Janne Strang: "Du gillar väl inredning?"

Jag minns väldigt väl när mina vänner – vi kan kalla dem Oscar och Ruusa – började inreda därhemma. Lakanen som hängt i fönstret byttes ut mot riktiga gardiner och de började fynda designföremål på lopptorgen. Det var före den stora inredningsboomen, då gick det ännu att hitta kvalitetsgrejer praktiskt taget gratis.

Men det jag minns bäst är att soundtracket och inspirationen till den nyfunna inredningsivern var Bo Kaspers Orkester. De mjuka och poppiga jazztonerna svävade precis i gränslandet mellan coolt och äckligt, mellan ironi och vuxet allvar, själva bryggan mellan Kirkegaards estetiska och etiska liv, porten till etablissemanget.

Själv har jag aldrig kunnat tåla en en enda ton av BKO, så min mognad och inredningsiver kom med rejäl försening.

I dag ska ju alla inreda, hela Finland är besatt av design och jag tror det är Sveriges fel. Jag minns när jag bodde i Göteborg för femton år sedan – oj gud, jag dör av pinsamhet – hur vi repade med ett band vi nyss grundat, och ledaren för orkestern, Svante, föreslog bandnamnet Interior Design.

”Du gillar väl också inredning, Janne?”

Ja vad ska man säga? Jag hade typ svarta sopsäckar hängande i fönstren för att hålla solljuset ute.

”Inredning är coolt.” Man ville ju bara trumma.

Nu är Bo Kaspers tillbaka igen med sitt tionde album, och deras mission börjar vara avklarad. Så gott som varje hem i Finland och Sverige börjar vara inrett med åtminstone gardiner och Ikeasoffa.

Men före Bosse och hans band kommer till Finlandiahuset 14.11, ska Helsingfors få besök av den sista mohikanen av ironi: Henrik Schyffert, som i Stockholm i höst kört en pjäs om boende och inredning. Han är ju svensk.

Schyfferts förra pjäs hette ”The 90’s – ett försvarstal” där han verkade ha börjat retirera från ironins frälsande vitalitet och huka för en Bo Kaspers-livshållning.

Men jag ger honom en chans till.

-- En kväll med Schyffert på Svenska Teatern tisdagen den 30.10 klockan 19.30.