Djuret i människan

– Det är en brunbjörn. Brunbjörnen har en puckel på ryggen, förklarar Kari Holtan för kollegorna Torbjørn Davidsen och Stein Winge som diskuterar det robusta granitdjuret i Björnparken i Berghäll.

När bilderna är tagna verkar Holtan lättad. Överlag kan man utläsa att intervjuer inte är regissörens favoritsyssla, åtminstone inte i kväll då hon ofta uppmanar resten av ensemblen att svara på frågorna.

Å andra sidan gör den norska tea-tergruppen ”De utvalgte” de flesta av sina produktioner kollektivt. Med andra ord kan en medlems arbetsinsats inte separeras från en annans. Föreställningen Kunsten å bli tam (Konsten att tämja) som visas under Stage-festivalen i Helsingfors är exempelvis ett nära samarbete mellan Holtan och hennes sambo Boya Bøckman.

Bøckman har skapat videoprojiceringarna i föreställningen som kan klassas som ett pionjärarbete inom både teater och 3D-teknik. Så gott som all scenografi byggs upp med video som projiceras på golv och väggar och ger sken av djup.

– Det känns verkligen som man är i ett annat ”rum”. Boya har gjort allt själv och vi har tillsammans samlat in allt bildmaterial. Det har varit arbetsamt, men han har inte gett sig.

Publiken som ser spektaklet genom 3D-glasögon utlovas en annorlunda teaterupplevelse.

– En finsk studie om 3D-format i bildkonst visar att personer som ser bilder i 3D blir mer emotionellt kopplade till verken, berättar Holtan.

Egentligen är det fråga om ett ganska ”våldsamt uttryck”, menar hon. Fort kan man byta mellan helt olika miljöer, till exempel skog och hav. Det övriga teatrala uttrycket kan också begränsas av formatet.

– Det ett så starkt bildspråk. Vi hade en massa text som vi hade improviserat fram men som vi var tvungna att slänga. Om man har långa bildsekvenser fungerar det inte med en massa babbel på – det blir smör på fläsk.

Okänsliga jägare

Vetenskap och forskning inspirerar ofta teatergruppens projekt. Senast De utvalgte uppträdde i Finland var 1998 då de satte upp föreställningen Gen Techno på Kiasma.

– Den handlade om fosterscree-ning och det bortsorterande samhället, berättar skådespelaren Torbjørn Davidsen.

Den här gången har veterinären Bergljot Børresens bok Kunsten å bli tam inspirerat och till och med gett föreställningen dess titel. I boken presenterar Børresenen teori om jegerufølsomhet, ungefär ”jägarokänslighet”.

– Det är en instinkt som gör att vi inte känner empati för våra offer. Det är som en knapp i hjärnan som knäpps på i jakten och som gör att man kan slå av all medkänsla. Ser man till exempel på näringslivet kan människor bete sig väldigt cyniskt när det kommer till pengar. Men massakrerna i Finland och Norge visar också hur människan helt kan stänga av empatin, säger Holtan.

Utifrån Børresens teori har sedan en pjäs om djurets och människans likheter vuxit fram. Ett år av gedigen research ligger bakom.

– Men det är absolut inte fråga om någon ”informations-intellektuell” teater, påpekar Holtan.

Inte bara film

De utvalgte grundades år 1993 av elever från Nordisk Teaterskole i Danmark, en utbildning som fokuserar på fysisk-experimentell teater.

– Vi har hållit på i nästan tjugo år, men vi har ingen fast form för våra produktioner. Det är ändå ett privilegium att vi får statligt stöd för att uttryckligen skapa experimentell samtidsteater, säger Davidsen.

Några dogmer eller fastslagna regler stöder sig ensemblen inte på. Föreställningen kan exempelvis fritt fortsätta leva och gro också efter premiären. Så är fallet med Kunsten å bli tam som fått en helt ny huvudrollsinnehavare. Skådespelaren Kari Onstad ersattes av sin man, den legendariska regissören Stein Winge.

– Först handlade det om en äldre kvinna och nu om en äldre man i stället, konstaterar Holtan.

Med åren har produktionerna innehållsmässigt spretat åt olika håll. Däremot har intresset för att hitta nya visuella scenuttryck löpt som en röd tråd.

– Vi har länge försökt komma nära skådespelarna med hjälp av teknik.

Video är en återkommande komponent.

– Det är inte för filmens skull, utan för att filmen kan vara så intim. Vi använder också mickar och surroundsystem för ljudet så att det verkligen ska kännas som om man befann sig mitt inne i handlingen.

Nu för tiden används film i de flesta teaterproduktioner. Är film i teater här för att stanna?

– Ja, det blir ju mer och mer film hela tiden. När vi använder film är det ändå här och nu, med andra ord verkligen teater. När film inte funge-rar på scenen blir det å andra sidan ofta väldigt dåligt, säger Holtan.

– Vi gör filmen live, på så sätt är det starkare än konventionell film. Men det man ser i ett norskt och ett internationellt sammanhang finns det en hunger för autenticitet, i tea-ter, film och litteratur. Där har tea- tern potential, den sker verkligen här och nu vilket är trumfkortet, säger Davidsen.

Kunsten å bli tam visas i kväll kl. 20 samt på torsdag 16.8 och fredag 17.8 på Korjaamo i Helsingfors. Föreställningen är en del av teaterfestivalen Stage som börjar i dag.