Översättarens lott

”Kan jag lita på min svenska – kan den lita på mig?”

Anders Bodegård, svensk översättare i boken Något att orda om – Tankar kring konsten att översätta, 1997

Jag började översätta vid sidan av mitt eget skrivande. Först handlade det om artiklar på diverse tidningsredaktioner. Så småningom övergick jag till längre texter, reportage, essäer, pjäser. När jag kommit så långt kändes tanken att översätta en hel bok inte längre lika avskräckande.

Dessutom var jag nyfiken. Jag ville lära mig att översätta texter snabbt och effektivt. Jag ville prova olika genrer. Och så drevs jag tidigt av en vilja att slå vakt om både det finska och det svenska, vilket delvis berodde på att mitt umgänge under uppväxten varit rätt tvåspråkigt.

Incitamentet kom från en äldre författarkollega som tipsade om att det kunde vara bra att göra översättningar mellan egna böcker för att, som han uttryckte saken, ”sopa rent i vindskontoret”. Att översätta andras texter skulle följaktligen vara ett slags sinekur mellan andra, mer krävande skrivuppdrag.

I dag, tjugo år senare, vet jag att det är precis tvärtom. Översättning kräver inlevelseförmåga, uthållighet och språklig precision. Energin man som översättare investerar i texten måste dessutom vara nästan lika stor som författarens, annars blir det sällan bra. Men det var inget jag förstod då. Hade jag gjort det, är det det nog möjligt att jag aldrig skulle ha vågat börja.

”Nåväl, låt oss stiga ner dit och förbistra deras tungomål.”

Eftersom översättarna haft den vredgade Herren ur Första Mosebokens elfte kapitel att tacka för sitt jobb, är det inte så konstigt att de i regel bedrivit sitt värv i skymundan. Ännu för hundra år sedan syntes deras namn inte ens på bokomslag eller titelblad; de fanns helt enkelt inte.

”I recensioner händer det ibland att översättarens namn inte nämns”, suckade Elsa Thulin vid det första konstituerande mötet för Svenska Översättarförbundet år 1954. Och världens översättarkår nickade igenkännande. Liksom åt fortsättningen: ”I åtskilliga fall, där kritikern ägnar ett översatt verk en ingående och lång artikel, sägs icke ett ord om översättningen. Den förbigås under tystnad – och tidningsläsaren får själv fundera ut om denna tystnad innebär att översättningen befunnits vara god eller dålig.”

I dag är situationen onekligen något bättre och översättarna uppmärksammas mer än förr. Men vägen dit har varit lång. Att forskning kring hur översättning påverkat litteraturen inte precis varit högprioriterad inom litteraturvetenskapen är talande. I Sverige dröjde det ända fram till 1990-talet innan den första doktorsavhandlingen om översättning såg dagens ljus. Och detta, nota bene, i ett land där översättningar utgör hälften av alla skönlitterära böcker som ges ut på svenska (motsvarande siffra i den anglosaxiska världen är 2–3 procent).
Därför kan och bör man fortfarande sympatisera med svenska kolleger som sänder tistelprydda vykort till tidningsredaktioner som glömt bort att nämna översättarens namn, även om det numera händer alltmer sällan.

Dessutom är det bara att erkänna: Vi är oftast lika goda kålsupare. Det var först i trettioårsåldern jag på allvar började reflektera över översättarens roll som självständig konstnär. Innan dess hade namnen på alla dessa språkvirtuoser som berikat vår litteratur för det mesta flimrat förbi på titelbladen utan att lämna varaktigare spår: Ulla Danielsson, Einar Heckscher, Manni Kössler, Erik Andersson, Cecilia Franklin, Maria Björkman, Caj Lundgren, Leif Janzon, Hans Björkegren, Jan Stolpe, Gunnel Vallqvist, Ingvar Björkeson ... Ja, ni fattar. Listan kunde göras lika lång som den här essän.

Och handen på hjärtat: När tänkte ni själv senast på att den där översatta amerikanska thrillern ni läste i hängmattan i sommar faktiskt getts en egen svensk tolkning av ett proffs som sannolikt jobbat som ett djur, kämpat under stor tidspress och för en lön som de flesta skulle betrakta som skrattretande i förhållande till arbetsinsatsen?

