Tove Appelgren: En skenhelig inbjudan

Ja, Stig-Björn Nyberg, varför tiger författarna om förlagsfusionen? Hur kommer det sig att ingen tagit kontakt med just dig? För att det för oss handlar om så mycket mer än att efter några tömda glas vin, som Schildts avgående vd Johan Johnson enligt dig, se det positiva i att vår kultur förlorat i livskraft igen.

Det är för sent att inbjuda till dialog när alla beslut helt utan diskussion med författarna redan fattats. Det är inte bara för sent, det är också skenheligt.
Nu står vi inför fait accompli och undrar inte bara hur vi ska reda oss, utan hur vår kultur ska kunna räddas om nedförsbacken redan är så här brant. Många av oss är missmodiga.

I Svenskfinland är vem man är ofta mycket viktigare än vad man kan. Redan en längre tid har Svenskfinland varit en trång termos mer än en ankdamm. I denna termos har alla kontakt med varandra på något sätt, direkt eller indirekt. Så fort man sticker ut hakan och tar ställning för något utöver det mest politiskt korrekta vet man att det kan ha negativa följder. Det är alltid någons ömma tår man trampar på. I värsta fall sitter tåägaren, eller dennas faster eller joggarkompis, med som sakkunnig i någon fond och man går därför miste om ett livsviktigt stipendium. Stipendium stavas ”lön” för en författare. Hur många med regelbundna inkomster skulle ens komma att tänka på att lägga en hel årslön i vågskålen för den stora glädjen att skriva en insändare? Nej, det skulle närma sig galenskap.

Under veckan som gått har jag flera gånger undrat om det alls är någon idé att fortsätta vara finlandssvensk. Vill jag verkligen vara representant för en kultur som alltid vet vad allting kostar, men inte har en aning om vad någonting är värt? Hur kan det ligga status i att alltid se den delen av företagande som det allra finaste? Den monetära vinsten? Så obildat. Så genant.

De flesta föräldrar i dag vet bättre än att fatta beslut rakt över huvudet på sina barn, men en förlagsfusion kan man tydligen ro i land utan att konsultera dem det berör, expertisen, det  vill säga redaktörerna och författarna. Vad är det för ett sätt? Litar man inte på sina egna arbetstagare? Tror man att vi konstnärer är lite tossiga baskerhuvuden som inte känner till det där med pengar alls, eller vad grundar sig den här nonchalansen på? Vet skäms.

Dagens författare, speciellt om de har familjer att försörja, har stenkoll på sina finanser. Det trots, eller kanske för, att författaryrkets oregelbundenhet kan föra med sig allt möjligt trubbel i snart sagt allt som har med normala krediter att göra; utan regelbunden inkomst får man varken kreditkort eller bostadslån. Jag menar inte att man borde ha rådfrågat just författarna om de ekonomiska ärendena. Jag menar att vi kunde ha korrigerat proportionerna mellan pris och värde. I en levande diskussion. Nu får vi aldrig veta om det hade funnits andra vägar att gå.
Pengar representerar kanske en viss sorts kultur, men pengar är inte konst och kan aldrig bli det. Pengar har inget språk, inget dagis och ingen skola, ingen teater, ingen bildkonst och ingen litteratur. Det är just detsamma för pengarna, och dem vars främsta intresse de är, vilken ankdamm vi plaskar i, vilken termos vi trängs i. Det patetiska är att Svenskfinland ändå är så litet att de här börsfasonerna och de yviga gesterna bara blir som illa skriven buskis. Vi dras med alla negativa biverkningar av Marknadsekonomin inom ett område som lämpar sig dåligt för den, men får inga fördelar. Om det inte var så tragiskt, så skulle jag skratta.
Stig-Björn Nyberg, kanske det är av hänsyn som författarna har tigit. Men dessa beslut är inte vår skam.