Pirkko Saisio regisserar hetlevrad homolovsång

Under hösten 2011 fortsätter Nationalteaterns satsning på Finland som tema. Teaterns relativt nytillträdda chef Mika Myllyaho utlovar aktuell samtidsanalys av läget i landet. Konst föds inte i ett vakuum, säger han.

En av de större satsningarna är HOMO! av regissören Pirkko Saisio. Hon beskriver projektet som en hänsynslös opera och hetlevrad lovsång till en framtid då kyrkan fallit ihop, Finland delats i två läger och de homosexuella slutat vara snälla.

– Både jag och kompositören Jussi Tuurna har länge närt drömmen om att göra den ultimata musikalen, vi har gjort flera försök tidigare i form av bland annat kabaréer, improvisationsteater och traditionellt drama för scen och tv, men förhållandena för just den här typen av blandmusikal har sällan varit de mest lämpliga.

Utgångsläget var en beställning från teaterns sida med arbetsnamnet ”homo-opera”. Ambitionen löd att behandla historien kring de homosexuella i Finland från tiden då homosexualitet fortfarande sågs som både brottsligt och sjukligt fram till instiftandet av partnerskapslagen.

– Vi bollade vidare under vilda krogdiskussioner. Sen åkte jag hem. Beställningen kändes utmanande men också skrämmande och trång. Homosexualitet är ju inte ett särskilt tydligt ämne. Något som till en början också gjorde att persongalleriet bestående av de goda och framgångsrika homosexuella mot de kritiska motståndarna kändes rätt otacksamt.

Hat föder hat

Enligt Saisio uppstod också frågan om vad hon kunde berätta om homosexuella som publiken inte redan skulle känna till.

– I dag vet vi allt om de homosexuella som är framgångsrika, estetiskt intresserade eller bara strävar efter ett harmoniskt familjeliv. Färre känner de homosexuella som motsätter sig detta, de som avsäger sig ett heteronormativt samhälle och försöker ta sig ut ur det. Det här gäller också mig själv. Det var först när Jussi visade mig att den här tankevärlden bland annat förekommer på nätet som tankarna klarnade.

Saisio hänvisar också till Yles tv-debatt om homosexualitet som sändes i våras där kyrkan fick betala ett högt pris för att låta sig representeras av en fundamentalistisk minoritet.

– Jag insåg att hat föder hat och att fundamentalism föder fundamentalism. Vid sidan av kritiken från de kristna börjar också Koranen tränga de homosexuella.

Krockpunkter

Enligt Saisio kan även homosexualitet vara en ideologi, till exempel om man vill grunda en egen stat för enbart homosexuella. Musikalen handlar om liknande krockpunkter. En av pjäsens figurer är en muslim som skulle vara gay om han inte skulle vara muslim, som alltså inte kan vara gay.

Som manusförfattare menar Saisio att det är mest intressant att se på resonemanget och rädslorna som förs inuti en fundamentalist. Därför har pjäsen fått en anarkistisk stil där komedi blir fars, där dramat går från svart humor till ren tragedi.

– Musikalen som form för en bort från alltför mycket psykologiserande, i stället förstärker den känslorna. Inte vågar jag säga att jag har något radikalt nytt att komma med, men nog är greppet kring just fundamentalism annorlunda. Tidigare har det alltid handlat om integration, hur homosexuella velat vara precis lika som heterosexuella. Nu ställer vi frågan om vad som händer om också de homosexuella radikaliseras.