Arkitektur ska ge mervärde åt området

Ola Andersson har många järn i elden. Han ritar människovänliga sympatiska hus som man vill leva i, och så har han nyligen gett ut verket Vykort från Utopia (Dokument Press), som handlar om stadsplanering i allmänhet och möjligheterna att sammanföra innerstans urbana kvarter med förortens mer glest gestaltade kvarter i synnerhet.

I Vykort från Utopia lyfter han bland annat fram klyftan mellan de två arketyperna av stadsboende, innerstan och förorten, och han menar att man genom att täta stadsstrukturerna kan sammanföra innerstan och förorten, och samtidigt både svara på efterfrågan på bostäder och bredda alternativen för boende.

– Men fram för allt borde man föra områdena närmare varandra för att förebygga den segregation som redan är tydlig. Vi har två kategorier, de som har pengar och råd med innerstan och de som inte har råd med innerstan.
Förortens dilemma är också att den ligger som en enskild enklav utan naturlig kontakt ens till grannförorten. Mellan områdena växer tät skog, ofta dessutom vanvårdad skog. Här kan man skapa kontakt genom enkla medel, bygga stråk där folk vill röra sig.

Ola Andersson ogillar också i högsta grad alla raka trista trafikleder som strålar ut från innerstan till respektive förort.

– De här landsvägarna kunde i stället vara urbana bulevarder med trottoarer och träd, bänkar och cykelstråk. Faktum är att en del av de större gatorna i absoluta stadskärnan i Stockholm har lika stor trafik som motorvägarna till förorterna. Och trivselskillnaden är anmärkningsvärd.

Häromdagen hann han med ett blixtbesök i Helsingfors. Först tog Andersson del av ett seminarium, sedan en promenad runt Tölöviken med Hbl.

Seminariet handlade förresten om strävan att bygga fler så kallade townhouse, alltså urbana enbostadshus som är sammanbyggda med varandra. Andersson är arkitekten bakom ett sådant projekt i Kärrtorp i Stockholm, och huslängan valdes 2012 till Årets Stockholmsbyggnad. Det är fråga om femton hus som står tätt i kvarteret Mursmäckan men den mest frapperande skillnaden till allt som byggs hos oss är att byggnaderna sprudlar av livsglädje, och färger. Blått, rött, ockra, gult grönt, purpur... Färger som syntes vara helt förbjudna i staden som heter Helsingfors. Ola Andersson har en förklaring:

– Vi som läste arkitektur gjorde för många år sedan ett studiebesök i Helsingfors. Vi såg en hel del arkitektur och projekt och så berättade man om arkitekten Aarno Ruusuvuori som sagt att Finland bygger i glad svart eller pigg grå.

Och man kan tillägga att finländska arkitekter därtill tenderar att favorisera spralliga nyanser av vit.

– Den njugga inställningen till färger sammanhänger kanske också med att finländsk byggnadskonst är förankrad i ett kort tidsperspektiv. När man talar om stor finländsk arkitektur handlar det om byggnader som är uppförda under självständighetstiden och därmed under epoker då färger inte har haft prioritet.

I Stockholm står däremot många och hela kvarter med hus som är hundratals år gamla och där färgerna har haft en given roll. Det syns i stadsbilden, och färger känns överlag inte främmande i husens formspråk.
Klart godkänt för Narinken

Ola Andersson betraktar nya Narinken, torget som folk sneddar över på väg till eller från busstationen. Men där jag hade hoppats på svidande kritik för otrevliga dimensioner och brist på det som kännetecknar den mysiga piazzan, småskaligheten och den mångsidiga ruljangsen, ger Ola Andersson klart godkänt för torget.

– För att det är så typiskt Helsingfors. Stort och brett för all del, men också de omgivande byggnaderna är maffiga. Det fungerar för att folk ränner kors och tvärs, fast det är inte ett torg där man stannar upp. Men det är definitiv bättre än det ödsliga fältet som tidigare delade staden så tydligt i områden söder och norr om busstationen, säger han och poängterar att det är svårt att planera bra torg eftersom torgets idé bygger på spontanitet.

Vi drar vidare mot Tölöviken. Cyklister viner förbi och tar plats på trottoarer, cykelvägar och övergångsställen. Helsingfors har stark prägel av trafikanarki och ingenting gemensamt med cykelsympatiska städer som Köpenhamn och Amsterdam. Till stor del beror Helsingfors problem på att ingen som rör sig i trafiken i innerstan har någon respekt för någon annan.

Men Ola Andersson känner sig som hemma. Han menar att cyklisterna i Stockholm beter sig precis på samma sätt: cyklar överallt, oberoende av vad stråket är avsett för.

– Fast i Sverige varierar cykelkulturen från stad till stad. I Stockholm cyklar ingen utan hjälm, och man cyklar så snabbt som tygen håller. I Malmö har man inte hjälm och cyklar i maklig takt.

Vi promenerar över den blåsiga stenplattan mellan Musikhuset och Kiasma. Återigen ser Ola Andersson det sterila stora rummet som typiskt för Helsingfors.

– Man kan ha olika åsikt om byggnaderna i sig. Men Helsingfors har en genomtänkt planering och seriös kompetensnivå. När man ska bygga nytt sker det med stor beslutsamhet, och efter omsorgsfull avvägning. På det sättet skapar man trovärdighet. I Stockholm saknas den här trovärdigheten. Planerna för Slussen är ett exempel. Man lyckades till och med engagera världsstjärnor som Norman Foster men underlaget, materialet som skulle utgöra basen för planeringen, var dels flummigt, dels direkt felaktigt om till exempel höjden på marken i Gamla stan.

Området söder om Tölöviken är än i denna dag till största delen byggplats, och fortsätter vara under ganska många år framöver. Det första i en serie av tre massiva huskroppar med kontor som vetter mot järnvägen och dyra bostäder i flyglar mot den blivande parken, är under byggnad. Vid bygget står ett fotomontage på det blivande – färglösa – huset. Ola Andersson stannar upp och betraktar klentroget bilden.

– Beklämmande. Huset ser ut att stå i vilken förort som helst, var som helst i världen och saknar all anknytning till Helsingfors. Och då står vi på en unik plats, nära till allting. En plats med denna dignitet skulle ha förutsatt arkitektur som ger mervärde åt området. Att man ändå lyckas sälja bostäderna beror naturligtvis på läget, platsen. I mäklarkretsar talar man om tre faktorer som avgör priset; läget, läget, läget, säger han och tillägger:

– Men området vid Tölöviken känns fortfarande som något av en bakgård och svår att greppa som plats med egen identitet. Jag vet inte hur det är i Helsingfors men i Stockholm fattas besluten av herrar i min ålder, herrar som bor i villa, alltid åker till jobbet i bil och oftast saknar kontakt med stadslivet.