"Den nya generationen skådespelare är intresserad av nya former, men kanske inte av nyskriven dramatik."

Nyskrivet får ofta nej från teatrarna

Att det är motigt att få nyskrivna pjäser uppsatta i Svensk­finland är de tre dramatiker som Hbl talat med eniga om. ­Dramafestivalen på Dianascenen skapar ­motvikt med totalt 22 nyskrivna pjäser.

Camilla Roos ser sin första teaterpjäs framföras på lördag på Dianascenen i form av en läsning med två skådespelare. Sedan tidigare har Roos arbetat med manus för tv och film men efter en skrivarkurs satte hon i gång med ett manus för teaterscenen som blev Vintergatans dotter.

I två år har hon och den svenska regissören Hedvig Claesson försökt sälja pjäsen till teatrar – hittills utan framgång.
– Det verkar vara svårt att få nyskrivna pjäser uppsatta. Men ska teatrar hitta nya pjäser och dramatiker måste det finnas en första gång för alla.

Monologen handlar om en kvinna som efter en misslyckad fest börjar rannsaka sina tidigare kärleksrelationer.
– Det är allmängiltiga teman som speciellt kvinnor och tjejer kan känna igen sig i. Det är klart att det skulle vara roligt om någon teater ville ha den.

I den fyra dagar långa festivalens program syns både nya och gamla namn. För ett par år sedan sattes Sofia Aminoffs Aurora Helsinki upp på Tea­ter Viirus men sedan dess har hon hållit sig utanför kretsarna. Ett arbetsstipendium från Kulturfonden gjorde det möjligt för henne att under ett års tid skriva en ny pjäs.

Hon kommer själv att stå på scenen under Drama slam och läsa ur Jag skall aldrig lämna dig som handlar om Sigmund Freuds dotter Anna som fortsatte i faderns fotspår och lade grunden för barnpsykoanalys.
– Som ung drabbades hon av ett slags utvecklingskris och gick senare i analys hos sin pappa. Hon hade ett analytiskt förhållande med honom och frigjorde sig egentligen aldrig. Hon var en vestal i hans tempel. När han insjuknade i cancer 1923 blev hon hans närmaste sköterska och valde att inte lämna honom.

Hon hade också ett livslångt partnerskap och ett gemensamt familjeliv med Dorothy Tiffany Burlingham (ättling till juvelerarföretaget Tiffany’s grundare) och det är i den här dubbelheten Aminoffs drama har sin grund. Det är ändå inte en historisk pjäs i traditionell mening.
– Jag skriver i en feministisk, psykoanalytisk och lyrisk tradition även om det historiska och det dokumentära också finns där.

Men frågan är om pjäsen någonsin kommer att nå den finlandssvenska teaterpubliken. Sofia Aminoff tycker att intresset för nyskriven dramatik är svagt och att det är svårt att över huvud taget få pjäser lästa.
– Jag har varit borta från branschen i ett par år så kanske man läser mer nu, men när jag var aktiv upplevde jag inte att det fanns en kultur av läsning på teatrarna.

Det finns historiska orsaker, menar Aminoff. Den finlandssvenska litteraturhistorien har överlag främst präglats av noveller, dikter och romaner – inte av pjäser.
– Det finns nästan en tradition av ”anti” som redan Hagar Olsson pratade om. Traditionen av att sätta upp nyskrivet är liten. Teatrarna har gjort annat. Men det krävs iscensättningar för att dramatiken ska utvecklas.

Björlings äventyr
Poeten Gunnar Björling är en annan historisk person som dyker upp på teaterscenen under dramafestivalen när Mårten Westös pjäs Kolibrin på Gödselstacken läses.
– Björling var en av mina tidiga husgudar. Pjäsen föddes närmast som en reaktion mot de senaste decenniernas litteraturforskning om modernisterna som dominerats av rikssvenska forskare och som varit väldigt textcentrerad. Faktum är att Björlings hela biografi erbjuder intressant dramaturgiskt stoff. Från att under början av 1900-talet ha varit politiskt aktiv, en glödande socia­list, bytte han under inbördeskriget i princip sida. En broders död i unga år samt faderns slaganfall som gjorde honom stum är också sådant som påverkade den blivande poeten starkt. Här finns många intressanta trådar att spinna vidare på, berättar Westö.

Pjäsen är ursprungligen skriven som ett hörspel för Radioteatern och Westö hoppas att läsningen ska ge honom idéer för att bearbeta den ytterligare. Dramatik är däremot inget Westö sysslar med på heltid, men han skulle gärna förkovra sig mer i den sortens skrivande.
– För en författare känns situationen inte särskilt uppmuntrande just nu, det finns alltför få sammanhang att skriva i. Överlag känns det som om fältet är väldigt uppdelat i olika skrån. Det behövs mer synergieffekter, man kunde anlita författare lite mer i teatersammanhang. Just nu tycks vi vara bundna vid våra små cirklar.

Sofia Aminoff tror att det ringa intresset för nyskrivna pjäser beror på maktstrukturer och skådespelardominans på teaterfältet.
– Den nya generationen skådespelare är intresserad av nya former, men kanske inte av nyskriven dramatik. Deras metoder är processinriktade så de arbetar ofta fram egna texter – inget fel med det, men det är tråkigt att inte båda sorter får plats.

Hur orkar man arbeta som dramatiker om det inte finns ett intresse för ny dramatik?
– Det är arbetsamt och frågan är om engagemanget och krafterna räcker till. Risken är att man slutar skriva eller börjar skriva i en annan genre i stället.

På Diana dramafestival framförs pjäser på svenska, finska och estniska på Dianascenen vid Skillnaden 10–13.1. Läs mer här.