Ralf Andtbacka: Frankenstein syr och kaklar

2010 grundade Ralf Andtbacka tillsammans med författarkollegan Metha Skog förlaget Ellips, som ger ut poesi, kortprosa, essäistik. Fem titlar har hittills utkommit, och förlaget får snart officiell juridisk status som förening med styrelse. Redaktörerna är Andtbacka, Skog och poe­ten Catharina Gripenberg. Arbetet utförs ideellt, med andra ord gratis. För att täcka utgivningskostnaderna är Ellips beroende av stipendier. Som samarbetspartner i distributionen har man haft Söderströms, från och med fusionen får man sköta dis­tributionen själv.

– Vi kommer aldrig att bli ett stort förlag, vi är inget alternativ till Schildts och Söderströms. För att vara ett professionellt alternativ måste man ha råd med anställd personal och det kommer vi inte att kunna ha. Vi ser oss själva som ett komplement, men med så pass mycket struktur att vi på något sätt kan professionalisera redaktörsarbetet och bokproduktionen, säger Andtbacka.

Varför blir man poet i Svenskfinland om man är behörig språklärare och dessutom relativt händig? Och så uppmuntrar du dessutom andra att bli det.

– Ja varför ger man sig in på det här? Det är ju mot bättre vetande. Men blir man författare så är det för att det finns ett ... jag tycker inte om ordet kall, men att det finns en vilja att vara en skrivande människa, och att få vara det i ett sammanhang. Att sen engagera sig i andras skrivande och göra många slags saker kan vara ett slags samvetsfråga, man vill bidra till det sammanhang man vill tillhöra. Och dels är det ju ett sätt att hålla ångesten borta, säger Andtbacka och skrattar på ett sätt som bara kan beskrivas som gemytligt.

Hans bidrag till det litterära sammanhanget – att sammanföra människor som läser och skriver och bry­r sig om litteratur – är vid det här laget många; han har varit aktiv i allt från litteraturföreningar på gräsrotsnivå till Finlands svenska författareförening, varit kopplad till förlaget Scriptum och, under åren han var länskonstnär 2000–2005, tagit initiativet till Vasa Littfest, som i höstas ordnades för elfte gången.

De här sammanhangen måste skapas och skapas om igen eftersom det inte längre finns ett bildningsborgerskap som i samlad tropp på ett förutsebart sätt köper och läser ”årets böcker”?

– Om det finns en kvarleva av detta ”man måste känna till”-intresse så har det i alla fall försvagats väldigt mycket. Det finns ingen given bred publik att luta sig tillbaka mot, allt är mycket mera osäkert och öppet. Så det handlar om att hitta intresserade individer och man vet aldrig riktigt var de finns.
Gymnasielärarjobbet har varit en ”mycket liten ekonomisk buffert” i Ralf Andtbackas författarliv. Just nu har han treårigt författarstipendium, men jobbar också lite på Vasa Aftis som timlärare.

– Där ser man att bland unga människor finns det alltid de som har beredskap att ta till sig text, att kunna läsa. Man kan inte nå alla men det finns alltid någon med begåvning och mottaglighet. Då vi gör diktanalyser märker man att det är många som snappar upp och fattar vad det handlar om – jag vet inte om de tycker om det men de lär sig hur man ska läsa dikt och då har de kommit långt på vägen. Men den som undervisar i modersmål och litteratur måste ha väldigt mycket engagemang och entusiasm för det finns mycket att kämpa med också, elevernas sviktande språkkänsla till exempel.

Din sjunde bok, Magnetmemoarerna, kom ut på Ellips i höstas, fick fin kritik och kandiderar för Runebergs­priset. Innan den utkom talade du om den som om den var väldigt smal och underlig – men jag tyckte den var väldigt läsvänlig!

– Vanligtvis har man något hum om hur mottagandet av en bok ska bli, och jag tänkte att den här boken är rätt udda och säregen och knappast skulle få så stor uppmärksamhet. Helt ärligt. Jag blev väldigt förvånad över nomineringen, jag tänkte inte på den som en sån bok.

På ett plan handlar Magnetmemoarerna om hur du och en hantverkare vid namn Alf river en kakelugn och bygger upp den på nytt. Jag funderade på varför det är så lustfyllt att läsa beskrivningar av fysiskt arbete, och att det tycktes finans en lust också i att skriva om det.

