Intervju: Under en lycklig stjärna

Fumligt räcker jag henne boken. Jag känner mig som ett fan som precis har bett om en autograf på en affisch eller ett skivomslag. Hon signerar med rundade blå kulspetsbokstäver. Milja Sarkola står det på det spröda pappret.

Å andra sidan vet jag att jag är långt ifrån den enda som har fallit för pjäsen Perheenjäsen (Familjemedlem) på Teater Takomo. Rosande recensioner, en förlängd spelperiod och inbjudningar till gästspel utomlands. Och så förstås Thaliapriset för årets bästa föreställning.

– Takomo är en liten teater med mindre än tjugo föreställningar per produktion. Perheenjäsen har nu spelats sextio gånger – ingen i huset kunde förutse det!

På basis av publikens reaktioner tror Milja Sarkola att framgången har att göra med att pjäsen kommunicerar direkt.

– Mottagandet inte är intellektuellt eller analytiskt. Föreställningen talar till känslorna. Konflikten mellan familj och karriär, att vara närvarande hos sina närmaste, är utpräglad för vår tid. Upplevelsen att man inte känner sina närmaste – sina barn eller föräldrar – så bra som man skulle vilja är ganska allmängiltig.

Spännande vuxna

Jag träffar Milja Sarkola ett par timmar före en genomgång av hennes senaste regiarbete I taket lyser stjärnorna på Lilla Teatern. De vitrappade tegelväggarna i lokalen på Georgsgatan är bekanta för regissören. Hit kom hon kväll efter kväll när pappa Asko Sarkola var teaterdirektör på åttiotalet.

– Jag älskade att gå på teater som liten, att just komma hit och se samma föreställningar om och om igen. Jag tyckte särskilt om revyernas sångnummer och hemma hade jag kassetter som jag lyssnade på. För mig var det också viktigt att inte vara en vanlig åskådare. Jag var stolt när jag i pausen gick till logerna i stället för foajén med resten av publiken. Skådisarna här var jättetrevliga och hade en fräck jargong. Det var som att i smyg titta på en vuxenvärld som tedde sig jättespännande.

Milja Sarkola har alltid velat jobba med teater, men som ung var hon blyg och kunde inte tänka sig att bli skådespelare. Efter gymnasiet var hon med i Skunkteatern, en plats för subkultur och experimentell teater – med andra ord en ypperlig regiskola.

På Teaterhögskolans regilinje fick hon sedan sin utbildning. Barndomens teaterupplevelse finns emellertid alltid med.

– Att sitta i publiken i mörkret och se skådespelaren i strålkastarljuset är en familjär situation som återkommer när man regisserar.

Snälla flickor

Det var Lilla Teaterns direktör Pekka Strang som först kontaktade Milja Sarkola och föreslog att hon skulle läsa Johanna Thydells roman I taket lyser stjärnorna. Om den väckte intresse skulle hon höra av sig.

– Jag upplevde genast en stark igenkänning. Det var en märklig känsla, hur kunde Pekka veta att så mycket i boken påminde om min egen ungdom?

Romanen fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2003 och har sedan dess också hunnit bli film. I berättelsens centrum står Jenna som börjar högstadiet samtidigt som hennes mamma insjuknar i cancer. Det var snällhetstemat i boken som Milja Sarkola främst identifierade sig med.

– Det är fint att ha en tystlåten och reserverad 13-åring som huvudperson. Jag var själv snäll som liten och har upplevt att egenskapen vänt sig mot mig när jag kom upp i en äldre ålder, tonårskrisen kommer sedan långt senare. Man blir snäll för att man upplever att det inte finns utrymme för annat. Man blir tvungen att undertrycka andra känslor, dämpa sig, inte vara besvärlig.

Nästan alla roller spelas av kvinnor, vilket ju är ganska sällsynt. Är det ett ställningstagande?

– Jan Christian Söderholm och Heikki Paasonen är med i arbetsgruppen. Men visst, sex kvinnor står på scenen, författaren är kvinna, dräkter, scenografi och musik görs av kvinnor. Ironiskt är att om kvinnor står på scenen handlar det om kvinnor, om män står på scenen handlar det om människor. Jag vill gärna neutralisera det.

Verkligheten lättare

I programbladet till Perheenjäsen skrev Milja Sarkola hur hon hade inspirerats av Karl Ove Knausgårds autofiktion i sin egen skrivprocess. Utan att nämna namn tar pjäsen sig an en kvistig far–dotter-relation där pappan är en berömd skådespelare.

– Jag hade burit på ämnet så länge att skrivprocessen var ganska snabb, rolig och inspirerande. När jag kom över skyddsmekanismerna var det befriande. Jag hade bara lite tid på mig, jag var mammaledig när jag skrev. Det hjälper mot blockeringar om man bara har tjugo minuter på sig när barnet sover och man inte har fått skriva på ett tag. Trycket att skriva var så starkt att det nästan var explosivt vid datorn.

Var det svårt att skriva och sätta upp Perheenjäsen med tanke på att publiken drar paralleller till ditt privatliv och dig som person?

– Ja, men jag bestämde mig för att skita i det. Gör man det valet kan man inte backa ur – då lever man med det. Jag ville inte låta rädslorna censurera mig på bekostnad av konsten. Men när man går över vissa gränser som ens psyke inte vill tillåta går det energi, det är utmattande.

Till en början funderade Sarkola på att maskera berättelsen.

– Men jag är urusel på att hitta på. Som åskådare och läsare är jag mer intresserad av det verkliga livet än fiktionen. I fiktionen går en stor del av uppmärksamheten till att komma underfund med vad som är sant och vad som inte är det, vad förhållandet till verkligheten är.

Dessutom är Sarkolas privatliv ändå avskilt från scenen.

– Livet är mer och helt annat än föreställningen.
Perheenjäsen kom ut på finska men delar skrevs ursprungligen också på svenska.

– Barndomen var svenskspråkig medan vuxenlivet är finskspråkigt. Jag kan skriva mer känsligt och subtilt på svenska medan det är lättare att vara fräck på finska eftersom det finns ett känsloavstånd. Jag är språkligt mer exakt på svenska, jag kan inte ändra mitt modersmål trots att jag lever nittio procent av mitt liv på finska.

De flesta jobb har ägt rum på det finskspråkiga teaterfältet – främst en följd av att studierna gick på finska.

– Eftersom jag växte upp i den finlandssvenska världen var det ganska skönt att jobba på finska, det fanns mera syre. I främmande sammanhang blir det lättare för en att värderas för det man gör än för ens familjebakgrund. Men ju mer man gör des- to starkare yrkesidentitet får man.

Milja Sarkola jobbar i dag gärna på båda språken och ser på individnivå inga skillnader mellan det finlandssvenska och finskspråkiga teaterfältet. Men på ett kulturellt plan är de annorlunda.

– Det svenskspråkiga kulturfältet är lite mer borgerligt. Jag skulle inte vilja säga det för det är en kliché, men det syns möjligen också i publikmottagandet. Det behöver heller inte vara negativt. På finska är publikunderlaget större, det är lättare att göra föreställningar som hittar sin publik. På svenskt håll är intresset för att chockeras och provoceras på teatern mindre, medan det på finskt håll upplevs som fint och njutningsfullt när teatern är fräck. Det får däremot mindre resonans på svenska och faller ofta platt. Det måste man också vara lyhörd för när man regisserar på olika språk.

I taket lyser stjärnorna har premiär 27.9.