EGEN VISION. Pauliina Mäkelä och Roope Eronen på teckningskollektivet Kuti Kuti. Foto: Karl Vilhjalmsson.

Serierna kämpar för att överleva

Vardagen för den som vill syssla med tecknade serier är tuff. Medan ­Finlands serietecknarförbund varnar för att utbildning och efterfrågan inte möter varandra efterlyser seriekollektivet Kuti Kuti i Vallgård ett större ­intresse för experimentella serier.

– Serier är en fenomenal berättarform mellan romanen och bildkons­ten. I serier uppstår en särskild magi som inte bara kan lära männi­skor läsa bilder utan också visar hur många historier en enda bild kan innehålla.
Orden kommer från Juhani Tolvanen, ordförande för informationscentret vid finska serieförbundet. Han talar engagerat om det viktiga utrymmet mellan rutorna där man själv fantiserar ihop vad som händer. I motsats till en film sitter seriers klipprytm i läsarens egen skalle.
I dag finns det runt 300 aktiva serietecknare i Finland av vilka ett tio­tal kan försörja sig på tecknandet. Främst är det vanligt folk som fastnat för formatet och ritar av pur lust, förklarar Tolvanen. Enligt honom blir de skickliga hela tiden fler i samband med att både medborgarinstitut och folkhögskolor gärna satsar på kurser i serieteckning. Något som borde tyda på en vilja att lyfta fram genren.
– Samtidigt som en större andel än tidigare klarar av att leva på sina serier har stipendier och understöd till den här gruppen minskat. Som ung kan du kanske ännu drivas av enbart lusten men ju äldre tecknaren är des­to svårare blir det, speciellt om man skaffar barn. Här behövs mer pengar för att stödja steget mellan hobby och professionell produktion.
 

Serier som experiment
Serietecknarens vardag är också ensam. Ett faktum som bidrog till att teckningskollektivet och tillika föreningen Kuti Kuti grundades 2005 för att bättre kunna göra vad de älskar, nämligen teckna, publicera och lära ut seriekonst.
– Vi längtade efter sällskap och sammanhang samtidigt som vi såg det som en chans att skapa en distributionskanal för våra egna arbeten, förklarar Pauliina Mäkelä, en av just nu femton medlemmar av vilka bara en del är bosatta i Helsingfors.
Förutom att dela ett gemensamt arbetsrum ger man ut tabloidtidskriften Kuti fyra gånger per år plus en rad böcker, däribland den internationella serieantologin Glömp.
– Dels finns det ett begränsat utbud av tidskrifter att synas i, dels vill vi erbjuda vår konst till en bredare publik som inte hittar oss i bibliotekets seriehylla.
 

Ekonomin är svårast
Också för Kuti Kutis del är ekonomin det största orosmolnet. Visserligen får tidningen, som inte gör någon vinst, ett litet kulturtidskriftsstöd samtidigt som man försöker sälja annonser och prenumerationer. Det mesta går till hyra och material, nästan inget till löner.
– Allihop har andra jobb vid sidan om. Det skulle inte gå annars. Förra året fick vi Undervisningsministeriets kvalitetspris på 10 000 euro, där en så stor del skulle gå i prisskatt att det nästan kändes ohållbart att ta emot priset. Vår revisor fick det slutligen ogiltigförklarat då Kuti Kuti godkändes som en allmännyttig organisation.
Nu är man utan pengar igen vilket gör det svårt att fortsätta verksamheten. På hemsidan pågår därför en auktion med försäljning av seriekonstverk samt kollektivets tusen kilo tunga silkespress.
– När vi köpte maskinen hade vi en massa spännande visioner men underhållet blev så dyrt att det inte längre är hållbart att ha den i vår ägo.
Vore det inte enklare att försöka gå via något av de stora förlagen?
– Vårt mål är att göra allt för egen maskin, vi gillar det handgjorda. Den friheten är värd att kämpa för.
 

Finland har gott rykte
Både gänget på Kuti Kuti och Juhani Tolvanen säger ändå att de finländska seriernas goda rykte pekar spikrakt uppåt. Landet förknippas med hög kvalitet. Marknaden i Finland är liten men också utomlands har finländska serier potential.
– För att gå hem internationellt gör vi många av serierna på engelska. Att intresset är stort syns inte minst på vår webbsidas besökssiffror. Också på festivaler avviker Finland markant. Här är vi mer helhetsfokuserade och vågar pröva format som faller utanför de vanliga genrerna, säger Roope Eronen, även han medlem i Kuti Kuti.
Här håller Juhani Tolvanen på informationscentret vid finska serieförbundet med. Han ser en klar skillnad i hur svenska serier har ett mer självbiografiskt och vardagsfokuserande grepp medan Finland vågar satsa på mer fantasi. Enligt honom finns mycket kvar att utreda kring nordiska samarbetsmöjligheter och exportprojekt.
– Själv gör jag serier för att det är roligt och ser dem inte bara som en stripp utan som hela konstverk. Något som förstås gör dem svårare att sälja då speciellt de stora tidningarna håller fast vid sina helhetskoncept, säger Pauliina Mäkelä.
Vad krävs för att nå ut som tecknare?
– Kanske att man använder bekanta ämnen, gärna kryddade med humor. För den stora publiken ska det helst vara enkelt och lite upprepande. Därför är det överraskande att en lite cynisk serie som finska Fingerpori av Pertti Jarla blivit så populär. Sådant är svårt att förutsäga. En serieroman åter igen kräver mer tid, något alla serieläsare inte har, säger Roope Eronen.
Hur kommer serier att utvecklas  i framtiden?
– Möjligheterna är oändliga, det går att göra i princip vad som helst. Nätet med alla sina möjligheter är ännu relativt outforskat, åtminstone av oss. På det sättet är vi rätt gammaldags här på Kuti Kuti då vi fortfarande sysslar med tryckta medier, avslutar Eronen.

Seriekonst från bland annat Kuti Kuti kan ses i samband med utställningen Kolla rutan! som firar 100 år av tecknade serier i Finland på Designmuseet fram till 8.1.2012.