Stämningen är god hos redaktionen som består av Niko Ingman, Solveig Mattsson och Janina Jansson. Foto: Cata Portin.

Som en kiselsten i radioflödet

I höst får Radioteatern tillbaka sina regelbundna sändningstider. Och trots brist på resurser finns det optimism hos redaktionen och både korta och långa hörspel i nästa års tablå.

Det har varit tuffa tider för Radioteatern. Utan studio har man varit sedan den brann ner för sex år sedan. Budgeten ligger fortfarande på 2007 års nivå trots att tarifferna höjts och sedan nittiotalet har både resurser och sändningstid successivt bantats ner. I år försvann den regelbundna platsen helt ur programtablån.

– Förra programchefen tyckte att Radioteatern satt illa i flödet och ville förlägga de längre sändningarna till speciella helgdagar. Schemaläggningen var cementerad och där fanns ingen lucka för oss. Vi blev hemlösa och det har lett till att folk tror att vi inte finns eftersom de inte hittar oss, berättar Janina Jansson som är teaterns dramaturg.

Redaktionen har under de senaste åren satsat på kortare och lättare format som passat bättre i flödet men också för dem var det svårt att hitta tid och plats i etern.

Nyligen tillträdde Mika Kosunen som programchef för Radio Vega och fasta sändningstider har utlovats från och med i höst. Det möjliggör att återigen producera längre verk på upp till femtio minuter.

Också studion som brann ner för sex år sedan håller på att bli färdig.

– En ny studio blir bra för oss. Eftersom hela svenska Yle kommer att ha tillgång till den nya studion hoppas jag på mer samarbete med till exempel kulturen, säger Niko Ingman som är radioteaterns tekniska regissör.

Ett orosmoment är fortfarande budgeten. Då den inte är indexjusterad kan det bli svårt att både producera längre verk och mer experimentella serier.

Optimistisk redaktion

Trots resursbrist ligger optimismen och innehållet i idébanken på topp hos redaktionen som jag träffar i Stora smedjan – en byggnad som arkitektoniskt påminner om Yles forna glansdagar. Det är inte bara Radioteatern som känt av osthyveln, de flesta redaktioner har varit tvungna att forma sig efter de sinande intäkterna.

Trenden för de europeiska hörspelen är serier och sådana har man också producerat i år: Pekka Strangs och Niko Ingmans fiktiva naturprogram Mosstramp och Annina Enckells De gamlas dans som nominerades för Prix Europa.

Den 27 december sänds Block, ett återkommande episodprojekt som ska samla nya, unga förmågor.

– Vi ville skapa en offscen, ett forum för unga med en egen story där vi inte har samma kvalitetskrav som i den övriga produktionen. Det är ett lågbudgetprojekt där författarna också regisserar, berättar Radioteaterns regissör Solveig Mattsson.

Konceptet har varit populärt och i år består ensemblen av proffs inom teater och film. Skådespelaren Martin Bahne som för tillfället studerar filmmanusskrivande lockade med sig den svenska skådespelaren Sven Wollter till sitt hörspel.

– Sven Wollter tyckte det var ”kanon”. Och han kom trots att han precis hade tappat sin framtands krona, fått den lagad, snubblat på en ramp inför ett Cyrano de Bergerac-framträdande, slagit sig gul och blå för att han försökte skydda lagningen, berättar Mattsson.

Övriga premiärer i vår blir Gunilla Hemmings Per la Gloria som sänds i påsk och Rainer Alanders Vacker vårkväll som sänds på första maj.

Prioriterar nyskrivet

Sedan nittiotalets hårda sparkrav har Radioteatern satsat på att uppföra nästan bara finlandssvensk nyskriven dramatik. Bland de finlandssvenska författarna är det också populärt att skriva för radion.

– Vi har ju egentligen fört bort radiodramat från scenteatern. Under Erik Ohls tid utvecklade vi en egen radioestetik som vi sedan dess har jobbat på, säger Jansson.

Till radiodramats fördelar hör den obegränsade friheten i tid, rum och handling, enligt Jansson.

– Vi kan göra ett epokdrama utan särskilt höga kostnader. Vi kan finnas uppe på Mount Everests topp och nere i Marianergravens djup, vi kan resa fritt i tiden.

Förutom trogna hörspelsförfattare som Annina Enckell, Susanne Ringell och Kjell Lindblad är Radioteatern också en estrad för nya dramatiker. På senare år har bland andra Marielle Eklund-Vasama, Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo skrivit hörspel. Nyligen ordnades också en kurs i manusskrivande i samarbete med Labbet för att ta fram nya förmågor.

I februari kommer en ”gammal” hörspelsmakare, Anders Larsson, att hyllas under hörspelsbion som ordnas på Åbo Svenska Teater. Larssons absurdistiska klassiker Boll faller ur skåp kommer att spelas upp samt Susanne Ringells Och om bettlare och vägmän, ett prisbelönat hörspel där Larsson spelar en av rollerna.

Nätet framtiden

Att internet är en naturlig plats för hörspel är redaktionen överens om. Drömmen är att skapa en pjäsbank på nätet men där sätter upphovsrättskostnaderna käppar i hjulet. Upphovsrättsfrågor har också gjort det svårare för podcaster och streaming.

Radioteatern har många trumfkort, bland annat cirka 24 000 lyssnare i genomsnitt, som den senaste lyssnarundersökningen visade. Jansson drar också en lans för demokratiaspekten.

– Att lyssna på oss kostar inget annat än tv-avgiften, snart Yleskatten. Vi når alla, man kan höra oss också om man är sjuk i sängen eller ute och joggar.

Den avgörande frågan är om man får fortsätta att experimentera med formen i framtiden.
– Vi vill erbjuda långa verk och korta pausfåglar: bummelstenar och små kiselstenar i flödet, säger Jansson.