Nej, just det.

Varför börjar man då översätta?

Utöver de gängse svaren (att man är passionerat intresserad av ett visst språk eller kultur, brinner för en särskild litteratur eller författare, älskar att knåpa med ord eller annars bara tycker om att sitta och uggla) finns det förstås även mer dunkla bevekelsegrunder. Själv hittade jag en förklaring i en bok jag översatte för några år sedan.

Miika Nousiainens roman Hallonbåtsflyktingen handlar som bekant om en finsk man som hela livet upplevt sig som svensk. I sin strävan att överbrygga den här oöverkomliga själsliga klyftan uppfinner huvudpersonen en ny term för att beskriva sitt predikament: Han är en nationalitetstransvestit.

Det där resonemanget tror jag de flesta översättare kan identifiera sig med. Vid närmare eftertanke började jag antagligen själv översätta av snarlika orsaker. Vad annat har jag gjort de senaste tjugo åren än ömsom strävat efter att vara finne, ömsom rikssvensk eller finlandssvensk – med varierande resultat?

Att med regelbundna intervaller ägna mig åt översättning har blivit ett legitimt sätt att odla den här sortens schizofreni, och samtidigt med gott samvete pendla mellan olika språkliga läger.

Att översätta handlar ju inte bara om att överföra ord och meningar till ett annat språk, utan lika mycket om överbrygga kulturklyftor. Den franske översättaren Jacques Outin talar träffande om översättaren som en färjkarl, som inte bara översätter författarens tankar, utan snarare flyter i dem och flyttar över dem till den andra stranden.

Det tycker jag är en vacker bild.

Jag har själv ingen översättarexamen, trots att många översättare i dag får en formell utbildning. Min egen teoretiska sakkunskap vilar följaktligen på en något sviktande grund, åtminstone vid jämförelse med många kolleger som med stor hängivelse diskuterar grammatik- och andra översättningsfrågor. Själv har jag i huvudsak förlitat mig på min intuition och ett hyfsat språköra. Hittills har de räddat mig från alltför pinsamma fadäser.

Stor hjälp har jag haft av samvetsgranna och yrkeskunniga redaktörer, som ofta hindrat mig från att trampa i klaveret. Desto mer alarmerande då att denna viktiga länk mellan förlag och översättare i dag är i hotad i och med att allt fler förlag rationaliserar bort redaktörstjänster. Följden blir att en hastig korrekturvända många gånger är det enda som står mellan texten och trycket. Knappast en optimal situation för en hugad översättare som tar sina första steg i branschen.

Språkförbistringen är givetvis ett annat problem. När jag åtog mig översättningen av Hallonbåtsflyktingen, konstaterade min svenska redaktör att romanen lär vara rolig, men eftersom ingen på förlaget kunde ett ord finska så var det ingen som hade kunnat kolla upp om det verkligen stämmer. Finsk litteratur är fortfarande överdrivet beroende av engelska provöversättningar för att nå ut i världen. Därför är det knappast en vild gissning att litterära agenter i framtiden i allt högre grad kommer att styra vilka böcker som översätts.
Trots att översättarnas situation gradvis förbättrats, är skrala arvoden och bristen på erkänsla fortfarande yrkeskårens gissel. Ett eget Finlandia- eller Augustpris skulle höja översättarnas självkänsla och anseende rejält.

Tanken slog mig åter nyligen, då jag hörde några finska översättare redogöra för sin arbetssituation. Det var idel mollstämda tongångar.

Bakgrunden var färsk statistik som visar att de skönlitterära översättarnas redan tidigare knappa arvoden är på sjunkande, samtidigt som bästsäljarismen slagit hårt mot just översättarskrået. I Sverige har andelen översatta titlar stadigt gått nedåt sedan 2007 – enbart utgivningen av översatt engelskspråkig litteratur har minskat med uppemot trettio procent, vilket betyder ungefär sjuhundra titlar. Det är inte svårt att räkna ut vad det innebär i minskade arbetstillfällen.

