Bortom Mumindalen

En obestämd morgon i slutet av augusti packar en pappa sin Toyota och kör mot Pellinge skärgård för att tillbringa fem dagar på Den Stora Författarens ö.

Tidpunkten för avfärden är noga vald, tidigt på morgonen, i slutet av sommaren. Pappan åker med sin tioåriga dotter. Med sig har de metmaskar och precis lagom många böcker för fem dagar.

Pappan har hört mycket om den här ön. Att den ligger långt ute i havsbandet, isolerad från civilisationen, en liten fluglort på kartan, överbefolkad av stridslystna tärnor. Blir det storm kan det vara svårt att ta sig i land, för att inte tala om att ta sig hem igen.

Men ett litet äventyr kommer bara att göra gott. Pappans liv har ändå varit alltför tryggt på sistone, eller som det heter i en av Den Stora Författarens böcker: ”... allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det”.

Det är skimrande sensommarsol, havet är blankt. ”Där kommer ön framför oss”, säger båtföraren som kör pappan och dottern mot ön. Framför dem syns en liten, grå ö. Ligger den så här nära?

Det är inte så långt från fastlandet och Storpellinge. Allt känns bekant, pappan tycker sig ha sett öarna och havet tidigare, kanske på bokpärmar, i illustrationer.

När pappan var i tonåren skrev han ett brev till Den Stora Författaren. Han skrev någonting löjligt om att han inte trodde på Gud, men i stället hoppades på en massa saker. Den Stora Författaren svarade, ett handskrivet brev, och pappan – som då inte var en pappa, utan kanske sjutton år – läste högtidligt och hänfört. Han visade det inte för någon. Men han lät brevet ligga längst inne i sin bokhylla, mellan pärmarna på ett tjockt uppslagsverk. Den Stora Författaren hade önskat honom en ”skön arbetsvår”. Som en kollega.

Dottern hoppar ur båten och springer upp på klipporna. Det finns växtlighet på ön, stora fina rosenbuskar som inte alls ser särskilt rädda ut, trots utsattheten vid de karga klipporna.

Ett stort knippe ballonger vajar i vinden. Ett filmteam från BBC har lämnat dem efter sig samma morgon, berättar båtföraren roat. Folk har varit här. Ballongerna prasslar och gnisslar och ser ut att vilja slita sig loss. Det är varmt.

Dag två

Den Stora Författaren, Tove Jansson, flyttade till sin ö Klovharun 1965. Hon byggde sitt hus tillsammans med Tuulikki Pietilä i ett stort hål som sprängdes in i berget. De fick hjälp av några sjöbusar från Kråkö, Sjöblom och Brunström. Om den senare sades det att han var en pirat som åkte mellan öar i en båt utan namn. Så beskrivs han i alla fall under täcknamn i ett kapitel i Sommarboken.

I Boel Westins Janssonbiografi beskrivs byggandet som ett störtlopp. Pellinge hembygdsförening hade röstat om saken och överlåtit ön till Tove, men en Pellingebo med inflytande ville stoppa bygget i sista stund, eftersom det ansågs att inflyttningen skulle skrämma torskbeståndet i närheten. Tove Jansson och hennes medhjälpare byggde hela hösten, en kamp mot klockan och nyckfulla politiker. Byggnadslovet kom till slut, men då hade de redan hunnit långt.

”... tidigt varje morgon körde man ut till Harun (...), det var en stormig höst, 6–7 beaufort hela tiden. Småningom började det snöa. Jag lagade mat åt oss på Harun under presenningar, mest fisk, ibland följde jag med Brunström i soluppgången, längre ut, när han sköt fågel”, skriver Jansson.

Redan innan stugan stod klar bodde Tove i ett tält på Klovharun, där hon redigerade Pappan och havet. Det är Janssons kanske bästa Muminbok, men den markerar också en förändring i författarskapet. Muminfamiljen lämnar sin idylliska dal och flyttar ut till en ö med en fyr mitt i ingenstans (enligt koordinaterna i boken ligger ön dock nära Klovharun). Boken är närmast en psykologisk thriller – Jansson tänkte själv kalla den ”Pappan och havet. En berättelse för stora barn”. Alla i Muminfamiljen förändras. Mumintrollet når puberteten. I månskenet springer han på stranden och försöker locka till sig två sjöhästar, men de bara skrattar åt honom.

