Vid stängslet. Liverollspelsarrangören Johanna Raekallio riggar taggtråd inför veckoslutets flyktingström. Foto: Kristoffer Åberg.

"Vi spelar för att förstå hur det känns"

Under veckoslutet ska hela Europas flyktingpolitik flytta in på Glaspalatsets innergård. Här får deltagarna i liverollspelet Dublin2 leva sig in i hur det är att vara papperslös flykting, gränsvakt eller myndighetsanställd. Runt om sig har de ett Europa i miniatyr, komplett med vakttorn, gränser och uppsamlingsläger.

"Lägret som hade formats nära stranden var fullt av flyktingar som försökte ta sig över hamnens stängsel och gömma sig i lastbilarna bakom det. Många av dem som lyckades ta sig över återvände slagna och misshandlade av vakterna. Uppe på det där stängslet förlorade jag mina vänner ur synhåll. Jag vet inte om de kom undan eller om polisen låste in dem i ett fängelse. De försvann den där natten då jag återvände till vårt läger i en avloppstunnel. Trots mina försök såg jag dem aldrig igen."

Det är sanna historier som den här som utgör grunden för liverollspelet Dublin2. Titeln syftar på så kallade "dublincase", det vill säga asylsökande som bollas runt mellan Europas länder genom att med jämna mellanrum tvingas lämna in nya ansökningar om uppehåll.

J P Kaljonen och Johanna Raekallio är två av spelets skapare. De berättar hur man som underlag för att lyfta fram vardagsaspekterna inom den europeiska flyktingpolitiken intervjuat både flyktingar och anställda vid den finska gränsbevakningen.

– Problematiken kring att så många flyktingar som söker asyl i Europa fastnar i någon av gränsstaterna är välkänd vid det här laget. Det inre Europa är svårare att nå på grund av lagstiftningen. Vem som slutligen är ansvarig blir också diffust. Resultatet är att många flyktingar hamnar i en sorts limbo där de varken kan återvända eller komma vidare. Då handlar det bara om att överleva. I dag talas det också mycket om grå ekonomi och flyktingar. Vi vill helt enkelt iscensätta allt det här och utforska känslorna kring det, säger Kaljonen.

Försöka förstå

Under två dagar ska runt femtio anmälda deltagare leva sig in i hur det är att vara papperslös flykting, gränsvakt eller myndighetsanställd. På Glaspalatsets innergård byggs ett Europa i miniatyr upp, komplett med vakttorn, gränser och uppsamlingsläger. Staden runt om är också en del av rekvisitan.

– För dem som spelar flyktingar blir utgångsuppdraget att ta sig in i Europa. Först får de sätta sig in i karaktärens identitet, ta reda på lite om bakgrunden och läsa in sig på kulturen och landet man ursprungligen kommer ifrån. Att gå in i rollen blir att för en liten stund försöka förstå hur det känns för någon som på riktigt befinner sig i situationen. De flesta av spelarna kommer att använda helt vanliga kläder under spelet för att visa att det kan gälla vem som helst, förklarar Raekallio.

Bäst på slutet

Dramaturgiskt kan allt från flyktförsök, förhandlingar, svartjobb och smuggling vara möjliga scenarion. Någon söker kanske sina anhöriga, en annan kommer vidare i asylprocessen men lämnar någon efter sig. Många hittar nya vänner eller fiender. De flesta av spelarna ska dessutom övernatta på området.

– Också spelets pengar och kostnader motsvarar riktiga tariffer. Spelarna kan dessutom samspela med omvärlden genom att försöka förklara vad som hänt dem eller sälja apelsiner, choklad eller kondomer. Detta också fast få av dem kommer kunna tala finska eller svenska. Även företagen runt om har lovat spela med, här kan spelarna hitta tillfälliga jobb, förklarar Kaljonen.

Eftersom spelet behandlar ett så pass allvarligt tema har det en åldersgräns på arton år. Raekallio poängterar att rollspel vanligtvis brukar bli bäst just innan de tar slut. I början tar det alltid lite tid innan folk kommer i gång.

– Vi hoppas att helsingforsborna inte blir rädda utan vill lära känna spelets deltagare. En typisk rollspelare är i allmänhet öppen och utåtriktad, hon eller han vill prata om sig själv och kommunicera. Själv kan jag inte gå så djupt in i rollen då jag fungerar som en av spelets funktionärer. Då gäller det att kunna gripa in och handleda människor om det behövs. Utåt kanske det inte händer så mycket men karaktärernas utveckling sker också inuti.