. Hannah har gjort slut med nervklena Adam som hon hittills trånat efter, för att nu ligga runt med ”vuxna, mogna” män som hon vill ska ge henne nytt djup. Notera hela tiden hennes behov och drömmar – inte männens. Ibland lutar det över i rå egoism, vilket hittills ofta uppfattats som okvinnligt.

PT: Det bästa också i den här säsongen tycker jag är dialogen. Den känns originell och samtidigt trovärdig, väldigt twitterfyndig. Jag kan sakna välskrivna 90-talssitcoms typ Frasier och Seinfeld men samtidigt är det ju ingen poäng att göra samma sak igen. Dunham gör någonting nytt. Det är också uppenbart att hon skriver rakt emot en Sex and the City-tradition där folk är klädsamt neurotiska och aldrig tycks ha ekonomiska bekymmer. Det här är mycket råare, mindre smickrande, mer realistiskt.

AS: Ja, det finns många knockout-repliker att bära med sig. Jag gillar också hur flera scener lyckas slå över i uppriktigt allvar precis i de ögonblick jag tycker det blir för mycket klämmiga fyndigheter i manuset. Jag älskar till exempel när de gråter på riktigt, av olycka och ångest. Eller när de klär av sig, otvunget.

PT: Man får verkligen se mycket nakenscener. Nästan ett överflöd, men jag antar att det är medvetet. Efter årtionden av anorektiska kroppar i teve vill Dunham exponera sina tittare för hur folk verkligen ser ut och rör sig. Det är faktiskt lite revolutionerande.

AS: Liksom det faktum att man inte ryggar för ekonomi. Även om Dunham i dag garanterat håller på att bli svinrik visar hon hur pengar håller ett järngrepp om hennes generation. Varje gång någon av huvudpersonerna förlorar jobbet eller inte vet var de ska bo nästa månad vill jag bara att de ska våga gå in i det ännu mer. Igenkänningen är enormt stor. Ett annat exempel på den lyckade mörka humorn är att produktionsbolaget lottar ut ett års gratis hyra på Manhattan i samband med säsongslanseringen – en vinst väldigt många av fansen på allvar säkert drömmer om.

PT: Den som gillar Girls – eller som inte kan vänta på säsongsstarten i Yle – ska hyra Dunhams debutfilm Tiny Furniture, som ger en försmak om serien. Det är en ganska lågmäld indiefilm men den har en uppriktig kvalitet som är mycket tilltalande, tycker jag. Dunhams mamma och syster spelar sig själva i filmen.