Patronen på Svartå slott

Nog med blodbad! löd rubriken på den insändare Hjalmar Linder fick publicerad i Hufvudstadsbladet efter inbördeskrigets slut. Insändaren blev början till slutet för honom även om han knappast insåg det själv. Linder hade flytt till Sverige under kriget men när han återvände och fick veta att en stor del av hans arbetare satt i fångläger åkte han till Sveaborg, inspekterade lägren och blev så chockad över förhållandena att han reagerade.
Följden av insändaren blev att Hjalmar Linder i den uppslitande stämning som rådde anklagades för att vara bolsjevik och dödshotades. På inrådan av sin ex-svåger, Carl Gustaf Mannerheim, sålde Linder allt han ägde och åkte tillbaka till Sverige.
– Hjalmar Linder var humanist och praktiskt lagd. Rödgardist var han inte, i själva verket var han en av dem som finansierade Mannerheims vita trupper, säger en av Hjalmar Linders efterlevande i Finland, Filip Linder.
Kerstin Ilander, som är guide på Svartå slott, tror på den praktiska förklaringen.
– Hjalmar ville få i gång verksamheten. Han behövde sina arbetare.
Hjalmar Linder var son till Constantin och Marie Linder (född Musin-Pusjkin). Sin barndom tillbringade han på Nääs i Hyvinge och efter att ha studerat juridik inledde han i början av 1890-talet en tjänstemannakarriär i S:t Petersburg. Hasardspel höll på att bli hans fall men faderns kusin, Fridolf Linder, betalade spelskulderna med ett ultimatum.
– Fridolf krävde att Hjalmar skulle rycka upp sig och försörja sig, säger Magnus Linder som är brorson till Hjalmar Linder.
Under åren som följde byggde Hjalmar Linder upp sin enorma förmögenhet. Han fick ärva Svartå slott och köpte herrgårdarna Laxpojo i Lojo och barndomshemmet, herrgården Nääs. Han grundade en cellulosafabrik i Lojo, byggde en elektrisk järnväg mellan sin fabrik och Lojo station och en smalspårig järnväg mellan Nääs och Hyvinge. Dessutom ägde han två träsliperier, Högfors fabriker, Rautakoski bruk och flera sågverk. Sin tredje järnväg byggde han i Svartå.
År 1917 uppgick antalet anställda till 5 000 och marken han ägde till 64 000 hektar jord.
Som arbetsgivare var han framstegsvänlig och införde åtta timmars arbetsdag, gratis läkarvård och sjukpenning.
Han gillade också bilar och importerade de första privatbilarna till Finland. Som bilförare hörde han dock till de våghalsiga.

Hurdan var han då som person?
– Han var labil, nyckfull och hade en humor som kunde vara kränkande, säger Magnus Linder.
– Han var generös och delade frikostigt ut gåvor, säger Kerstin Ilander.

Det olyckliga äktenskapet
Någon kvinnokarl var Hjalmar Linder inte. Han gifte sig med Sophie Mannerheim 1896 men äktenskapet blev olyckligt. Sophie Mannerheim var förälskad men hennes vänner anade oråd.
”När skall hon märka att hon har misstagit sig ...” skrev Berta Edelfelt i sin dagbok.
Drygt ett år efter bröllopet insåg Sophie att hennes känslor inte var besvarade, men hon gav inte upp: ”... men jag är nu en gång så dum att jag inte kan låt bli att hoppas att han ändock skall komma tillbaka till mig och hålla af mig.” skrev hon till  sin bror Carl Mannerheim.
1898 befriade Sophie Mannerheim sin make från äktenskap. Citat från hennes brev och från Berta Edelfelts dagbok ingår i den forskning Marianne Tallberg gjort om Sophie som kom att bli banbrytande inom sjukvården i Finland.
Inom familjen Linder anser man att orsaken till att äktenskapet misslyckades var Hjalmars bi- eller homosexualitet.
– Hjalmar hade en annan läggning än vad Sophie tyckte var lämpligt, säger Filip Linder.
Äktenskapet mellan Hjalmar och Sophie var troligen arrangerat av Aurora Karamzin. Hon var Hjalmars gudmor och av henne ärvde han mästerliga målningar – bland dem Albert Edelfelts Drottning Blanka som nu ingår i Ateneums samlingar. Som konstmecenat har Linder gjort en ovärderlig insats.
Den enda målning av Rembrandt som någonsin funnits i ett finländskt hem ägdes av Hjalmar Linder som donerade också den till Statens konstmuseum. I dag ingår Läsande munk i Konstmuseet Sinebrychoffs samlingar.
Dessutom donerade Hjalmar Linder de medel som behövdes för att kunna inrätta en professur i konsthistoria vid Helsingfors universitet.

Hastigt uppbrott
Efter att ha uttryckt sin avsky för den vita behandlingen av de röda fångarna gjorde Hjalmar Linder snabb sorti. Om uppbrottet från Svartå slott berättas att han hängde upp kläder på tvättlinor på gården och uppmanade sina arbetare att plocka åt sig det de behövde.
Den sista kontakten med familjen bestod av ett vykort skrivet i vredesmod till systern Kitty Linder postat 1920:
”På grund av Eder bådas oerhörda fräckhet har jag i dag strukit Eder från mitt testamente. Som man bäddar får man ligga”, meddelar Linder
– Det kan ha varit en nyck men vi har ingen aning om varför han blev så arg, säger Magnus Linder som hittade kortet i en låda.
Hjalmar Linder bosatte sig först i Sverige, därefter i Algeriet och Frankrike. 1921 begick han, bortglömd och utblottad, självmord i Marseille.