Lukten av Sovjet färgade barndomen

TALLINN

Två stora porträtt i svartvitt mötte dem som deltog i den stora utgivningsfesten för Sofi Oksanens nya bok Kun kyyhkyset katosivat i Tallinn. Det ena fotografiet föreställde KGB-agenten Edgar Meos som i pilotuniform och med bröstet tyngt av hederstecken stadigt tittade in i kameran. Det andra föreställde Leo Talgre, känd motståndsman under den sovjetiska ockupationen av Estland men smutskastad och förtalad av KGB.

De två inspirerade Sofi Oksanen under arbetet med romanen Kun kyyhkyset katosivat. Edgar Meos var en av två förebilder för porträttet av kamrat Edgar Parts i nya romanen.
– Kamrat Parts arbetade för många säkerhetstjänster under flera ocku­pationer och levde enligt en moral som kan ifrågasättas. Han såg sig som en person som gjorde en lysande karriär men läsaren får avgöra om han hade rätt, konstaterade Sofi Oksanen under mötet med journalisterna.

Strikt klädd i dräkt och med sträng min redogjorde Sofi Oksanen för hur propagandamaskineriet arbetade.
Verklighetens Edgar Meos var en skicklig aktör. Han använde många olika namn och han ljög ihop ett glamoröst förflutet.

– Edgar Meos påstod att han var pilot, att han deltog i första världskriget och att han träffade Lenin. Men det stämmer inte, berättade historikern Ivo Juurve vars artikel om Meos väckte Sofi Oksanens intresse.

Den andra förebilden till porträttet av kamrat Parts hette Andros Roolaht. Det var han som i flera artiklar svartmålade Leo Talgre, mannen som i verkligheten var en hjälte.
– KGB tog livet av pappa både i verkligheten och fiktionen, sade Leo Talgres dotter Maarja Talgre, som också deltog i seminariet.

Maarja Talgre föddes 1945 på ett flyktingläger i Sverige efter att modern flytt från Estland. Hon har arbetat som journalist i Sverige och skrivit böckerna Leo – ett estniskt öde och Leos dotter, där hon berättar om sin far och om sin exilestniska uppväxt. Andros Roolah fick hon aldrig träffa men efter flera försök lyckades hon en gång nå Roolah per telefon.

– Jag frågade varför han spred lögner om pappa och han svarade: ”Kära du, så där gjorde alla på den tiden.” Han bad inte ens om ursäkt.

Aldrig harmlös
Propaganda underbygger rädsla och är aldrig harmlös, påpekade Sofi Oksanen i det festtal hon höll för publiken på utgivningsfesten.
Oksanen, som växte upp i Jyväskylä med en estnisk mamma mindes sin barndoms upplevelse av KGB, tidningen Kodumaa som regelbundet damp ner i brevlådan och som stank.

– Tidningen förde en hemsk lukt med sig, lukten av Sovjetunionen, beskrev Oksanen.

Kodumaa innehöll endast material som var godkänt av KGB. Tidningen var en sovjetisk hälsning till ester i exil, men den var också en varning. Man ville att mottagarna skulle inse att KGB visste var exilesterna fanns och inte släppte taget om sina medborgare.

Kodumaa grundades av KGB 1958 och utkom i sovjetiska ockupationsstater som hade medborgare i exil.

Ett stående inslag i Kodumaa var efterlysningar av försvunna ester. Många av läsarna förstod inte att KGB faktiskt jagade dem som lyckats fly och att efterlysningarna var ett hot.
– Först då insåg jag vad propaganda kan leda till när folk inte begriper att de utsätts för propaganda, sade Oksanen.
– Propagandan är dessutom ansiktslös. Fortfarande vet man inte vilka alla som var ansvariga för propagandan i Estland. Kamrat Parts i min bok hör till dem som klarar sig gång efter annan. Han ställs aldrig inför rätta och i själva verket sitter han kanske just nu här bland oss.

Inte bara glädje
Romanen Utrensning var, för finländska förhållanden, en makalös framgång med mer än 200 000 sålda exemplar enbart i Finland. Men i Estland var man inte odelat förtjust över att skamliga hemligheter lyftes fram i ljuset och till på köpet blev en bästsäljare.

– Svenskarna älskade boken och slukade allt. En del ester var bestörta och tyckte inte om att deras lands historia blev en historia om våldtäktsmän, berättade Maarja Talgre.

Kun kyyhkyset katosivat utspelar sig i Tallinn och västra Estland. Perioden är 1930-talet till 1960-talet. Romanens titel anspelar på att duvorna försvann från Estland under den tyska ockupationen.
Sofi Oksanen ville inte spekulera i hur esterna tar emot den nya romanen. På tal om det estniska mottagandet av Utrensning konstaterade hon att Estland, då boken publicerades, var ett land som inte brydde sig om att förbjuda människohandel.

– Jag skulle tro att också Kun kyyh­kyset katosivat får ett annorlunda mottagande i Estland än på övriga håll.
– Men en roman är inte en historiebok. En roman kräver struktur och intrig och den måste följa sina karaktärer. Jag är inte lärare, jag är författare.

Urpremiär
Festen i Tallinn var inte endast ett förlagsjippo utan också en filmpremiär. Filmen Utrensning hade urpremiär och visades i både estnisk och finskspråkig version.
Boken Utrensning är ett mästerverk då det gäller att beskriva hur det känns att vara rädd. Filmen Utrensning väljer dock att närgånget visa arkebuseringar, våldtäkter och sexuella övergrepp.

I publiken satt Estlands president Toomas Hendrik Ilves och kulturminister Rein Lang. Kulturminister Paavo Arhinmäki hade hastigt insjuknat och gett återbud.
Filmregissören Antti J. Jokinen förvånade premiärpubliken genom att avslöja att han under inspelningen lärt sig att Stalin var en lika stor massmördare som Hitler.
Och Krista Kosonen, som spelar Ingel, slogs av hur lite hon kunde om Estlands närhistoria.

– Det var omöjligt att inte tänka på att Finland kunde ha gått samma öde till mötes.