Situationen är ungefär densamma som för finlandssvenska skådespelare: det utexamineras helt enkelt alltför många nya aktörer inom en sektor där jobben inte annars heller växer på träd. Och enligt en bisarr logik leder detta till att de som har jobb tvingas slava dubbelt för att få ekonomin att gå ihop. För några år sedan läste jag en intervju med en översättare som erkände att hon översatt åtta böcker på ett år, bara för att överleva som ensamstående förälder. Det säger sig själv att kvaliteten därigenom blir lidande.

Samtidigt pekade författaren Anja Snellman i en krönika i höstas på en undersökning gjord av CEATL (Conseil Européen des Associations de Traducteurs Littéraires) som visar att skönlitterära översättare i Finland är de sämst betalda i hela Europa. Finland är dessutom ett av få länder där översättare inte heller får royalties. CEATL:s slutsats: Finska översättare lever i fattigdom.

Att översätta är att flytta en fisk från ett vattendrag till ett annat, skrev Pentti Saarikoski sent i sitt liv.

Jag har alltid tilltalats av den liknelsen.

Det medför sina komplikationer. Ibland kanske fisken är så hal att den slinker en ur händerna. Ibland ynglar den av sig och blir någonting alldeles annat. Ibland kanske den sprattlar på strandklippan och kippar efter andan. Vill det sig riktigt illa stryker den med; då är det vanligtvis översättaren som får skulden, fastän det svåraste som finns är att återuppliva en halvdöd fisk.

Som finlandssvensk översättare på den svenska bokmarknaden är man ofrånkomligt under lupp. Man kanske putsat sin text ren från allt som luktar finlandismer, men löper ändå risken att i recensioner få höra den klassiska invändningen: Vissa otympligheter vidlåder den svenska språkdräkten.

I sådana situationer kan man trösta sig med att man inte är ensam. Redan 1868 anmärkte A. O. Freudenthal apropå svenska översättningar från finskan:

”På senare tider har knappt något mera betydande svenskt arbete här utgifvits, mot hvars svenska icke grundade anmärkningar blifvit gjorda i recensioner i Sverige, och af språkkännare med grundligare insigter, än man hos mången af dessa recensenter kan förutsätta, skulle anmärkningarne utan möda kunna mångdubblas.”

Femtio år senare ägnade sig Hugo Bergroth åt snarlikt självgissel: ”Vi mottaga genom litteraturen rika andliga skatter från Sverige”, skriver han i inledningen till Finlandssvenska, men av det lilla vi kunna ge svenskarna i gengäld blir mycket avvisat därför att man i Sverige stötes av våra talrika språkliga egenheter.”

Efter kriget blev det bara värre. I början av 1950-talet hade det gått så långt att svenska litteratörer öppet uppmanade svenska förlag att inte anlita finlandssvenska översättare eftersom dessa i regel använde ett uppstyltat och antikverat språk.

(För de oinvigda bör här kanske inflikas att vi haft lysande finlandssvenska översättare också, vissa av dem har har rent av utfört litterära stordåd. Thomas Warburton, Lorenz von Numers och Nils-Börje Stormbom är självskrivna namn i sammanhanget. Det finns många fler.)

Översättaren är som en skådespelare. Man måste kunna iklä sig olika roller. Olyckligtvis är repetitionstiden oftast i kortaste laget, och det gäller följaktligen att hitta tonfall och gester så fort som möjligt. Dessutom saknas för det mesta den där efterlängtade demonregissören.

Ja, det är bara att erkänna: Alltid lyckas man inte så bra.

När min första översättning från engelska kom ut för snart tio år sedan, påpekade en svensk recensent att den svenska språkdräkten fick romanen att låta ”som en pilsnerfilm från femtiotalet”.

Eftersom handlingen utspelade sig i 1990-talets London, var den kommentaren nog inte avsedd som beröm ...

Länge skulle en lyckad översättning vara ”smidig”,”flytande” och ”följsam” – adjektiv som fortfarande förekommer i tidningar, de gånger översättaren alls nämns (oftare dock i samband med ord som ”trög”, ”stelbent” eller ”fyrkantig”). Översättardygden var att förbli osynlig; en lyckad översättning gjorde att läsaren tyckte sig stå inför en text som var skriven på originalspråket.

