Cohens värmande högmässa

–––

"Ladies and gentlemen, tonight's performance will commence in ten minutes", meddelar rösten över högtalarna, och tiotusen hängivna Leonard Cohen-älskare på en åldersstege från 10 till 80 år söker sig mot sittplatserna. 

Det är en molnig och lite kulen septemberkväll på fotbollsstadion i Tölö, och maestro börjar också med att tacka sin publik för att de trotsat risken för regn. Men den risken är det knappast många som tänker på när Dance Me To The End Of Love sätter i gång, och hans raspiga baryton värmer upp både parkett och läktare. 

Det blir början på en tre timmar och fyrtiofem minuter lång resa genom Cohens outsinliga katalog av älskade – för att inte säga dyrkade – klassiker. Han röst är fortfarande otrolig, om inte lika smidig som i yngre år. Sångerna verkar röra sig långsammare än någonsin, arrangerade för en nästan 80-årings respiratoriska begränsningar. Man väntar att själva marken ska öppna sig av basvibrationerna, men hur lågt han än går i registret rullar det på oansträngt och naturligt, med perfekt tonträff och accentuering. 

Lika fascinerande är hans fysiska habitus. Att åldras med stil är inte lätt, men Cohen är ett kvalitetsvin i grå kostym och hatt, och ansiktets kännspaka fåror som blir mer och mer karikatyrliknande för varje år. Det är ett fullständigt exceptionellt människoexemplar som med eftertänksamt lugna rörelser och ödmjukhet dompterar sin församling i vad som lätt kunde kallas en helig mässa i "The Church of Cohen”. 

En oerhört stark version av nya sången Amen från årets album Old Ideas stiger i första setet fram bland de äldre klassikerna, och publiken förstår att uppskatta. Applåderna varar upp mot en minut. 

Ljudåtergivningen är i det närmaste perfekt, alla nyanser når obrutna ända till läktarna hundra meter bort och en bit utanför stadion, där folk också samlats i massor. Cohen minns med god anledning också att tacka sin sound crew, då han presenterar kvällens uppställning av musiker. Sångtexterna hörs genomgående tydligt, och man blir i varje låt påmind om hur stor poesi här ligger till grund, hur geniala ordsvängningar och fraser han levererar, och hur ett slags nihilistisk frihet från rädslor och livets petitesser, som säkert kommer med åldern, ger lyriken ytterligare tyngd och ny mening. 

Ett par gånger måste Cohen ut bakom scenen och ta igen sig, och överlåter då sångmikrofonen till oerhört kompetenta Sharon Robinson och hennes körflickor. Halvvägs i konserten blir det en längre paus, för öl och toalettbesök, och när vi kommer tillbaka har solen gått ner, och ljuset från scenen trollbinder ännu starkare. 

Frågan på mångas läppar är säkert hur länge Cohen kan klara av att hålla sig på den här kvalitetsnivån, men det finns ingen trötthet att höra ens i piggare låtar som Waiting For A Miracle eller First We Take Manhattan. 

The Partisan får som alltid kalla kårar att gå utmed ryggraden, och klassikern Hallelujah från 1984 (som lär ska ha framförts av över 200 andra artister) stiger fram som en tydlig publikfavorit. När det egentliga setet avslutas med Take This Waltz står publiken spontant upp och applåderar i flera minuter, och de förblir stående genom ytterligare sex encorenummer, där Famous Blue Raincoat är den givna höjdpunkten. 

Som på tidigare turnéer får samtliga musiker och solister på scen dra ett solonummer i avslutande I Tried To Leave You. Det har gått nästan fyra timmar, men Cohen och hans entourage kunde för vår del gott köra ett par timmar till. 

Septembernatten känns varm i det här sällskapet.