Henrik Stenbäck har skrivit en historik över Studentbladet, där han själv jobbade som chefredaktör 1980. – Det var en stor motivationskälla för arbetet. Foto: Richard Nordgren

Studentbladet har fått en pinfärsk historik

Journalisten Henrik Stenbäck har skrivit Studentbladets pinfärska historik. Han efterlyser fortsatt debatt i Nordens äldsta studenttidning men medger att det blivit svårare att skjuta skriftliga kanonskott.

Att gå genom Studentbladets hundra årgångar har varit en tidsresa genom hela 1900-talet, säger Henrik Stenbäck, Studentbladets förra chefredaktör och i dag redaktör på Vasabladet. Hans historik Studentblad i 100 år – Tidsspegling och provokation (Söderströms) över Nordens äldsta studenttidning som fyller hundra år har nu utkommit. Uppdraget var att försöka beskriva och analysera tidningens innehåll, som förvånansvärt nog rätt långt varit det samma. Den har speglat verkligheten, ifrågasatt rådande värderingar, tagit ställning och skvallrat ibland.

– Ändå har Studentbladet ända från början gått in för att vara en seriös tidning, och ibland till och med kritiserats för att vara för seriös. Den är ingen konventsblaska. Däremot har sätten på vilka man skriver förändrats. På 60-talet skrevs väldigt långa politiska texter, i ett nummer behandlade bara två av sexton artiklar något annat än internationella konflikter medan layouten var obefintlig. Innehållet överskuggade alla andra mål.

Mest journalister
Enligt Stenbäck var den största utmaningen i arbetet med historiken att redaktionen i regel byts varje år och att längre trender i tidningens linje därför är svåra att se.
– Varje ny besättning har ju velat vara annorlunda, göra något nytt. För redaktörerna är den chansen är unik. Det är bara man själv som sätter gränserna.

Gällande rekryteringen av redaktionen syns åtminstone en tydlig utveckling. Fram till femtiotalet gjordes Studentbladet mest av personer som ofta kom högt upp i den akademiska karriären.

FAKTA
Studentbladet 100 år
  • Nordens äldsta studenttidning Studentbladet utkom för första gången den 15 december 1911.
  • Studentbladet är Finlands enda studenttidning som bevakar högskolepolitik på svenska och landets enda studenttidning med ett bevakningsområde som omfattar samtliga svenskspråkiga studieorter på fastlandet. Chefredaktör i dag är Fanny Lindholm.
  • Ett stort persongalleri har verkat som redaktörer på tidningen, bland andra den blivande nobelpristagaren Ragnar Granit, filosofen Georg Henrik von Wright, Kekkonens kanslichef Kurt Westerholm samt många kulturpersonligheter och journalistiska profiler.
    Jubileumsfest.
  • Studentbladet firar sin jubileumsfest i Gamla Studenthuset den 9 december.

– Jag räknade att av de trettiosex första chefredaktörerna blev femton universitetsprofessorer. Något som visar vilken betydelse tidningen hade. Efter mitten av 60-talet har det primärt varit blivande journalister som gjort tidningen, och från ungefär 1985 än mer specifikt journalistikstuderande. I och med det har processen professionaliserats samtidigt som jag önskar att arbetet inte helt ska överlåtas till journalister. Det är en chans för alla sorters studerande att profilera sig.

Är det någon redaktörsgeneration som sticker ut?
– Det är svårt att nämna någon enskild men en profil är nog Bengt Pihlström som ledde tidningen 1955–56. Hans samhällskritik var frän och omstridd, han var något så ovanligt som en vänstersinnad hankeit, och föreslog bland annat preventivmedel på Nylands Nation.

En annan vass penna hade Ragnar Granit, chefredaktör 1923–24 samt 1926, som senare fick Nobelpriset i medicin 1967. Under hans era var språkstriden ett hett ämne. Finska Ylioppilaslehti krävde att universiteten skulle förfinskas medan de svenskspråkiga grundade en egen kår, dock så att verksamheten fortsatte i samma byggnader eftersom egendomen inte kunde delas. Studentbladets uppgift blev att forma och argumentera för den svenska linjen.

Vilka är tidningens största scoop?
– Ett är så klart när dåvarande Vasaredaktören Elli Flén 1999 fick nys om att Helsingfors universitet planerade lägga ner den tvåspråkiga juridikutbildningen i Vasa, något som bidrog till att utbildningen räddades. 1987 fick redaktionen bestående av Stefan Randström och Thomas Lindh publicistpriset för att ha avslöjat en undre korrumperad värld när det gällde att fixa uppehållstillstånd i Finland. I prismotiveringen hette det att artikeln uppmärksammades i hela landet för att den avslöjade våra myndigheters sätt att agera i utlänningsfrågan. 1977 initierade Thomas Zilliacus och Charlotte Airas en debatt om Urho Kekkonens maktfullkomlighet som slogs upp stort i Expressen som även gratulerade Studentbladet till debattöppningen.

Hur tycker du tidningen står sig i dag?
– Även om redan Hans Ruin klagade på att han måste skriva allt själv borde man nog ännu inte förklara samhällsdebatten död, utan öppna och bredda åt det hållet. Helt enkelt få folk att debattera utgående från den kunskap de har. Även om dagens studenter har många andra medier att tillgå. I Studentbladet ska redaktörerna ge utrymme och locka till diskussion genom texterna, inte hetsa men gärna svetsa.

Stenbäck poängterar ändå att myten om att man inte skulle ha skrivit särskilt samhällskritiska texter under 2000-talet är falsk.
– Kanhända var arbetet mer jordnära förr, målen med kritiken var tydligare då. Samhället är mer komplicerat i dag, det är svårare att skjuta skriftliga kanonskott. Nu måste man skjuta åt alla håll, men det finns mycket att vinna om man vågar.