Tiago Rodrigues: Se upp för farlig teater

Tre av gästspelen på Stagefestivalen kommer från Portugal, påpekar Tiago Rodrigues när han bläddrar i programbladet i kulturcentret Korjaamos aula.

– Det händer mycket inom scenkonsten trots att vi ekonomiskt befinner oss på botten.

Han överdriver inte, i fjol avskaffade Portugal sitt kulturministerium.

När Rodrigues åker på turné träffar han ofta sina kollegor, internationellt samarbete har blivit oumbärligt för scenkonsten i Portugal. Till exempel möjliggjordes Rodrigues och Mundo Prefeitos Three Fingers Below the Knee (Tre fingar under knät) delvis genom att finländska Stagefestivalen fanns med bland producenterna.

– Det är en lokal pjäs som handlar om Portugals historia, men jag tror att också människor i Finland kan relatera till frågor om censur, det gäller trots allt kontrollen av språk och yttrandefrihet.

34-åriga Rodrigues hör till den första generationen portugiser som fötts och vuxit upp i en demokrati. För honom är diktaturen avlägsen, ”som att höra om ett helt annat land”. När statsarkiven för sju år sedan öppnades för allmänheten blev regissören nyfiken. Hoper av hemliga dokument avslöjade diktaturens kulturpolitik. Censuren var hård i Salazars Estado Novo och teatern var speciellt utsatt.

– Mest rädd var man för möten mellan människor och teatern var ett ställe där folk träffades.

Litteratur och journalistik censurerades i efterhand medan dramatiken genomgick en rigorös förhandsgranskning. När Rodrigues trettio år efter diktaturens fall tog sig till arkivet ställdes han inför tusentals manuskript – vissa som helt dragits in, andra som försetts med strykningar och ändringar.

Det var särskilda tjänstemän som skötte censuren av teater. De allra flesta var män, bara en kvinnas noteringar hittade Rodrigues. Granskarna gjorde sitt jobb noggrant och formulerade också förklaringar till varför något skulle bort.

– Granskarnas motiveringar är som ett slags teaterkritik. Skillnaden är att de kunde förbjuda det de ansåg som farligt i teatern.

Efter månader i arkivet insåg Rodrigues texternas rikedom.

– På sätt och vis skapar de ett stort poem om teaterns makt.

Han ville framföra texterna i det demokratiska Portugal, helst på Nationalteatern som var ”fascistregimens teater”.

– Det är en söt hämnd, granskarna blir själva dramatiker.

Rodrigues skrev inte ett enda ord själv utan sammanfogade bara granskarnas noteringar med stycken ur de pjäser som inte ansågs rumsrena. Till dem hörde inte bara inhemsk dramatik utan också verk av Shakespeare, Ibsen och Max Frisch.

– Också pacifism uppfattades som skadligt. Portugal var mitt uppe i kolonialkriget i Afrika och krig skulle försvaras. Därför såg man väldigt negativt på dramatiker som Max Frisch som kritiserade krig.

Röda ljus förbjudna

Det var inte bara politiskt innehåll som censurerades. Granskarna värnade också om moralen.

– Kvinnan skulle hålla sig på sin plats i samhället. Därför var det viktigt att kontrollera klädseln och sättet hon rörde sig på scenen. En man kunde till exempel slå en kvinna i en scen men motsatt situation var otänkbar.

Allt som tangerade sexualitet och ansågs attackera katolicismen ströks också. Rodrigues påpekar att granskarna själva aldrig använde ordet ”sexuell”, de förkastastade hellre en pjäs med motiveringen ”för sensuell”.

Men inte bara innehållet styrdes, också scenografin särskådades.

– Man fick inte använda rött ljus på scenen eftersom det symboliserade kommunism, det måste bytas ut till lila ljus.
Publiken användes ofta som syndabock.

– En granskare skriver till exempel att Brecht är ett verkligt geni, att granskaren själv uppfattar honom som den största dramatikern, men att publiken inte är mogen för hans dramatik.

Samma sak sysslar mediebolagen med i dag, menar Rodrigues.

– ”Om människor vill läsa om brott ska vi ha brott på första sidan, trots att vi själva hellre skulle läsa andra nyheter”, resonerar man. Man hänvisar helt enkel till en påhittad opinion.

Det finns alltid ett intresse för att kontrollera konst och kultur, tror regissören.

– Visst, det är naivt att tro att det man säger på teatern några dagar senare får publiken att ändra på sina liv. Men att påstå det motsatta är också för enkelt.

Det finns alltid en fara i att vistas i ett rum och se världen genom konstnärernas perspektiv, i tystnad reflektera över sitt eget liv ... Något kan faktiskt hända.

Intimt om offentligt liv

Ett par dagar har Rodrigues tillbringat i Helsingfors och trots att vägen löpt mellan hotellet och Korjaamos teater har han hunnit samla på sig intryck.

– I går åt jag renkött. Jag gillar verkligen er gryttradition!

I vår kommer regissören att återvända till Helsingfors med föreställningen If a Window will Open på Esbo Stadsteater. I pjäsen förses tv-nyheternas bilder med ny poetisk text.

– Språket är mer subjektivt än tv-journalistikens språk som är ganska slutet och upprepande. I tv:n används samma ord för att beskriva en tsunami och en presskonferens. Teatern har specifika egenskaper, ett intimt sätt att se på offentligt liv.

Trots att 38 år gått sedan diktaturen föll är revolutionens årsdag fortfarande en folkfest i Portugal. Skrapar man på ytan kan de flesta samhällsproblem också härledas till diktaturen.

– Övergången var fredlig vilket var bra men det fanns en del underliggande spänningar. Diktaturen förtryckte och torterade men efteråt ansåg man det bäst att glömma saken och gå vidare. Många som begått brott kom undan.

Enligt Rodrigues råder en uppfattning om att människor vid makten är immuna för straff. I samband med eurokrisen och Portugals låga produktivitet har mentaliteten blivit uppenbar.

– Efter bankrisen på Island ställdes folk inför rätta, men det skulle aldrig hända i Portugal.

Nuläget är svårt för kulturarbetare. Många teatrar i Portugal stänger på grund av de allt knappare anslagen. Dagens kulturpolitik påminner om diktaturens, menar Rodrigues.

– Censur då, likgiltighet nu. Politikerna talar om att teater ska förstås av alla. ”Varför skulle man ge pengar åt något som bara en liten del av folket tar del av?” resonerar de. Arvet efter diktaturen är inte praxis utan mentalitet.

Att flytta utomlands är inte en främmande tanke för Rodrigues. Ändå är han försiktigt optimistisk.

– Det är den sista generationen som upplevde diktaturen som nu sitter vid makten. Jag tror att följande generation har potential.