Livet var en maskerad för Vivica Bandler

Erik von Frenckells fyrtioårsfest rullar som svartvit film på skärmen. Det är tjugotal och förbudstid men våningen på Villagatan är ändå fylld med muntra gäster som höjer glasen för finansmannens och politikerns födelsedag.

– Där är Vivica! utropar Ralf Forsström och pekar på en vitklädd flicka med mörk page som skymtar i bakgrunden.

Och visst, där står hon, äldsta dottern von Frenckell, nio år gamla Vivica Aina Fanny som kom att lämna ett bestående avtryck i den finlandssvenska teatervärlden. Fast då som Vivica Bandler – karismatisk teaterdirektör.

Forsström träffade Bandler i början av sextiotalet när han började som scenograf på Lilla Teatern som hon lett sedan 1955.

– Hon var en begåvad människa. Men mer som producent än som konstnär. Hon kunde koppla ihop rätt människor.

Bandler kände genast igen en talang i den unga scenografen och anlitade honom såväl under Lillanperioden som under resten av sitt verksamma yrkesliv. De blev också goda vänner.

– Hon var egentligen ganska blyg. Privat umgicks hon med sin ”Lottakår” som bestod av bland andra Tove Jansson och Tuulikki Pietilä. Jag var den enda killen i gänget och blev deras maskot. Jag var bara tjugo år gammal och ansågs ofarlig.

För Forsström, som hade studier i inredingsarkitektur med Kaj Franck som lärare i bagaget, blev Lilla Teatern en högskola. För teatern blev han med åren ”en del av inventarierna”. Dit ska han också återvända efter intervjun. Scenografibygget är i gång på Georgsgatan och om en vecka har Bengt Ahlfors nya revy premiär.

Ringar och tidtagarur

Det var i samband med att Bengt Ahlfors bok Människan Vivica Bandler kom ut i fjol som idén om utställningen på Teatermuseet föddes.

Viva Vivica! bygger på Svenska litteratursällskapets stora Bandlerarkiv, och Forsström som planerat utställningen har valt att presentera hennes liv i kronologisk ordning med hjälp av bilder, filmsekvenser och teveklipp.

Vi börjar i barndomens Lovisa, fortsätter till Villagatan 1 och gården Saaris i Egentliga Tavastland som hon fick av gudfar Victor de la Chapelle. Sedan följer Parisvistelser, en tripp till Lappland där hon tolkade åt världsberömde filmregissören Jaques Feyder och vidare till Lilla Teatern och Stockholms stadsteater, på vilka hon verkade som teaterdirektör och slutligen till de sista årens gärning som konstnärlig ledare för Tammerfors teatersommar.

I utställningens vitrinskåp finns en hel del kuriosa som hennes ringar, medaljer och tidtagaruret som hon så flitigt använde under repetitionerna. Här finns till och med häften där manusanteckningar i all hast tecknats ned med kulspets.

– Hon sparade varje pappersark, konstaterar Forsström.

På många bilder från ungdomsåren är Bandler utklädd i maskeradkostymer: som prins och rom på Nya Svenska Samskolans luciafest men också på fritiden tillsammans med kompisarna på Saaris gård.
– Hon älskade att klä ut sig, hon gjorde roller hela sitt liv. Det blir också som ett tema i bildmaterialet. Dessutom var hennes mamma Ester-Margaret oerhört engagerad i teater, hon var ju Finlands första docent i teaterhistoria.

Forsström guidar oss bland Vivica Bandlers olika förklädnader. Vi ser henne som ung agronomstudent i höarbete med hängselbyxor och huckle, som herrgårdsfröken på Saaris gård, som modig Lotta i Lappland under kriget och slutligen i vit klänning och spetsslöja på Gamla kyrkans trappa.

– Här är hon utklädd till brud.

Under fortsättningskriget gifte sig Bandler med österrikaren Kurt Bandler. Filmsnutten som också skildrar vigseln visar upp ett krigshärjat Helsingfors där gatstenarna sticker upp ur marken likt huggtänder.

Forsström hann aldrig träffa maken. Vivica Bandler lär ha betalat räkningarna till hans död.

