Professorn kommer!

Den svenska litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström är lyskraftig och stridbar. Hon har ägnat sig åt forskning, polemik och politik, hon har stått på kant med litteraturhistoriens och politikens herretablissemang, men också med queerfeministiska forskare som Tiina Rosenberg och med partiet Feministiskt initiativ som hon var med om att grunda.

Hon är, med andra ord, en riktig svensk kulturkändis. Hon har en professur på Södertörns högskola, men de senaste åren har hon bott med make och yngsta son i Berlin och skött en treårig gästprofessur vid Humboldt-universitetet. Just nu har hon forskningsfinansiering och skriver om 70-talets kulturfeminism – boken ska vara färdig i höst.

När jag träffar henne i Helsingfors dit hon flugit för att gå igenom forskningsprojekt som expert för Finlands Akademi, lyder alltså första frågan:

Hur ska Helsingfors smaka efter allt det här? Vad är häftigt i Helsingfors?

– För det första: jag har fått smak för det man kan kalla gamla universitet, det fick jag i Berlin. Sverige har 36 högskolor spridda över hela landet, bara Lund och Uppsala är gamla universitet. Det finns ju många högskolor i Finland också men inte så många. Jag kommer hit för att söka en kvalitetsnivå som man inte kan hitta, åtminstone i estethumaniora, till exempel på Södertörn. Studenterna kommer från en skola som inte längre kan kallas för kunskapsskola, vilket ni ju fortfarande har här. Den svenska skolan kombinerad med ett system där universiteten får betalt per utexaminerad student har inneburit att man fått sänka ribban oerhört. I Sverige fungerar högskolorna regional- och arbetskraftspolitiskt, man gömmer undan en stor del av den unga generationen där, fast de inte vill studera och inte har några särskilda förutsättningar för akademiska studier, säger Witt-Brattström.

– Nivån har sänkts så mycket att man inte kan tala om högskoleundervisning, det är något slags kursverksamhet och jag är trött på det. I Berlin hade jag studenter som inte visste särskilt mycket om Skandinavien, men de visste att de måste ta reda på saker. De visste att de var där för att lära, de hade sökt in för det. De tyska studenterna var så bra som de svenska var 1988 när jag började undervisa. Det är inte så att det inte skulle finnas svenska studenter som kan plugga, men alltför många saknar elementär bildning.

– Det handlar om att jag under mina sista arbetsår vill förkovra mig i mitt yrke. Jag kunde gå på Södertörn och dra benen efter mig och gnälla men varför skulle jag göra det? Och sitta och rätta uppsatser av studenter som inte kan skriva en korrekt mening?

Visst finns det högklassig utbildning också i Sverige, för den verkliga eliten. Men den allmänna nivån är alarmerande, tycker Witt-Brattström.

– Man ska inte använda högre utbildning för att dölja sin arbetslöshetsstatistik. Man ska inte tvinga unga människor att söka studielån och skaffa sig skulder för livet, i stället för ett hederligt jobb eller en riktigt bra utbildning. Det system vi har i Sverige nu innebär någonting mittemellan, sloppy sloppy, för alla. Det ger intryck av ett land som inte tror på sin framtid och inte satsar på sina unga.

Det som lockar med Finland är också, säger Witt-Brattström, mera allmänt ”att det inte är Sverige”.

– Det finns kanske kulturella faktorer som jag inte vet så mycket om, men som jag hoppas på. I Sverige är det förbjudet att vara allvarlig, allt ska vara roligt och banalt – utom för en liten grupp av tänkande, allvarliga män nånstans i toppen av kulturlivet. Men allt annat ska vara på dagisnivå! Jag hoppas att det finns lite mera av nåt annat här.

På frågan om hon tycker att professorsrollen kan innefatta polemisk synlighet också i offentligheten svarar hon:

– Det akademiska ska inte avskärma sig från samhället. Vill ni ha mig synlig så ställer jag upp! Offentliga föreläsningar och debattartiklar hör till jobbet, tycker jag.

Estnisk mor, tysk far

Man kan bli betänksam inför så stora förväntningar på vår kunskapsskola och bildningsnivå. Men Finland har alltid funnits på Ebba Witt-Brattströms karta, på ett mera påtagligt sätt än för många andra svenskar.

