Saariaho drömmer sig till musik

Egentligen har Kaija Saariaho redan hunnit fira den perfekta födelsedagen. I onsdags ordnade hennes familj en överraskningsfest som de hade planerat sedan augusti. Saariaho blir alldeles upprymd när hon talar om den.

– När jag tänker på det så här i efterhand har jag ingen aning om vilka sfärer jag normalt lever i då jag inte fattade något på förhand, säger Saariaho.

Hennes man, Jean-Baptiste Barrière, meddelade att de skulle gå och äta, att det skulle komma en specialgäst och att de skulle gå via Finlandsinstitutet i Paris. Saariaho var motvillig eftersom hon hade en lång helg framför sig i Finland, men maken insisterade.

– I festsalen väntade ett trettiotal gäster, alla mina närmaste vänner, min familj och min läkare. Min son Alex agerade ceremonimästare och min dotter Aliisa spelade, tillsammans med några bekanta, Sibelius Andante Festivo, som jag alltid har velat höra henne spela. Det var en alldeles underbar kväll. Nu är jag redo för allt!
I dag är Kaija Saariaho en av våra internationellt sett mest framstående tonsättare. Vändpunkten i hennes liv går tillbaka till tiden då hon studerade komposition för Paavo Heininen.

– Allt annat har rullat på av sig själv efter det. Sedan jag slutade studera har jag bara levt mitt liv och komponerat. I dag är komponerandet inte lika dramatiskt som då jag var yngre. Jag har haft olika strategier för att klara av tomheten efter att ha komponerat ett större verk. Jag har till exempel haft för vana att ha ett parallellt projekt på gång. Men i dag har jag hittat någon sorts balans.

Saariaho har själv svårt att klä i ord det hon vill förmedla med sin musik.

– Min musik är en del av mig, ett sätt för mig att leva. Jag upplever inte att jag kommunicerar med en publik utan med en annan människa. Budskapet föds ur mina egna erfarenheter och världen vi lever i. Det är speciellt att något så abstrakt som musik kan beröra människan så djupt.

Som kvinnlig tonsättare i en traditionellt mansdominerad bransch är Saariaho en förebild för många kvinnor. Själv gillar hon ändå inte att tala om sin musik ur ett feminint perspektiv.

– Jag är kvinna, men jag gillar inte att kategorisera folk enligt kön. Jag strävar efter att undvika alla former av ghetton och är inte speciellt ivrig över musikfestivaler för kvinnor. Det är lite samma som att ordna en festival för alla svarta kompositörer. Kvinnligheten är bara en del av mig, liksom min personlighet och min kultur.

Komponerar på landsbygden
Drömmar har alltid fascinerat Kaija Saariaho. Redan i början av 80-talet studerade hon engagerat drömtydning enligt Freuds psykoanalys och skrev stycken med drömmarnas grammatik som tema. Intresset har hållit i sig. Hennes stora genombrottsverk, operan L'amour de loin, som fått publikmassor världen över att överväldigas av det suggestiva tonspråket, innehåller en central drömscen. Också i Adriana Mater finns drömelementet inbakat i operans händelseförlopp.

– Drömmar är fortfarande en viktig del av mitt liv och jag upplever att vi lär oss mycket om oss själva via drömmar. Främst får jag ändå inspiration när jag sitter ner vid arbetsbordet och börjar jobba. Det är som med vilket jobb som helst. När man väl sätter sig in i något börjar man förstå hur saker ska göras.

Största delen av tiden tillbringar Saariaho i Paris, där hon bott sedan 80-talet. Hon har sitt arbetsrum hemma, där hon komponerar det mesta.

– Under vissa perioder arbetar jag på vår gård på den franska landsbygden. De är de mest intensiva perioderna eftersom jag får vara helt i fred med min egen musik. De flesta av mina operor har jag komponerat på landet.

Saariaho lever ett hektiskt liv och hon måste dra streck över en vecka i kalendern för att över huvud taget hitta arbetsro.

– Då gör jag inget annat än komponerar. Man måste ha disciplin. Hösten har varit fullspäckad av resor och då skapar jag inte nya verk utan jobbar med arrangemang.

Du har gjort en lång karriär. Vad har blivit ogjort?
– Det finns hur mycket som helst som jag ännu skulle vilja göra. Jag har projekt för flera år framåt. Jag har precis blivit klar med en kammarorkesterversion av oratoriet La passion de Simone, som Radions symfoniorkester spelar på fredag.

– Så fort födelsedagsfestligheterna är över börjar jag med en ny komposition, ett orgelverk. Jag har länge tänkt komponera ett orgelverk, men har skjutit upp det eftersom det är mycket krävande.

Saariaho saknar ofta Finland där hon trivs bra. Hon hoppas på att kunna vara oftare här i fortsättningen.

– I många år gick en stor del av vistelsen här till att sköta mina allvarligt sjuka föräldrar, som i dag är döda. I onsdags märkte jag också att mina barn verkar stå på egna ben. Nu finns mer utrymme för egen tid och jag vill tillbringa mer tid i Finland.

Hur ser du på Finland som musikland?
– Finland är en ung kultur och har därför mycket att lära sig. Samtidigt är det ett fantastiskt musikland och jag blir ofta tillfrågad om dess hemliga recept utomlands. Då brukar jag nämna utbildningen och attityden bland tidigare beslutsfattare. Jag oroar mig ändå för framtiden. De som styr i dag är ofta teknokrater utanför musikbranschen, som bryr sig om att kassaflödet är i skick. Det ska det förstås vara, men beslutsfattarna vet inte alltid vad som konstnärligt sett är viktigt när det ska sparas. Jag hoppas att jag ännu i framtiden blir tillfrågad hur det ur ett så litet land kan komma så många fina musiker.

Läs mer om Saariaho i dagens tidning.