– Efter att hon skilde sig tjugo år senare frågade många varför hon inte bytte tillbaka till von Frenckell. Då sa hon: ”Min far har förstört namnet”, berättar Forsström och ler.

Bandler demoniserade sin far, men hon hade sina anledningar. I självbiografin Adressat okänd, filmen Avskedet och nu senast i Ahlfors färska biografi kan man läsa om den inflammerade far–dotter-relationen och de många vändningarna kring faderns älskarinna Tabe Slioor.

Att Bandler kom från en rik kultursläkt var ändå ett faktum och förutom ett stort kontaktnät tog hon också med sig dyra vanor till bohemlivet. På några provdockor hänger hennes outfits, däribland en stilig smaragdgrön kappa med dramatisk uppfälld krage.

– Made in Dior. Hon hade exklusiv smak. Kappan köptes i Paris, berättar Forsström.

Konstnärligt arv

I det andra utställningsrummet hänger originallamporna från Lilla Teatern på Georgsgatan.
Det var på Lilla Teatern som Bandler ordentligt kom i gång med regisserandet och formulerade sin konstnärliga agenda som bestod av urpremiärer, experimentella dramer och revyer.

Ofta hamnar hennes regissörskarriär i skymundan, konstaterar Katarina Lindholm som skrivit utställningens manus och nyligen blev färdig med sin pro gradu-avhandling om Bandlers regissörsprofil på Lilla Teatern.

– Hon kombinerade ett modigt och fördomsfritt tänkande med en praktiknära teater, säger Lindholm och påpekar att hon uppenbart var en god personregissör.

Det är kanske därför man tenderar att förringa hennes konstnärskap. Hennes talang var mer uppenbar för skådespelarna än för andra regissörer.

Bandler var avantgardistisk – bland annat var hon den första som satte upp Ionesco utanför de franska gränserna – men heller inte rädd för att vara kommersiell.
– Publiken var hennes utgångspunkt. Det var inget fel i att ha utsålda föreställningar.

Lindholm menar att Bandlers arv lever vidare genom de många människor hon berört.
– Milja Sarkola har till exempel sagt att det var Vivica som kom på att hon skulle bli regissör.

Forsström håller med.
– På Lilla Teatern fortsätter man följa hennes råd: halva året revy, halva året avantgarde.

Det var inte bara på Lilla Teatern som Forsström jobbade med Bandler. Efter att Bengt Ahlfors pjäs I våras blev en nordisk succé anställdes Forsström som scenograf på Stockholms stadsteater som då leddes av Bandler.

– Hon var auktoritär, drev hela huset och kunde inte delegera. Hon bodde på teatern. Teatern var en livsstil.

Hon var snål och krävde mycket av sin närmaste krets, men också en god vän som stöttade och som man alltid kunde ringa upp och fråga råd av.

Tofslan och Vifslan

Starkt närvarande på utställningen är relationen som kanske mest kom att prägla Bandlers liv och karriär. Bland de privata föremålen finns en nätt papperskorg i faner med muminfigurer – karaktärerna Tofslan och Vifslan är som bekant Tove och Vivica – samt en oljemålning och några karikatyrer, alla signerade Tove Jansson. På en skärm finns en humoristisk skiss av Bandler, naken och bortvänd.

– ”Varför ska kvinnor svampa till sig vid femtio?” brukade hon säga, berättar Forsström.

Bandler hade förhållanden med både kvinnor och män i en tid då homosexualitet klassades som ett brott och ”utövarna” i folkmun kallades spöken. Bandler var tvungen att vara diskret, men alla kände ändå till hennes orientering, menar Forsström.

– Det största nöjet för herrarna på börsklubben var att spekulera om vilka kvinnor hon förfört. Och visst, hon lyckades förföra vackra kvinnor.

Skulle då Vivica Bandler bättre ha passat in i vår tid?
– När jag en gång tog upp Seta sa hon: ”Ska vi enögda ha en egen klubb?” Det var förstås ironiskt. Hon var blind på ena ögat och det var det hon syftade på. Men det visar vad hon tyckte om frågan.

Utställningen är gjord i samarbete med Vivicas Vänner, Svenska Litteratursällskapet och Svenska kulturfonden. Viva Vivica pågår på Teatermuseet i Kabelfabriken till 3.6.