SVENSKFINLANDS MEST LÄSTA. Märta Tikkanen har alltid försökt lyfta fram annan finlandssvensk litteratur då hon haft möjlighet. Foto: Cata Portin.

Den höga rikssvenska tröskeln

Årets tema på bokmässan i Göteborg är Norden – och det för med sig ett extra stort fokus på Finland. Men hur når finlandssvenska författare Sverige? Hbl Kultur bad några förläggare och författare resonera.

Att som finlandssvensk författare ges ut av ett svenskt förlag kan vara en klar kvalitetsmarkör – men betyder också att författaren når en större marknad. Samtidigt är det inte självklart att de svenska förlagen alltid upptäcker de intressantaste finlandssvenska böckerna.
Barbro Teir, vd för fusionerade Schildts & Söderströms förlag tror att den finlandssvenska litteraturen inte längre vinner på att marknadsföra sig som specifikt finlandssvensk. Själv kommer hon att vara på Göteborgs bokmässa och lobba som vanligt.

– Att vi inte har något självklart försprång är en viktig insikt. Det råder hård konkurens på den svenska marknaden vilket gör det extra svårt att komma in.
Teir låter sig ändå inte slås ner av realiteterna. Hon lyfter fram många exempel på efterfrågade författarskap som Monika Fagerholm, Kjell Westö, Merete Mazzarella, Märta Tikkanen och Jörn Donner, en generation författare som lyckats slås sig fram i Sverige, vissa dessutom på rikssvenska förlag.

– Vår utmaning blir att få in nästa generation. Det gör vi genom att systematiskt tala för dessa författare i både formella och informella sammanhang. Ibland går det fort, ibland kan arbetet ta år. Våra redaktörer har direktkontakt med svenska redaktörer och också på chefsnivå lobbas det. Det är en diskussion som måste föras från människa till människa.

Teir säger att hon ser tecken på ett visst rikssvenskt intresse för speciellt finlandssvenska författare kring trettio.
– Jag ser inte alls pessimistiskt på framtiden utan tror att vi om bara några år har nya namn som skapat sig en position i Sverige. Man måste ändå komma ihåg att även om dessa personer redan har gett ut flera böcker i Finland betraktas de fortfarande som debutanter i Sverige.

Kan all finlandssvensk litteratur säljas i resten av Norden?
– Definitivt inte, de böcker som drar måste besitta en speciell litterär kvalitet eller behandla ett ämne som känns angeläget för många. Det kan också hänga på författarnamnet eller bara tur och tajming.

Borde finlandssvensk litteratur vara större utanför vårt eget språkområde?
– Ja, jag tycker vi kunde vara mer efterfrågade och synliga. Sett ur ett krasst perspektiv får vi de läsare vi förtjänar. Att vara efterfrågad i Norden blir också ett bevis för att litteraturen håller att läsas utanför den egna kretsen. Samtidigt är det viktigt att minnas att det som säljer bra utomlands inte är det enda som är värt något. Vi måste värna om det kulturella egenvärdet i allt som ges ut på svenska i Finland.

Att den rikssvenska litteraturen är mer personfokuserad speciellt i marknadsföringen, kommenterar Teir som en utveckling som även syns i Finland.
– Vill man in på den svenska marknaden ska man nästan räkna med exponering. Samtidigt är det synd om författarskap som inte tillmäts det värde de förtjänar bara för att personen bakom boken väljer att  inte stå i centrum.
Teir tycker ändå att efterfrågan på författarens person bottnar i något mänskligt.
– Som läsare vill man allt oftare se människan. Som förlag funderar vi som bäst på att skaffa oss en part i Sverige som hanterar just den biten.

Fick ett svenskt förlag
Författaren Johanna Holmström har liknande erfarenheter. Hon representerar den nya generationen finlandssvenska författare som Barbro Teir vurmar för. Ändå är hon en av de enda som lyckats få ett rikssvensk förlag att ge ut hennes verk. I mars nästa år utkommer nya romanen Asfaltsänglar på giganten Norstedts som lovat behandla henne som ”en av sina egna författare”.

– Från förlaget har jag fått odelat positiva reaktioner. De har inte gått in för särskilt mycket redaktörsarbete utan jag har fått fria händer med språket, som delvis fortsätter innehålla en hel del finska och finlandssvenska uttryck.

Det var efter att Holmström belönats med Svenska Dagbladets litteraturpris 2009 för sin tredje novellsamling Camera Obscura som Sverige på allvar fick upp ögonen för henne. De egna ansträngningarna för att ta sig in på den svenska marknaden beskriver hon som små.
– I Sverige tänker man betydligt mer på hur böckerna kommer att sälja, författarpersonen står i fokus, något som lyckligtvis ännu inte är fallet i Svenskfinland. Det skulle vara destruktivt för den litterära kvalitén inom ett så litet språkområde att tänka så. Risken finns dessutom att man förenklar sig själv som person om man måste katalogisera sig för att vara tillräckligt tydlig så folk vet vad de kan förvänta sig.

Tikkanen gav skjuts
En som vet hur den nordiska litteraturvärlden tänker borde vara Märta Tikkanen, en av Svenskfinlands mest lästa och översatta författare. När hon 1975 kom ut med den feministiska klassikern Män kan inte våldtas blev det kulturstorm i hela Norden. Kvinnotemat låg i tiden och Tikkanen hade redan 1971 etablerat kontakt med det lilla rikssvenska förlaget Trevi som var speciellt intresserat av just kvinnliga skribenter.

Gav din framgång andra skjuts?
– Jag har åtminstone alltid försökt lyfta fram annan finlandssvensk litteratur då jag haft möjlighet. Speciellt på 70-talet resonerade vi så att lyckas en går vi andra framåt, går det dåligt gråter vi tillsammans.
Men Tikkanen minns också många satsningar som inte ledde någonvart.

– Nyhetsfixeringen speciellt i Sverige är enorm. De vill helst lansera nytt varje vecka. Där är vi kanske inte tillräckligt exotiska, då känns nog finskan mer spännande.
Hon nämner tidiga finlandskännare som Olof Lagercrantz och Bengt Holmqvist som i sin kritik vurmade för den finländska litteraturen. Nu när både kritiker och agenter är fler blir recensionsläget betydligt knepigare.

– Inte heller Norden är i ropet på samma sätt som förut. När nordiska förläggare jobbar med en framförhållning på fyra år fylls kvoten snabbt av smalare litteratur, den genre som många finlandssvenska författare helst bekänner sig till. Nästan ingen av oss skriver för att bli upplyfta utan för att vi tycker att vi måste.

Tikkanen är ändå även hon övertygad om att suget efter finlandssvensk litteratur borde vara större i resten av Norden.
– Klart det. Det är en helt annan utgångspunkt att som författare ges ut även på finska och rikssvenska. Men i slutändan handlar det alltid om boken, att den ska gripa tag i människor och kännas relevant för tiden vi lever i.
Som exempel tar även Tikkanen upp Monika Fagerholm som lyckats nischa in sig på ett eget språk och ett unikt flicktema.

Har du något allmänt råd till författare kring hur man når ut?
– Schildts & Söderströms utgör fortfarande nålsögat, det hänger i hög grad på deras kontakter hur väl böckerna kommer vidare. Gärna kunde man också locka hit fler tongivande nordiska kritiker. Annars har jag inget annat råd än att skriva bra, trots att det bevisligen inte räcker.