Med Oblivia i djungel av stål och betong

Alla tycker om Oblivia. På tre år har gruppen fått en långsiktig finansiering, en egen lokal och turnerat land och rike runt med succéföreställningen Entertainment Island.

Och det är inte bara i Finland som välviljan mot den finländsk-brittiska performancegruppen syns. Nyligen utnämnde Tysklands största dans- och performancetidning Tanz Annika Tudeer, Anna Krzystek och Timo Fredriksson till årets grupp.
Men hur kommer det sig att det går så fruktansvärt bra just nu för trion?

– Vi har ett vänlighetsetos. Vi är snälla mot varandra. Många som är med är underdogs, speciella människor som också är superbegåvade, säger Annika Tudeer som är konstnärlig ledare.

Tudeer är också vänlig. Hon tar emot i Oblivias nya lokaler i performancecentret i Södervik. Här, i en av det gamla kraftverkets största byggnader, härskar fem finländska performancegrupper.

Våt asfalt och en folktom spökstad möter en torsdag förmiddag. I novemberregnet påminner Selim A. Lindqvists vackra arkitektur om en svunnen tid. När gasturbinen stod klar år 1909 inleddes Sörnäs blomstrande industriperiod. I stadsdelen tillverkades tvål, hissar och tändstickor och i Elantos fabriker bakades bröd för att mätta magarna på Helsingfors växande befolkning.

Kulturkraftverk

Nu har kultursektorn tagit över stålbetonglandskapet. Kabelfabriken som äger Södervik beslutade för ett par år sedan att erbjuda kulturaktörerna sina utrymmen i kraftverket vars verksamhet lagts ner redan i slutet av sjuttiotalet. Oblivia och Todellisuuden Tutkimuskeskus skickade in en gemensam ansökan och i augusti i år flyttade de in tillsammans med tre andra grupper.

– Det kändes som om stället bara väntade på oss. Kabelfabriken är också lätt att ha att göra med som hyresvärd och området är ljuvligt, säger Tudeer.

På performancecentret finns kontor och repetitionssalar som möjliggör småskaliga evenemang och seminarier. I framtiden ska det också finnas ett residens för gästande scenkonstgrupper.

– Fältet är internationellt och det behövs kontakter både inom teater och inom performance. Via dem kan också finländska konstnärer få möjlighet att åka utomlands. Det ger också en rolig atmosfär med folk från olika länder.

Under de senaste fem åren har performancefältet etablerat sig i Finland. Grupper och artister som skapar konst i gränslandet mellan teater och dans har vuxit upp som svampar ur jorden. Performancen har fått högre status, menar Tudeer.

– Performance har blivit mer mainstream, alla vet i dag vad devicing är och estetiken syns på de stora teaterscenerna. Men själva performancekonsten är fortfarande i marginalen trots att det finansiella stödet har ökat otroligt mycket.

Framgångssaga

Oblivia har legat i täten de senaste åren. Trilogin Entertainment Island som granskar underhållning och populärkultur på Kiasmateatern har varit en framgångssaga som spridit sig över Europa. År 2014 ska föreställningen visas på The Barbican i London under performancefestivalen Spill.
– Vi har ett speciellt scenspråk som inte är helt lätt att ta till sig men när man har tre timmar på sig jobbar båda parter – vi och publiken – för förståelse. På det sättet kommer publiken in i Oblivias värld. Och de blir med på noterna trots att vi saknar rekvisita, bara har ljud, ljus och samma scenkläder på oss genom hela föreställningen. Det är ganska häftigt!

Nästa projekt är ännu ambitiösare än Entertainment Island. Mopma är en femdelad svit, där den första delen, Mopma 1, har premiär i november på preformancecentret Pact Zollverein i Essen i Tyskland.

Mopma står för Museum of Post Modern Art. Genom att bygga ett museum för postmodern konst på scenen försöker gruppen lista ut vad som kommer efter postmodernismen.

– Postmodernismen tog egentligen slut år 1995. Sedan dess har den varit mainstream. Vi lever ju verkligen i en dekonstruerad, fragmenterad och splittrad värld. Det är total kaos, regimer och ekonomier störtas.

Mopma-projektet har gett Tudeer framtidstro.

– Först såg jag bara den dystra nationalismen och högerradikalismen framför mig men egentligen är det inget som säger att vi är på väg in i ett nytt trettiotal. Vi kan gå helt andra vägar.

Med åren har Oblivias finansiering blivit allt mer stabil. Tidigare betalade medlemmarna resor till festivaler själva, i dag turnerar man med hjälp av scenkonstkommissionen, Helsingfors stad och de finlandssvenska fonderna.

– I grunden finns en väldigt långsiktig planering och ihärdigt arbete med att komma ut i världen. Idealismen finns inte bara i det konstnärliga arbetet utan också i organisationen. Vi gör precis det vi vill.

Tudeer tror också att gruppens heterogenitet gör dem omtyckta.

– Vi är på riktigt flerspråkiga trots att vårt scenspråk är engelska. Jag talar svenska, Timo finska och Anna engelska. Vi har olika bakgrund och klass, vi kommer från olika länder. Vi försöker inte ens vara lika på scenen. Vi är på riktigt allt det där som är sloganer. Och vi är alla passionerade och hängivna Oblivia.