Big bang för ny konstmusik

Det samtida konstmusiklivet i Helsingfors har länge varit splittrat och fragmenterat, men nu skall det bli andra bullar.

Cellisten Markus Hohti har tagit initiativet till konsertserien Klang som samlar sju aktörer till en gemensam konsertserie i Musikhuset. Första konserten ordnas i kväll och går opretentiöst under rubriken Big Bang. Konserten dirigeras av Nils Schweckendiek.

– Den samtida konstmusiken har hittills mest varit framme på festivaler såsom Musica Nova, Musik i tiden, Avantis sommarmusik och festivalen i Uleåborg. Med den här serien vill vi erbjuda ett mera kontinuerligt utbud av ny musik i Helsingfors, säger Schweckendiek som till vardags är dirigent för Helsingfors kammarkör.

– Med en bestämd tid och plats tror jag det underlättar för publiken att hitta oss, tillägger han.

Tioårig dröm

För Markus Hohti är det en tioårig dröm som går i uppfyllelse när Helsingfors olika nymusikaktörer samlas under samma tak.

– Jag tror inte det är enbart illa om nymusiklivet institutionaliseras. Om vi lyckas med den här satsningen kan det ge den samtida musiken ett likadant lyft som den samtida dansen, teatern och cirkusen upplevt redan en längre tid, tror Hohti.

Låga trösklar

Precis som alla andra hoppas Hohti och Schweckendiek på att så många som möjligt skall hitta till konserterna.

Vad säger ni till den som tycker att all samtida konstmusik låter lika?

– Ingen kommer att kunna säga att alla stycken lät lika efter kvällens konsert, säger Hohti bestämt.

– Vi vill presentera häftiga saker för publiken, tillägger han.

Hur är det med er street credibility? Tror ni att ni är trovärdiga för mannen eller kvinnan på gatan?

– Det beror säkert på vilken gata vi rör oss på. Vi hoppas kunna vinna förtroende inte bara på Tölögatan och Norra Järnvägsgatan utan i alla områden från Eira till Berghäll och Nordsjö, säger Schweckendiek.

När Schweckendiek skall rekommendera ett av kvällens verk fastnar han intuitivt för Beat Furrers Voice-still.

– Vi gjorde stycket på Helsingfors festspel i fjol. Det är så god musik att vi gärna framför det på nytt. Vi rör oss i gränslandet mellan det som ljuder och inte ljuder. Alla spel- och sångsätt är närvarande. Ibland är texturen tät, ibland tunn. Det är som en bild av det urbana livet i dag, utan långa linjer och melodier, snarare som stora folkmassor. Tomheten i slutet är inte fridfull, snarare utmattad.

Och vad är budskapet med ett sådant verk?

– Inte finns här något budskap, det är snarare som en bild av samtiden, en bild som är tydligare än den vi själva ser. Det finns inga svar, det finns bara något som vi måste reagera på. Det samma gäller i Enno Poppes Holz, ljuden kan vara irriterande men de framtvingar en reaktion.

Hohti lyfter å sin sida fram Pink Twins-duon, en elektronisk experimentell duo med rötter utanför den klassiska musiken.

– Crossover är ett slitet ord och sällan intressant när det blir framtvingat, men det roliga är att se hur den samtida konstmusiken och elektroniska musiken tangerar varandra. Den här musiken utmanar lyssnaren, och det gör den intressant.