Den lilla stugan är kanske femton kvadratmeter stor. Jag vänder mig i sängen och tittar ut över den lilla lagunen mitt på ön. Klockan är åtta på morgonen. Två svanar har tagit sig över klipporna och simmar nu omkring i lagunen. Det är halvmulet, men det skimrar över vattenytan. Kan det vara så att två svanar som liknade dem inspirerade Tove till sjöhästarna i Pappan och havet?

Jag går ut för att ta en bild men får erfara hur de snabbt simmar iväg. Jag får lust att ropa, som Mumintrollet gjorde till sjöhästarna. ”Ni är så vackra! Ni är så vackra! Gå inte i från mig!”

Dag tre

Vi värmer bastun. Den ligger under huset, insprängd i berget, man går ner i en liten lucka i köket. Vi badar i mörker, med värmeljus, och går genom den smala springan i berget ut på klippan för att doppa oss. Här kan man springa omkring naken. Ingen ser, även om det finns en teoretisk risk för att bli fotograferad av japanska turister.
I Tove Janssons författarskap var isolering det ständigt återkommande temat. Den första tecknade serien om muminfamiljen handlar om att Mumintrollet klagar för Sniff över att hela hans hus är fullt av gäster: ”Jag har bjudit 15 vänner och släktingar att bo hos mej! Och nu har jag fått huvudvärk av dem!”

Inte heller Tove Jansson fick vara i fred på Klovharun. Så här skriver hon 1969: ”Sjutton främmande människor kom från E för att dricka kaffe, drinkar, saft, prata och ’titta på mig’. Kyss arslet. Ham och Tooti knaggade. Vräkte sten. Arg.”

Kanske slåss alla författare med detta – en desperat längtan efter att få vara ifred och arbeta, och samtidigt det stora behovet av att vara social och bli bekräftad.

Efter lunch dyker en båt upp i viken, vi går ut ur stugan för att hälsa på gästerna men de ångrar sig när de ser oss, vänder om. Vill inte störa. Vi metar en stund och dricker kaffe och äter kex. Klockan är bara halv tre men det känns som att vi redan gjort hur mycket som helst.

Lite senare kommer en grupp i en fräsig båt. De vill se Den Stora Författarens ö och frågar oss om de får stiga i land. Vi nickar, och tänker: Är det här vårt ställe nu? Är det vi som bestämmer?

”Man känner genast hur lugnet sänker sig”, utbrister kvinnan som kommer först i land. Hon tycks vara ledaren. Hon slår ut med armarna så att hennes flytväst knarrar. ”Har du läst alla Muminböcker?” frågar hon min dotter.
Efter att gästerna gått metar vi, får en abborre, en till, och en mört. Mörten är så liten att vi slänger den tillbaka i sjön. Dottern säger att det på sätt och vis är bra att vara en liten mört. ”Människor vill inte äta en då”.

Dag tre – kvällen

Tove Jansson skrev Pappan och havet i två år. Hon studerade molnen, havet, stenarna. Hon gjorde anteckningar. På väggen i stugan finns en bild av en svensk ö norr om Stockholm, ”Simpnäsklubb”, en liten klippa med ett fyrvaktarhus och en fyr. På sin ö hade Tove Jansson alltså en bild av en ö. Kanske låg hon i sängen på kvällarna och längtade dit – ännu längre bort?

Det börjar blåsa från sydost kring tiotiden, lite större bränningar som slår mot klipporna. Mörkret kommer långsammare än i stan, solen ligger ju kvar så länge, inga byggnader i vägen. Fönsterluckorna smäller och vi hör åska någonstans långt borta. Vi har bara stearinljus och en stormlykta. Det är lätt att sova, ingenting som kräver ens uppmärksamhet, det är bara att läsa tills man blir trött.

Det finns en liten bokhylla ovanför sängen. Den är fylld med fågelböcker, äventyrsböcker och växtböcker, fiskböcker, deckare. Den enda seriösa vuxenromanen är Evelyn Waughs ungdomsskildring Brideshead Revisited. Det kan inte vara en slump, tänker jag – jag har skrivit någonstans att det finns ett eko av Brideshead i vänskapen mellan Mumintrollet och Snusmumriken. Ett slags obalans. Medan Mumintrollet är beredd att älska villkorslöst – som Charles Ryder i Waughs roman – vill Snusmumriken leva fritt, utan känslomässiga band. Mumintrollet är alltid i underläge, eftersom hans behov att bli bekräftad är större än hos Snusmumkriken eller Lilla My.

