Folkkär stjärna i kikaren

– Visst kan vi säga du?

Frågan får mig att rodna. Jag borde ha ställt den själv innan jag ohämmat började dua honom som om vi kände varandra.
Å andra sidan är det inte så konstigt. Han är ju så bekant. För mig och för de flesta finländare, säkerligen för rätt många svenskar också. Det är ju ändå Lasse Pöysti.

Med roller som Suominens Olli, Mumintrollet och Herr Puntila har han blivit du med flera genrationer finländare. I slutet av sjuttiotalet läste han ju till och med sagor i teverutan. Lägg därtill nästan sjuttio år på teaterscenen. Kan man bli mer folkkär?

Vissa roller har lämnat mer bestående avtryck än andra, medger Pöysti när vi träffas i hans Helsingforsbostad. På den inglasade balkongen med utsikt över ett snötäckt Drumsö står en stjärnkikare. Det rör sig inte direkt om en hobby, snarare en ledtråd till Pöystis karriär. Den införskaffades när han gjorde rollen som Galileo Galilei på Helsingfors stadsteater år 1987. Titelrollen i Brechts pjäs ter sig i dag som hans viktigaste.

– Pjäsen slutar med en monolog som man nog kan säga är den viktigaste texten i teaterhistorien. I den långa monologen begrundar han människans plats i världen. Den ger Galileis liv bredd, tyngd och djup, konstaterar han.

Regisserade gjorde Ralf Långbacka som också minns monologen i sina memoarer På jakt efter en konstnärlig teater: ”Jag såg om scenen många gånger och var tagen inte bara av Lasses utomordentliga prestation utan också av publikens förmåga att gå utanför sig själv.”

Det var inte bara Långbacka som imponerades av Pöystis hantverk. Beundran var ömsesidig.
– Han har varit min viktigaste regissör. Han har fört mig på den rätta vägen med början i Tre systrar. Han söker fram det viktigaste i replikerna och personerna och i bästa fall får han skådespelarna att uppfatta det. Man ska ju framföra rollen för dess innehåll, inte för att göra skådespeleri.

Utmattande rollarbete

Pöysti står fortfarande på teaterscenen. För tillfället spelar han hovmästare i Ostrovskijs pjäs Skogen på Helsingfors stadsteater. Jämfört med hans senaste roll i Bengt Ahlfors Hissvägraren som gått både på svenska och på finska rör det sig om betydligt färre repliker, vilket var avgörande för att han skulle tacka ja.

– Att lära sig utantill medför stress. Jag brukar fara ut med segelbåten till Nagu på sommaren, förtöja båten vid bryggan och sitta där i tre veckor och lära mig texter. Nu arbetar jag med den minsta rollen i pjäsen. Det är en skojig roll som trots sin litenhet har en väldig betydelse.

I allmänhet söker sig Pöysti till ”goda pjäser där det finns någonting att gräva fram”. Varje roll förbereds noggrant. Replikerna lär han sig i ett så sent skede som möjligt, för att de inte ska bli en utantilläxa.

I långköraren Kvartetten, som gick på stadsteatern mellan år 2002 och 2011 spelade Pöysti en före detta operasångare. När andra övade sina repliker utforskade han gestalten. Enkla lösningar räckte inte, han ville gå på djupet med karaktären.

– Jag tänkte att han måste vara en arbetarpojke i England. Jag föreställde mig städerna på Englands östkust och rörde mig där i tankarna. Jag började suga in hans miljö. Två gånger träffade jag hans mamma, i tankarna förstås. Hon förklarade varför han var som han var.
Skämtsamt påpekar Pöysti att kollegerna Kyllikki Forsell, Ritva Valkama och Pentti Siimes nog gärna sett att replikerna hade övats in i ett tidigare skede.

Omtyckt filmpojke

Ett litet svartvitt foto sticker ut bland målningarna på väggarna i hans bostad. På bilden står en man vid en häst och kärra. ”Erik Pöysti och Ukko” står det under. Lasse Pöystis farfar kom från Jääski i Karelen och var jordbrukare men också representant i fem lantdagar. Karelen och staden Sordavala var också Lasse Pöystis hem fram till att kriget tvingade familjen att flytta till Helsingfors.

Väl i huvudstaden började den unga Pöysti målmedvetet staka sig fram i filmbranschen. Som bara fjorton år gammal fick han rollen som Suominens Olli i det som kom att bli en oerhört populär filmserie om en finsk medelklassfamiljs bestyr.

– Jag såg nyligen filmerna på nytt. Det var ganska hemskt! På den tiden spelade man så oerhört vänligt och tillgjort. Nå, jag spelade väl mer eller mindre sakligt. Det är tydligt att pojken tyckte om teater. Ibland har jag en känsla av att jag inte lärt mig någonting nytt.

År 1942 fick han sin första teaterroll i Nog lever farfar på Svenska Teatern. Efter det har teatrarna avlöst varandra. På Lilla Teatern, Tampereen Työväen Teatteri och Dramaten har han dessutom också agerat teaterchef.

Framgången uppfattar han ändå inte som något märkvärdigt.

– Man måste leva, man måste tjäna pengar. Jag duger inte till något annat, jag kan skriva, men inte kan det ersätta skådespeleriet.

Den digra skivsamlingen i hemmet vittnar om ytterligare en passion, nämligen den klassiska musiken. Intresset väcktes i barndomen och fördjupades när han blev vän med den berömda pianisten Erik Tavaststjerna.

Under de senaste tjugo åren har Pöysti turnerat som recitatör och uppträtt med tonsatta dikter tillsammans med orkestrar. Till favoriterna i repertoaren hör Sibelius orkesterballad Skogsrået.

– Min stora stund var när jag stod bredvid dirigenten och andra violinisten kom fram till mig och sa: ”Lasse. Vet du vad, du pratar i samma tonart som vi spelar!” Det var fint, att mitt prat var en del av musiken.

Att bli musiker har däremot aldrig varit ett alternativ.

– Som liten spelade jag flera år hos en pianotant. Erik Tavaststjerna gav mig också lektioner men jag var ju inte på den nivån. Nu har jag tänkt börja på nytt. Jag tänkte skaffa ett elektriskt piano och lurar så att det inte hörs. I synnerhet i Paris är väggarna så tunna att man inte täcks spela ...

Ljusets stad

En annan kärlek i livet är staden Paris som Pöysti besökte första gången år 1950. Sejouren förberedde han noggrant, målet var att inte bli tagen för utlänning. Han lyckades, tack vare språkkunskaperna han förvärvat i Helsingfors när han uppträdde i en franskspråkig amatörteatergrupp.

– Det goda var att alla i ensemblen var fransmän, de talade en fullkomlig franska med alla fel som den ska innehålla.

Sedan nittiotalet har Paris också varit hans hem. I påsk bär det åter av till femtonde arrondissementet, men också i Helsingforsbostaden är längtan till ljusets stad påtaglig. En enorm karta över Paris breder ut sig över väggen i vardagsrummet.

I dag är Lasse Pöysti långt ifrån den enda Pöystin i film- och teaterbranschen. Till och med barnbarnen Alma och Oskar Pöysti är skådespelare.
Yrkesvalet gläder Lasse Pöysti, även om han inflikar att barn till artister inte borde känna sig tvungna att följa i föräldrarnas fotspår.

– Men de är två lyckliga fall. Naturligtvis går jag och tittar när de har föreställning och säger vad jag tycker. Någon lärare är jag däremot inte för dem.

En annan sak förnöjer farfar Pöysti: Båda två behärskar franska!