Elin Petersdottir i historiens virvelvind

Elin Petersdottir ler och vinkar till övervakningskameran. Vi befinner oss i ett rum klätt i 1700-talstapet och spelreglerna för besökarna är inte precis fria.

Här på Nationalmuseet bland vitrinskåp fyllda av hundraåriga artefakter ska föreställningen Left­overs from the war snart gå av stapeln.

– Vi har den stora politiska berättelsen bredvid den lilla personliga, förklarar Petersdottir som skapat föreställningen tillsammans med tre kollegor.

Utgångspunkten är andra världskriget och hur den turbulenta tiden i Europas historia påverkat männi­skors öden.

– Att flytta till USA var kanske naturligare för mig eftersom mina morföräldrar bodde där under andra världskriget. Kriget har på så sätt påverkat vår levnadsbana, åt vilket håll vi gått.

På Island, där Petersdottirs rötter finns, kallas andra världskriget ibland för ”det välsignade kriget”. Den brittisk-amerikanska ockupationen satte i gång en rask moderniseringsprocess som så småningom mynnade ut i självständighet men också Natomedlemskap. Och förstås en kultur starkt präglad av Nordamerika.

Elin Petersdottirs morföräldrar sökte sig likt många andra islänningar till USA för studiernas skull. I den mån islänningar på den tiden hade möjlighet att studera så var de ofta tvungna att åka utomlands. Morföräldrarnas val kom också att prägla följande generationer, tror Petersdottir.

– Vi har flyttat runt jättemycket och eftersom jag haft flera hemländer har det aldrig känts som en risk att bryta upp. Det har tvärtom varit närmast en tradition inom familjen att flytta.

Rum och vrår som i andra fall inte är tillgängliga för Nationalmuseets besökare blir skådeplatser för konstnärernas egna berättelser. Inte sällan nuddar historierna vid ”livets krig”, med andra ord gräl, uppbrott och skilsmässor.

– Det är jättesvårt att hitta balansen. De flesta censurerar ju sig själva starkt och jag är inte den exhibitionistiska typen. Det jag funderat på är hur mycket jag kan säga om andra människor utan att utnyttja dem.

Petersdottir kom till Finland när hon var ett år gammal. Hennes mammas nya man var finlandssvensk och hem- och skolspråket blev därmed också svenska. De återkommande sommarloven hos morföräldrarna på Island hjälpte henne hålla i gång isländskan.

– Men jag har inte jobbat mycket där och min isländska är ganska dålig. Jag har gjort lite tv och film men det är svårt att få tanken att komma fram på isländska.

Däremot har Petersdottir översatt pjäser till svenska, bland annat Det gröna landet som gick på Wasa Teater för ett par år sedan.

Älskar monitorn

Uppdragen i Finland har avlöst varandra. Tidigare i år sågs hon i  Sara Cantells spelfilm Tähtitaivas ­talon yllä.

– Jag tycker om att jobba med ramar och restriktioner, något som filmen för med sig med ljus, ljud och kamera. Det är en utmaning att få allt att klaffa.

Filmen beskriver hon som sin första kärlek.

– Jag älskar att titta i monitorn och fundera på bilduppbyggnad.

Hon hade aldrig planerat en karriär som skådespelare.

– Jag ville inte bli det! Jag är uppvuxen i en teatermiljö men jag ville bli arkitekt. Problemet är att jag är otålig och dålig på matematik så jag fick släppa den drömmen. Sedan började jag i en filmskola i Danmark men jag var så oteknisk så i stället hamnade jag alltid framför kameran. Då hittade jag något som hade slumrat i mig.

Efter Danmark flyttade Petersdottir till New York där hon utbildade sig till skådespelare vid The Stella Adler Conservatory of acting.

– Jag känner mig verkligen hemma i New York eftersom ingen där bryr sig om varifrån man kommer.

Utbildningen var text- och analysbaserad, precis som den amerikanska och brittiska teatern är generellt.

– Här i Finland är utbildningen jättefysisk och jag blir alltid så imponerad av den helt fantastiska fysiska teatern här.

Men det var inte bara utbildningen som var annorlunda i staterna.

– I USA måste du alltid ha en agent, sälja dig själv, ha perfekta bilder på dig själv och aldrig vara så gammal som du är på riktigt. Där gör man teater för att komma in i filmvärlden. Jag jobbade några år där. Hälften av tiden helt och hållet obetald så jag försörjde mig som servitris, andra halvan lite mindre obetald samtidigt som jag var servitris. Jag var verkligen utsjasad.

Vad gav det dig?

– Att vara utsjasad? Jag är i dag verkligt tacksam över att få göra teater och att kunna fokusera bara på det! Jag uppskattar möjligheten att få göra mindre teaterprojekt och att utforska. Det är klart att det är jobbigt att ständigt söka stipendier men det är ändå bättre än att vara dödstrött efter en tolv timmar lång arbetsdag och sedan göra det som är ”roligt”. Men det är också bra att utmana sig själv och hälsosamt att ha haft ett ”jobbjobb”.