Eller snarare har Östersjön funnits. Hennes tyska fars förfader hade utvandrat på 1830-talet från Värmland till Lübeck där släktgrenen blev ”ett slags mini-mini-Buddenbrooks”, ingifta också i Finland. Efter första världskriget fick fadern hälsa på hos släktingar i Jakobstad för att äta upp sig – för honom var Finland landet där man fick smör på brödet. När nazisterna tog makten i Tyskland flydde han 1933 från Lübeck till Sverige.

– När jag som tioåring fick följa med pappa till Finland som han talat så vackert om så var jag inte hemskt imponerad. Helsingfors såg tråkigt och grått och trist ut, men för honom sken ju allting här. Så hamnade vi på Mannerheim-museet och där ställde sig pappa framför fältsängen den store ledaren sovit i och föll i gråt av rörelse. Jag blev skräckslagen, summerar Witt-Brattström sina blandade första intryck.

Hennes mormor och mor för sin del flydde 1944 tillsammans med 40 000 andra ester i båtar över Östersjön från det Sovjetockuperade Estland till Sverige.

– Tigandets och sörjandets semiotik är något jag vuxit upp med, som så många andra barn till föräldrar som vet att något gått förlorat, att man aldrig kan återvända. Pappa skämdes för sin tyska bakgrund på grund av nazismen, och ville bara tala svenska. Jag fick inte lära mig läsa och skriva estniska som mormor och mamma talade med varandra, eftersom Estland inte mera fanns, det hade försvunnit bakom järnridån.

Men estniskan som prat finns någonstans i botten när hon i dag går på finskkurs för att förbereda sig för arbetsveckornas Helsingforsvardag i höst.

Ernsts jag och Ediths jag

En professionell inkörsport till det finlandssvenska blev Edith Södergran.

– Jag hade känt till henne och läst hennes dikter förstås. Men det var när den här mannen, Ernst Brunner, hade skrivit sin bästsäljande roman Edith om henne 1992, som jag blev så arg. Hon kräktes slem och det var mensblod och allt möjligt, i jagform, det kändes som riktig textual harassment utan någon kontakt med hennes poesi. Han hade tagit hennes jag, och jag tänkte att jag måste ”reclaima” det. Innan dess hade jag alltid tyckt att hon stod över allt annat, som en gudinna, inte kunde väl jag skriva om henne ... Men då måste jag.

Witt-Brattströms studie av den kosmopolitiska, innovativa och självmedvetna Södergran, Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse utkom 1997, tillsammans med utgåvan av hennes tidigaste dikter, Vaxdukshäftet.

Det förkättrade 70-talet

I höstas flyttade Witt-Brattström med man och hemmaboende yngsta son från Berlin hem till Stockholm för att under ett år forska i 70-talets kulturfeminism – det som hände i den svenska litteraturen på 1970-talet när författare som Kerstin Ekman, Kerstin Thorvall, Märta Tikkanen, Agneta Klingspor och andra tog intryck av den nya kvinnorörelsens idéer om kvinnohistoria och ”det personliga är politiskt”.

– 70-talet har varit så estetiskt lågprioriterat och politiskt besvärligt, man har inte velat ta i det. Men börjar man gräva i det ser man hur oerhört drabbande det är. Allt det som vuxit ur feminismen – kulturfeministerna fick också männen att börja skriva annorlunda!

En intressant sak, säger Witt-Brattström, vore att titta på den litterära könsdialogen mellan Märta och Henrik Tikkanen. Och en av dem som får komma med i hennes bok är Göran Thunström, ”en man som förändrades”. Som en spinoff till sin studie tänker hon sig en läcker tjockis till antologi med de bästa bitarna ur 70-talets litterära revolution.

Kvinnolitteraturhistoria på nätet

På 1980-talet var Ebba Witt-Brattström, tillsammans med några nordiska kvinnoforskarkolleger, med om att sätta i gång projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria som omspänner nästan tusen år av kvinnors skrivande i hela Norden. Det sista av historiens fem band utkom 1998.

På kvinnodagen, den 8 mars, lanseras nu en uppdaterad digital version av Nordisk kvinnolitteraturhistoria – på svenska, danska och, för första gången, engelska. 250 artiklar om 850 kvinnliga författare blir sökbara på nätet med massor av bonusmaterial som länkar till författarnas verk, till biografier med mera.

– Var någon annanstans än i Norden kunde man ha föreställt sig ett gemensamt litteraturhistoriskt projekt som omfattar fem länder i organiskt samband? Och hur ska det gå för manslitteraturen som inte kommer att ligga på nätet på samma läckra vis?