Hisnande estetik. Misha Downey i förgrunden i den belgiska teatergruppen Needcompanys visuellt fascinerande föreställning The Deer House (Hjorthuset). Foto: Maarten Vanden Abeele.

Det meningslösa våldet

Olika varianter av våldstemat och existentiella sökanden hängde också med på föreställningsrepertoaren under resten av veckan på Tammerfors internationella teaterfestival som avslutades i går.

Det psykiska våldet var centralt i Tammerforsteatern Ahaa Teatteris föreställning Toinen vasemmalta. Heini Junkkala har skrivit texten till pjäsen som regisserats av Johanna Freundlich och tar upp den traumatiska mobbningen som drabbar en skolelev på nionde klassen. För pojken Joona, gripande tolkad av Samu Stenberg, blir skolgången småningom en mardröm och han flyr in i en egen, inre värld.

Samu Stenberg berättar att pjäsen, som hade premiär i Tammerfors i början av september 2010, fått enorm publikrespons och väckt mycket diskussion bland lärare och elever.
I det EU-stödda Prosperoprojektet ingick flera intressanta föreställningar i Tammerfors, bland dem det uppmärksammade italienska dramat La menzogna (Lögnen). Inom Prospero-konceptet finns också Noli me tangere (Rör mig inte) från Bretagne och Hilda som regisserats av Cilla Back.

Noli me tangere, som skrivits och regisserats av Jean-Francois Sivadier och delvis bygger på Oscar Wildes Salome, rör sig i Judeen där Johannes Döparen i en rebellisk atmosfär konfronteras med tyrannerna i det romerska väldet.

Enligt Cilla Back är Hilda, som skrivits av Marie NDiaye och premiärvisades i våras på Berlins Schaubühnefestival, ett porträtt av en kvinna med tematiska beröringspunkter till bland annat Ibsens Nora och Strindbergs Fröken Julie. Det handlar om hierariska strukturer, sadistiska spel, ett hänsynslöst utnyttjande och ett identitetssökande, säger Cilla Back som studerat i Italien och förutom i Finland bland annat haft regiuppdrag i Tyskland, Frankrike och Italien.

Minna Haapkylä har huvudrollen i Hilda. Hennes make spelas av Robert Enckell.

Kaurismäkifilm i scenversion

Aki Kaurismäksi film från 2002, Mies vailla menneisyyttä (Mannen utan minne) har nu blivit teaterföreställningen Muz bez minulosti som den tjeckiska teatergruppen Dejvické Divaldo framförde i Tammerfors. Dramat, som utnämndes till årets pjäs i Tjeckien 2010, har textbearbetats och regisserats av Miroslav Krobot som i Tammerfors berättade att han personligen inte träffat Aki Kaurismäki och läste filmmanuset först då texten uppstod.

– Men visst är det här ju en annan version av filmen eftersom det handlar om en teaterföreställning, säger Miroslav Krobot. Film är mera konkret. Här har jag koncentrerat mig på textens specifika innehåll och musikelementen.

Själva föreställningen, med David Notvoný och Martha Issová i huvudrollerna, innehåller talrika absurda element, roliga koreograferade inslag och hurtig frälsningsarmémusik som gradvis poppas upp.

Den belgiska teatergruppen Needcompany har tillsammans med Jan Lauwers (manus, regi) satt upp föreställningen The Deer House (Hjorthuset) som blir en spännande estetisk upplevelse men tematiskt kanske lite lös trots det tragiska innehållet som delvis bygger på en faktisk händelse. Brodern till en av dansarna i Needcompany omkom under krisen i Kosovo där han fungerade som krigsreporter.

I början av föreställningen återkommer teatergruppen i omklädningsrummet till den här händelsen. Småningom utvecklas föreställningen till att i enskilda berättelser redovisa i fysisk, koreografisk, visuellt kreativ, och med sång- och dialoginslag, olika former av våld och krig. Så hamnar de agerande, iklädda sagolika, hjortliknande dräkter i Hjorthuset där fantasin får härja fritt i ett mytiskt sammanhang. Mängder av mjukishjortar radas upp på scenen och de agerande hanterar dem på olika sätt i sina sång- och dansuppträdanden där rollinnehavarna stundom dör, såras, återvänder till livet och ingår i olika parrelationer.

Enligt regissören, Jan Lauwers är djur överlag, i det här fallet hjortarna på Hjorthuset, en hjortfarm där pjäsens rollpersoner jobbar, en metafor för hoppet.

– Då jag ser en springande hjort tänker jag att det ännu finns någon form av frihet på jorden.

Finländsk teater marknadsförs utomlands

I samband med teaterfestivalen i Tammerfors har arrangörerna i samarbete med bland annat Tinfo (Teaterns informationscentral) inbjudit talrika utländska teatermänniskor, producenter, festivalrepresentanter, översättare från bland annat USA, Chile, Tyskland, Mexiko, Armenien, Ryssland, Estland, Ungern, Sverige, för att inom ramen för Finnish Showcase 2011 ta del av den finländska teaterrepertoaren.

I går visades korta filmade avsnitt bland annat av höstens kommande premiärer, Klockriketeaterns Morbror Vanja och Teater Metamorfoosis Sauna. Dessutom diskuterades finländsk dramatik. På det här sättet vill man befrämja spridningen av finländsk dramatik utomlands.