– Skrivarbete är för mig, liksom poe­si, något fysiskt. Det är kopplat till kroppen och någonting processuellt, som det fysiska arbetet – man måste förbereda vissa saker, man måste göra det på rätt sätt, det kan bli fel och det kan bli svackor, man kommer in i arbetet på nytt och så vidare. Till slut har man det här verket och man är förvånad för att det är där och vet inte riktigt hur det gick till – likadant var det med kakelugnen. Ett jävligt skitigt och tungt arbete var det vi ägnade oss åt. Jag var bara assistent, Alf var hantverkaren som just skulle gå i pension och inte hade nån orsak att hålla igen med vad han tyckte, det var väldigt tydligt och rakt och en väldigt givande process.

Och parallellt med kakelugnsprojektet får vi läsa om ett diktprojekt som kom av sig, och allt möjligt annat, med notapparat och allt.

– Det ligger lite i min natur att göra sånt här, att lite Frankensteinmässigt sy ihop olika nivåer till helheter där delarna på något sätt har en samklang. Och även när jag skriver prosa så är det på något sätt poesi. Hållningen är förankrad i poesins tänkesätt och tradition också när jag skriver prosa. Jag skulle aldrig beskriva mig som prosaist.

Vad är ”poesins tänkesätt och tradition”?

– För mig har det att göra med språkets stil och klang, och med en utforskning av språket – att själva språket alltid ligger nära det man vill göra, medan berättandet är sekundärt.

Klang och ljud och läte kommer in här.

– Det är en del av det vissa kallar språkmaterialism. Magnetmemoarerna har en väldigt materialistisk sida. En grundkänsla av att språket är något väldigt underligt, den kommer jag aldrig ifrån. Vi använder språket utan att tänka på det men det är väldigt märkligt – vad ljud är, hur orden bildas, vad syntax är och så vidare. Den känslan går alltid in i mitt skrivande, en förundran inför språket, detta att vi faktiskt har ett språk.

Men tillbaka till det där med ångesten. Vad tror du att förlagsfusionen får för konsekvenser för den finlandssvenska litteraturen?

– Jag tror inte att någon har överblick över det. Risken är att de negativa blir mera omfattande än någon tänkt sig. Det måste finnas en tillräcklig dynamik och ett tillräckligt stort sammanhang för att man ska kunna verka som författare och uppleva att man är det och få det gensvar man behöver för att orka hålla på. Någon gång blir sammanhanget för litet – det har man ju i en minoritetskultur alltid inför ögonen och om man skalar av och skalar av och fusionerar så kommer det att gå så.

– ”Vi ska säkerställa att vi kan ge ut poesin” är mantrat, men poesi är ju oerhört billig i drift, den kostar inte mycket att ge ut. Det är de större projekten, till exempel de digitala läromedlen, som kostar. Finns det bara intresse så kan man nog ”säkerställa” en poesiutgivning. Å andra sidan kan man hoppas på att utgivningen inte krymper och att det satsas mera på de böcker som ges ut, att hanteringen blir ännu mera professionell, att till exempel kontakterna med Sverige sköts mera effektivt och engagerat än tidigare. Där kan man vara skeptisk, de signaler man får är att allt handlar om besparingar. Men många tänker väl just nu att ok, nu ger vi det nya förlaget en chans.

Så har vi småförlagen: Ellips, PQR, Sahlgren, Scriptum, Litorale osv. Tror du att de kan erbjuda ett alternativ på samma sätt som Boklaget och Författarnas Andelslag gjorde på 70-talet?

– Dagens små aktörer är väldigt viktiga, men det som hände på 70-talet hörde ihop med en idealism och kollektivism som saknas i dag. Problemet med små aktörer är att de i värs­ta fall är rena manusslussar utan redaktionell respons och insats.

Söderströms och Schildts sammantagna förlust år 2010 var lite på 200 000 euro. Lite mindre alltså än den summa, 250 000 euro, som Svenska kulturfonden bidrog med för Guggenheimutredningen.

– Det skulle kanske behövas en mecenat för den nya litteraturen också? I ett större perspektiv är det ingen omöjlig uppgift att upprätthålla strukturen för en finlandssvensk litteratur. Men det handlar om ett paradigmskifte – litteraturens status har nedskrivits, det finns ingen beredskap att stötta den utan man tänker sig att den ska fungera enligt rent ekonomiska lagar.