Ingen hade rätten på sin sida

Under en aprilnatt för snart hundra år sedan förbereder sig ett vitt kompani från Österbotten för att slå till mot det röda Tammerfors. Gruppen leds av löjtnant Erik Gunnar Melin och består av unga män, de flesta under 20 år och med bara några veckors militärträning i bagaget. Deras uppdrag – att inta herrgården Näsilinna – resulterar till en början i framgång men kompaniet förlorar sedan besittningen, allt under ett och samma dygn. Stridigheterna blev början på slutet för de röda i Tammerfors och för inbördeskriget överlag.
Claes Olssons färska film Slaget om Näsilinna baserar sig på de här verkliga händelserna.
Inspelningen har skett på ort och ställe och berättelsen inleds med autentiska fotografier, bilder av allvarliga unga män utan en aning om vilken framtid de skulle möta. Sedan tar bland annat skådespelarstudenterna Wilhelm Grotenfelt, 25, och Anton Häggblom, 27, över. De har fått i uppdrag att gestalta kompaniets unga soldater.
– Visst var det en utmaning. Vi skulle återskapa otroliga händelser som vår generation kan ha svårt att förstå. Samtidigt lyckas vi kanske prata om kriget på ett lite annat sätt eftersom det känns tillräckligt långt borta, tror Grotenfelt.
 

Många dimensioner

För Häggblom fanns en personlig koppling till inbördeskriget.

– När jag hade fått beskedet att jag skulle vara med i filmen tog pappa plötsligt fram flera medaljer och andra föremål som hörde ihop med händelserna 1918. Det visade sig att min farmors far deltog i Österbottens befrielsearmé. Plötsligt kom allt mycket närmare. Min roll fick en anknytning. Därför är jag väldigt glad och stolt över att få vara med i filmen.

Nicke Lignell, 45, spelar löjtnant Melin. I manuset fanns inte den politiska konstellationen i förgrunden, säger han.
– Filmen tar inte ställning till huruvida någon hade ”rätten” på sin sida. Vi berättar om unga oerfarna och oskyldiga pojkar och deras upplevelser. Då inser man att samtliga på sätt och vis var förlorare. Krig har så många dimensioner.
Teamet repeterade sparsamt och gick rätt snabbt till inspelning för att känna av stämningen på platsen. De brev och fotografier som fanns tillgängliga från tiden gav en stark känsla.
– Claes Olsson strävade efter en naturlighet i vårt spel, han lät kameran bli en av oss. Den mötte oss inte utan följde förloppet, beskriver Grotenfelt.
I karaktärsväg hade man rätt lite att gå på. Killarna tror att det beror på att berättelsen så starkt fokuserar på den kollektiva saken.
– Då tonas personligheterna ner. Någon av männen kunde vara aggressiv, någon mer återhållsam, men alla visste att det inte var tid för personliga utsvävningar. I dag går man ofta på ”fiilis” för att vi har råd att göra det. För hundra år sedan hade man ingen chans till sådant. De här männens tragediväskor rymde så mycket, dagens människor har väldigt svårt att föreställa sig något liknade, säger Lignell.
Han konstaterar att alla av de unga skådespelarna snabbt förvandlades till proffs.
– Trots att en stor del av dem har sin bakgrund inom den österbottniska sommarteatern förföll ingen till buskis. Det var otroligt att se hur snabbt alla fattade formen och hittade fram till varandra, säger Lignell.

Lätt att skuffa ifrån sig

Trots att filmen visar grymma arkebuseringar av röda fångar är den ingen traditionell actionhistoria.
– Det kändes inte realistiskt att spela in ett så pass tekniskt utförande av död. Samtidigt försökte man tänka sig in i hur de unga killarna som var med om allt det här reagerade. De måste ha blivit avtrubbade av att se så många lik. För vår del var det först lite häftigt att filma scener med låtsasdöd och sprängningar. Sedan blev det vardag att låtsas bli skjutna under inspelningen.
Vad tror ni filmen kan säga männi­skor i dag?
– Att detta faktiskt har hänt här, i vårt land. För mig personligen fick det dagliga nyhetsflödet från omvärlden en ny innebörd, det kom närmare. Man inser att man inte kan förhålla sig likgiltig till saker, funderar Häggblom.
Allihop hoppas att filmen kommer att visas i skolor, eller som ett alternativ till ännu en amerikansk actionrulle på söndagskvällen.
– Filmen påminner om vår historia, och om det absurda med krig. När jag gick i skola behandlades inbördeskriget på ungefär en dag me­dan senare händelser fick betydligt mer plats. Folk vet rätt lite, säger Grotenfelt.
Lignell säger att händelserna är lätta att skuffa ifrån sig i dag, men att de påverkat oss mer än vi tror.
– I samband med inspelningen funderade jag på varför det oftare talats om vinterkriget trots att inbördeskriget formade oss ännu mer. Kanske för att så mycket skuld, skam, ärr, rädslor och tabun är förknippade med händelserna. Och ändå gick vi till krig snart igen.
– Ibland har jag fått kommentaren ”inte en krigsfilm till”. Men jag lovar, det är inte den känslan man kommer ut ur salongen med. Jag citerar Claes Olsson: det här är ingen hjältehistoria utan berättelsen om krigets enorma tragedi, där ingen stod i förgrunden, ingen var mer eller mindre skyldig utan alla var offer.