Tove Jansson och Tuulikki Pietilä levde tillsammans på ön, men inne i stan hade de en lägenhet och ateljé som förenades med en gång på vinden. Väldigt praktiskt.

Dag fyra

När vi sitter och metar frågar min dotter av mig varför alla Muminböcker handlar om pappan. Ja, det kanske de gör.

Det är uppenbart att Tove Jansson formade honom efter sin egen pappa Victor ”Faffan” Jansson. ”Om det inte vore en aning patetiskt och utelämnande skulle jag dedicera boken till honom”, skriver hon till sin vän Vivica Bandler efter att hon skrivit klart Pappan och havet. I den version som vi läser på Klovharun står det, enkelt: ”Till en pappa”.
Kritikerna på sextiotalet – starkt präglade av sin tid – tyckte att boken var eskapistisk och presenterade föråldrade familjeideal. Muminfilosofin låg farligt nära verklighetsflykt, ansåg man i Nya Argus. I Dagens Nyheter var Christer Dahl bekymrad över att Muminmamman representerade endast trygghet. Hon är ”minst lika farlig som Mårran”.

Boel Westin visar ganska tydligt i sin biografi att mycket av dynamiken i Muminfamiljen är hämtad från Janssons egen barndom: utflykter med båt till öar runt om Pellinge, en mamma som gör upp eld och lagar mat, en pappa som ständigt är på jakt efter äventyr. Ett slags kulturborgerlig 40-talsidyll.

Också Klovharun skymtar i berättelserna, inte minst vuxenböckerna. När jag läser den suggestiva lilla historien ”Ekorren”, i novellsamlingen Lyssnerskan från 1971, är det uppenbart att det delvis är stugan som beskrivs. Här finns en kvinna som lever ensam på en ö i en stuga med fönster mot alla väderstreck: ”Alla kastrullerna i en rad över spiseln, alla böckerna bredvid varandra på sina hyllor och på väggen hennes nautiska instrument, dessa främmande dekorativa föremål som kanske behövs för att leva i ett vinterhav.”

I boken Rent spel finns en skildring av en mer dramatisk händelse på ön. Försvarsmakten hade skjutövningar och en granat landade bara tio meter från huset. Tuulikki ritade vita ringar runt hålen.

Dag fem

Morgonbastu och disk. Vi spelar solitaire, vi har hållit på hela veckan, ett litet handgjort brädspel som vi hittat i ett skåp i stugan, kanske någonting Tuulikki har snickrat. Vi lyckas lösa spelet så att endast två pinnar är kvar. Dricker kaffe, äter smörgåsar. En halv timme innan vi ska hämtas från ön kommer en ny båt med en grupp kvinnor med hoppande hästsvansar. De kommer upp på ön, först försiktigt, men sedan vinkar vi till dem och meddelar att det är okej att hälsa på. De kommer in i stugan och plötsligt blir det väldigt trångt. Pappan och dottern går ut på klipporna och väntar. Det är varmt igen. När vi kommer in och läser gästboken har de unga kvinnorna hälsat från ”Peffan-brudarna”.

I bilen på vägen mot Helsingfors lyssnar vi på radio. När vi kommer hem sitter Klovharun i våra kläder. Doftern är kvar en vecka senare, trots att vi tvättat kläderna.

Tove Jansson själv lämnade Klovharun för gott 1992. Då var hon 78 år gammal, och hade redan överlåtit stugan till gäster, till exempel sjöfarare som kom in och värmde sig under höststormarna. I ett kopierat brev i gästboken finns en rad med förhållningsregler. Tove Jansson skriver att hon blir ”ledsen om man lämnar potäter att ruttna över vintern”, eller om man beter sig oförsiktigt med stearinljus. När stugan fick inbrott på åttiotalet skriver hon till Boel Westin: ”Skurkarna begrep aldrig att nyckeln hängde bredvid dörren”.

I dag sköter Pellinge hembygdsförening om Klovharun. Man hyr ut stugan till gäster veckovis under sommaren. Kvällen innan vi åker hem läser vi det sista kapitlet i Pappan och havet. I ett brev till Vivica Bandler har Tove sammanfattat boken så här:

”Naturligtvis har den blivit melankolisk, trots alla ansträngningar och trots ett positivt slut där pappan, mamman och trollet letar sig ur sina ensamheter och blir en familj igen, och fyren äntligen tändes på den vackra fientliga ö dit pappan släpat iväg med dem för att hävda sin manlighet och återställa sin självaktning.”
 

Källa: Boel Westin, Tove Jansson. Ord, bild, liv.