Helkväll i p-moll för tre arga celli

Två musikvärldar kolliderade med ett knakelibrak på måndag kväll när cellometallisterna Apocalyptica intog nya Musikhusets stora sal. Det var samtidigt också något av en homecoming till alma mater Sibelius-Akademien för Eicca Toppinen, Paavo Lötjönen och Perttu Kivilaakso men som någon sade, "skolan verkar har byggt om jumppasalen sedan sist". 

Det var också min första gång i Musikhusets omtalade stora sal. Intrycket är häpnadsväckande. Publikens placering i spännande avvägda sektioner och de varma tonerna i färgvalet imponerade visuellt, men främst kändes det vördnadsfullt att befinna sig i ett rum designat enbart för ljud, efter decennier i ishallar och gamla industrilokaler. 

Vi visste att symfoniorkestrarna klingar bra här, men hur skulle Apocalypticas mer metalliska sida ljuda? Finns det risk att något går sönder, liksom? 

Ingen fara. Genast vid inledningen när det vackra, lugna stycket On The Rooftop With Quasimodo sömlöst gled in i högintensiva headbangerspåret 2010, var det klart att kvällen skulle bli en succé. Trummisen Mikko Siren satt uppflugen på trumpodiet i strobelight och levde väl upp till Dave Lombardos gästinsats på senaste albumet Seventh Symphony. 

Rockens hämnd

Digniteten av att sitta i Musikhuset gick ingen finländare förbi. Det var knappt man vågade applådera innan sista ekot tonat ut och några woohoo eller fuck yeah hördes till en början inte alls. Tur att den utländska tjejen uppe på läktaren inte kunde bärga sig utan skrek rakt ut "I love you so much!!", annars hade det kunnat bli en ganska stel rockkonsert. 

Det var inte vad bandet ville, tvärtom. Nu skulle det rockas. Jag undrar hur mycket illvilja trion under sina formativa år inom klassisk musik varit tvungna att stå ut med på grund av sin kärlek till metallmusik, för både Toppinen och Kivilaakso underströk turvis med bred tusch och i aggressiva ordalag hur "rocken har kommit till Musikhuset, perkele”. 

Apocalyptica började som bekant sin karriär med att arrangera om Metallicas låtar för fyra cellon, och kvar i repertoaren finns ännu i dag tungt sågande Master Of Puppets, skramliga Seek And Destroy och en av konsertens verkliga höjdpunkter Nothing Else Matters. Den softa sidan av James Hetfield har aldrig varit min kopp te, men när Kivilaakso översätter hans gnyende till cello står nackhåren på ända. 

Strax innan hade Kivilaakso – iklädd något slags helvit badrock i siden – framfört ett stycke klassisk musik solo. Vad stycket hette överstiger min kunskap om genren, men man behöver inte vara expert på wienklassicismen för att höra att efterfesten på söndagens turnépremiär drog ut väldigt sent. 

Väggarna kräver respekt

Mot slutet av setet stegrades intensiteten och låtarnas tempo till det yttersta, kanske lite för långt. I thrash metal-hastigheter började det annars supertajta paketet falla sönder lite och slirade stundtals rätt ut på åkern. 

Solisten Tipe Johnson versionerade Corey Taylors vokaler tidigare i setet på superhitten I'm Not Jesus, och kom in för andra gången på Adam Gontiers I Don't Care, som fick publiken på fötter inför finalen, en slarvigt genomhastad I Bergakungens Sal av Edvard Grieg. 

Av någon anledning ympade trion in också Vårt Land i den allt klibbigare smeten, men lyckades avsluta stiligt med Farewell från sitt självbetitlade genombrottsalbum 2004. 

Kontentan av rockens intåg i finkulturens nya palats var att själva väggarna kräver respekt. Att skrika, svära och egga publiken med mellansnack typ ”Onks hyvä fiilis, Helsinkiiii" passade helt enkelt inte in, och kändes närmast pinsamt. Apocalyptica kunde gott ha litat på att musiken håller måttet och sparat rockklyschorna till nästa klubb- eller arenaturné. 

Efteråt var det närmast surrealistiskt att tänka att vi i decennier suttit i ishallar och stått i gamla industrilokaler och lyssnat på musik. Man kan bara hoppas att Yasuhisa Toyotas fina sal också i framtiden kommer att användas av högklassiga band ur rockens olika genrer. Topppinen och Kivilaakso skall väl inte bli de sista artisterna att uppträda med bar överkropp i Musikhuset?