Titanic i filmhistorien

It was sad when that great ship went down.
Husbands and wives. And children lost their lives.
It was sad when that great ship went down.

Sången om Titanics ödesnatt spred sig snabbt i många regionala varianter. I Amerika har man spårat den tillbaka till 1915 eller 1916. Ofta sjöngs den av skolbarn på sommarläger. Senare av folksångare som t.ex. Woody Guthrie. I vissa versioner av detta sorgekväde finns även en moralkaka inbakad. Katastrofen får stå för högmod och hybris hos en mänsklighet som inte insett sin begränsning.
Det kan vara på sin plats att kort rekapitulera några filmhistoriska nedslag. En av de överlevande 1912 var skådespelerskan Dorothy Gibson som redan samma år spelade huvudrollen i och skrev manuset till den numera försvunna kortfilmen Saved from the Titanic.

Hitchcock och Hitler
Intressant nog var det tänkt att Alfred Hitchcock skulle starta sin karriär i Hollywood med en film om Titanic. Det blev som känt i stället Rebecca (1940) då producenten David O. Selznick ”inte fann en lämplig båt att sänka”. En annan orsak torde ha varit att de brittiska myndigheterna vid tidpunkten för det andra världskrigets utbrott inte såg med blida ögon på en dylik katastrofskildring. Men några år senare gjorde regissören ett av sina mer udda experiment med rummets, tidens och handlingens enhet: det av krigspropagandan präglade dramat Livbåt (1944).
I stället blev det Hitlers Tyskland som i propagandakriget satsade på Titanic. Herbert Selpins Titanic (1943) är inte direkt ett av dessa öppet hätska verk i Tredje rikets filmhistoria även om ”man merkt die Absicht” med detta försök att knyta samman det brittiska imperiets profitinriktade tävlingsraseri med judisk plutokrati. Som samvetets röst i filmen introduceras för övrigt en helt fiktiv person med arisk framtoning: Hans Nielsen som överstyrman Petersen.

Jean Negulescos Hollywoodproduktion Titanic (1953) är trots sin dokumentärbetonade öppning en helt fiktiv melodram och äktenskapsskildring där Barbara Stanwycks amerikanska hustru vill bryta upp från sin snobbige make (Clifton Webb) och brittiskt societetsliv. Av allt att döma var det ändå här­ifrån som James Cameron fick inspiration till sin intrig med Kate Wins­lets olyckliga Rose. Men i Negulescos film visar den äkta mannen ändå sitt hjältemod när katastrofen kommer.

Den bästa versionen
Roy Bakers A Night to Remember (Titanics undergång, 1958) anses allmänt som den bästa av alla Titanicdramatiseringar, åtminstone vad historisk ackuratess beträffar. Baserad på Walter Lords bok är den helt fri från romantiska intriger och förvecklingar men ändå en skarp och känslig analys av det engelska (klass)samhället före det första världskriget. Den avslöjar en brittisk mentalitet på gott och ont. Kenneth More, som många minns från Forsytesagan, tolkar stoiskt och stiligt fartygets andre styrman Charles Lightoller. Veteranregissören Baker (1916–2010), som inledde sin karriär som regiassistent åt Hitchcock, besökte för övrigt festivalen i Sodankylä så nyligen som 2005.
Intetsägande produkter är S.O.S. Titanic (1980) och den till det kalla kriget förlagda thrillern Raise the Titanic (1980). En kuriositet som kan nämnas och som bara tangerar katastrofen är Broadwaymusikalen The Unsinkable Molly Brown, filmad 1964 med Debbie Reynolds i titelrollen. En biografi över den legendariska överlevaren som höll humöret uppe i livbåten där hon tog kommandot och som i Camerons film spelas av den färgstarka Kathy Bates.
Att hela mänskligheten fanns ombord på Titanic är väl också andemeningen i Julian Fellowes nya serie.