Melins brev till mamma

I ett brev daterat den 8 april 1918 beskriver lötnant Erik Gunnar Melin sina upplevelser av striderna på Näsilinna för modern. Hbl publicerar här brevet i sin helhet, med tillstånd av hans dotter, fru Elisabeth Alm. Styckeindelningen är Hbl:s.

Tammerfors 8.4.18
Kära mamma!
Förlåt mamma att jag icke förut har skrifvit. Jag har verkligen icke haft tid. Såsom mamma har läst i tidningarna har det gått hett till här i den goda staden. Jag skref ju efter den 28. och relaterade till den datum mina öden o. äfventyr. Sedan dess har ju åtskilligt händt o. lifshanken tusen gånger hängt på ett hår.
– Wi lågo i Messukylä just här utanför till den 2. då vi fingo order att den 3. på morg. kl 1 stå uppställda vid begrafningsplatsen utanför T. för att gå till storms. Mitt kompani skulle gå främst.
Från kl. 2.30-3 på morgonen trummade artilleriet på allt hvad de fingo ur piporna o. punkt kl. 3 gingo 3 lyskulor upp som signal till artilleriet att sluta med elden o. till infanteriet att anträda stormen. Så fort lyskulorna voro uppe, kommenderade jag marsch-marsch o. iväg bar det i nattens mörker längs stora landsvägen österifrån in mot staden. En mängd hus brunno o. vi snubblade öfver kvistar o. avskjutna telefontrådar. de rödas maskingevär sjungo på båda sidor om landsvägen o. deras infanterield knattrade men icke med sådan precision att de skulle kunnat hindra min framryckning. De kompanier som kommo efter mig fingo mera o. måste vända om med ohyggliga förluster (det fick jag veta senare). Vi hade att beklaga Löjtn. v. Essen o. några man som stupade förrän vi kommit in i staden.
Så luffade vi in öfver järnvägsbron o. vidare ned till forsen där jag lät bryta sönder planket till en stor fabrik. Inne på det stora fabriksområdet tänkte jag förvilla mig mellan vedstaplar o. byggnader o. de röda körde fram vid broändan en kanon, men hunno icke börja skjuta förrän kanonbetjäningen var nedskjuten.
Till all lycka upptäckte jag, då jag klättrade upp på taket till ett lägre skjul mellan två stora fabriksbyggnader rakt nedanför mig, slussen som vi skulle springa öfver. Kompaniet fick vända o. klättra öfver taket samt ned på slussen som var ca 70 m lång o. så smal att endast en man i bredd kunde springa längs plankorna. Ett maskingevär körde de fram på bron högre upp öfver forsen ca 200 m från oss, men de hunno heller icke skjuta förrän betjäningen var nedskjuten.
Så kommo vi in på takfiltfabrikens område på andra sidan forsen o. där fick jag åter det långutdragna kompaniet samlat. Efter hallå o. arkebuseringshot fingo vi nycklarna utlevererade samt lunkade vidare genom staden. Hela tiden ända sedan vi började luffa vid begrafningsplatsen hade vi skjutit ned röda som tydligen hade tappat koncepten o. inte riktigt visste hvad vi voro för folk. En stor del tog oss för ägna.
På Läntinenkatu sköt jag upp tre lyskulor som signal att jag var öfver forsen, så bar det norrut mot Näsijärvi till. Vi rusade i sluten kolonn upp på Näsilinna backen o. togo 3 kanoner samt 2 maskingevär. Betjäningen sprang omkring som yra höns o. blef nedskjuten. Själfva Näsilinna byggnad är ett stort fint 3 vånings stenhus inneslutande dyrbara fornsamlingar. Den blef rensad från röda genom handgranater. Sedan jag fått poster utställda o. den närmaste omgifningen utrensad från röda trodde jag att vi skulle få lite frid men men däraf blef intet. De röda började ansätta oss från alla sidor med maskingevärseld och artilleri så att hela huset ofta var fullt af murbruks- och tegelstensdamm.
Till Näsilinna kom jag kl. 4.30 och slogs för själv och pina hela dagen. De öfriga kompanierna som skulle komma efter mig in i staden hade blifvit tillbakakastade och fingo börja om på nytt. Jag var ensam instängd bland de röda o. jag, ltn. Holm o. mina öfverjägare fingo gå omkring o. hålla god min o. se lugna ut samt lugna och ljuga för pojkarna för att hålla modet uppe. Pansartågen körde af o. an alldeles framför näsan, men besköto oss icke på f.m. då de tydligen icke heller visste hvad som egentligen var lös.
Ltn. Holm hade sprängt banan med handgranater så att de icke kunde komma fram bara till ett visst ställe. Så höllo vi oss tills det blef mörkt då jag ansåg mig böra rädda af kompaniet hvad som öfrigt var alldenstund jag förlorat under dagens lopp i döda och sårade 71 man.
I mörkret bar det iväg öfver järnvägsbron ut på isen, utan en enda mans förlust och jag anlände efter en längre marsch i mörker och flödvatten tillbaks till våra egna linjer. Kompaniet fick mottaga Öfverste Ausfelds synnerliga tack och erkännande för dess tappra förhållande och får pränika öfver glatta laget. det enda men jag hade var att jag ett par dagar hade ondt i blindtarmen efter allt det myckna löpandet.
Hälsa tant Hellsberg, Uddis o. alla andra bekanta. Vare mamma o. Zaida hjärtligt hälsade af Gunnar.