Trettio år av finlandssvenska filmbedrifter på box

Både erfarna regissörer och nykomlingar är representerade i dvd-boxen. Frågorna som ställdes var:
1. Blev karriären som du tänkte dig?
2. Hur förhåller du dig till begreppet finlandssvensk film?
3. Största orosmomentet för den svenskspråkiga filmen i Finland?
4. Vad jobbar du med just nu?

Klaus Härö, regissör:
1. Jag ser inte på mitt jobb som karriär utan tänker enbart på den film jag har för handen. De tre första filmerna i boxen gjorde jag under studietiden, den fjärde när jag var klar med utbildningen. Många anser att kortfilm är fingerövning, jag ser det som ett fullvärdigt jobb.
2. Jag skulle gärna göra en finlandssvensk film och idéer har funnits, men tyvärr inte blivit förverkligade. Jag vill göra en film om den finlandssvenska verklighet jag känner bäst till, den som är tvåspråkig och med kulturkrockar som är små men som finns.
3. Det borde göras en finlandssvensk långfilm per år. Det är lite synd att man ofta hoppar på litterära bästsäljare och gör film av dem.
4. Mina två långfilmsprojekt befinner sig båda i manusstadiet. Den första heter Toivon talo och handlar om en grupp soldater vid fronten som bygger hus för en död kamrats änka. Den andra heter Nie allein och handlar om de finska judarna under andra världskriget.

Tommi Seitajoki, regissör:
1. Ja, jag har fortsatt jobba så som jag tänkte mig när jag gjorde Transport.
2. Jag trivs med mitt modersmål och vill gärna göra filmer på svenska. Men jag är tvåspråkig och kan göra filmer på både svenska och finska.
3. Finansieringen är det största orosmomentet. Vi är beroende av FST och allt handlar om hur det går för den finlandssvenska kanalen. Man kan inte leva på att göra film på svenska i Finland.
4. Jag slutför nu min första professionella kortfilm. Djurens dag är en fiktiv film som handlar om människor som klär sig i djurmasker och leker med identiteter.

Peter Lindholm, regissör:
1. Just min kortfilm Raseri, som är med i boxen, fick en massa pris vilket gav mig mer jobb och nya erbjudanden. Jag var 28 när filmen gjordes och hade då ingen exakt plan för hur livet skulle bli. Jag blev erbjuden några längre anställningar utomlands men var tvungen att tacka nej då jag hade en liten dotter att ta hand om. Det är inget jag ångrar i dag. Om karriären gått bra eller dåligt funderar jag inte på, det har gått som det har gått.
2. Helt neutralt. Jag utgår alltid från att film är ett eget språk i sig. Visst finns finlandssvensk film i den bemärkelsen att den görs, även om det inte sker så ofta. Så länge själva berättelsen är bra är allt bra brukar jag säga.
3. Finlandssvensk film går alltid hand i hand med finsk film. Just nu lutar utvecklingen överlag åt det bättre hållet i branschen, men Finland ligger nog fortfarande efter med det mesta.
4. Nästa vecka är det premiär för min filmatisering av Där vi en gång gått. Jag har jobbat med filmen så gott som varenda dag i två års tid och har en bra magkänsla, är nöjd helt enkelt. Framtiden är öppen men visst har jag egna tankar och några produktioner på lut, bland annat en eventuell remake av Finlands mest framgångsrika film Den vita renen.
 

Camilla Roos, manusförfattare:
1. Både ja och nej. Jag frilansar i dag som manusförfattare och dramaturg, men har med åren insett att filmbranschen är en tuff bransch. De av dvd-filmerna som jag skrivit manus till är gjorda vid olika tidpunkter och med olika förutsättningar. Viktigast var nog Svart, vitt, rött från 1997, som fick mig att fortsätta skriva för film.
2. Jag tänker inte så mycket i sådana termer, kanske för att jag jobbar både i Finland och Sverige, utan mer på vad ett manus eller en film vill berätta. Och jag tror alla finlandssvenska filmskapare vill nå ut till en så stor publik som möjligt, inte bara till en finlandssvensk.
3. Den frågan kan en producent svara bättre på. Det är alltid svårt att få igenom filmprojekt, oberoende vilket språk man talar.
4. Just nu jobbar jag bl.a. med ett långfilmsmanus som jag hoppas kan göras på svenska i Finland.