Under de senaste decennierna har kritiken mot detta synsätt vuxit. För att sammanfatta en intrikat diskussion kort, så menar många i dag att om översättningen är alltför ”flytande” och ”genomskinlig”, blir den lätt så ”domesticerad” att väsentliga kulturskillnader försvinner.

Och de har förstås en poäng. Redan Walter Benjamin var för övrigt inne på samma spår, då han påpekade att översättare ofta utgår från en felaktig grundinställning, där de strävar efter att förtyska det indiska eller grekiska, i stället för att förindiska eller förgrekiska det tyska. ”En översättares grundläggande misstag är att hålla fast det egna språket i dess innevarande utvecklingsstadium, i stället för att låta det främmande sätta det i svallning.”

Resonemanget i all ära – men för en finlandssvensk översättare med rikssvenska förlag som uppdragsgivare ter sig problemställningen snarast akademisk. Trots att representanter för den offensiva skolan i debatten om det litterära språket i Finland envist pläderar för att finlandssvenskan med sina provinsialismer ska ha rätt att upptas i riksspråket i jämbredd med all annan miljonsvenska, så är valmöjligheterna för en finlandssvensk översättare få. Ja, egentligen bara en enda: Följ riksspråket – eller bli utan jobb (nu talar jag bara om översättningar – när det handlar om finlandssvensk skönlitteratur i original ser det hela givetvis annorlunda ut.)

Jag minns att jag i början tänkte att jag som finlandssvensk översättare bör vara nöjd om min insats INTE nämns i en recension. Då har jag åtminstone inte gjort bort mig helt och hållet. Senare har jag blivit mer hårdhudad, men när jag ser tillbaka på mina översättningar under de senaste tio åren, så slås jag av hur mycket av min energi som gått åt till att helt enkelt undvika att bli hudflängd av nitiska svenska förlagsredaktörer.

När jag började översätta blev jag snarast provocerad av vad jag upplevde som en överdriven underdånighet hos oss finlandssvenskar; när det gällde översättning fanns det ett slags defaitism i luften, som om vi gemensamt kommit överens om att vi egentligen inte är bra nog. Att det vi gör inte duger i svenskarnas ögon.

Eftersom jag gillar utmaningar, ville jag testa om det som en i Finland boende finlandssvensk översättare var möjligt att assimilera sig så långt med riksspråket att man på kuppen skulle kunna göra sig osynlig.

Jag vet inte än om jag nått dithän. Men en bit på vägen är jag i varje fall.

Om det sedan är ett eftersträvansvärt mål är en annan fråga.

Rollen som översättare på deltid återspeglar sig givetvis även i allt annat man gör.

Och då syftar jag inte på tendensen att förvandlas till en vandrande ordbok som riskerar att reta gallfeber på familj och vänner (”hörrudu, det heter faktiskt inte väglag och sjukförsäkringskort utan vägsamfällighet och försäkringsbesked”). Betydligt mer förvånande – och oroväckande också – var spåren arbetet avsatte i mitt eget skrivande. I mitt ”eget” språk.

Efterhand märkte jag att jag under arbetet med diverse översättningar så till den grad omfattat stockholmska förlagsredaktörers stilistiska preferenser att mitt eget språk på kuppen hade förvandlats till något slags hybrid. Jag var lite som huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen, som befinner sig på drift mellan Sverige och Finland utan att riktigt kunna förankra sig i någotdera landet. När min novellsamling En sorts värme kom ut 2005 upplyste några indignerade läsare mig om att ingen helsingforsare skulle säga kom igen då, va eller tagga ner, vetja. Själv tyckte jag det lät fullkomligt naturligt.

När jag sedan tillsammans med min översättare Markku Mannila gick igenom den finska versionen av boken, fick jag en ny aha-upplevelse. När jag kommenterade översättningen insåg jag att jag rätt långt hade tänkt personernas repliker på finska, trots att jag skrev på svenska. Den själsligt sargade mannen i spårvagnen i en av novellerna säger således inte åh men det känns skitjobbigt just nu asså, utan yttrar sig snarare mer finskt och koncist, Perkele, että v-ttaa. Det blev liksom fel tågordning, där en del av boken översattes tillbaka till ett ursprungsspråk den inte är skriven på, utan som bara finns s.a.s. mellan raderna. Krångligt? Javisst. Men inget nytt problem i finlandssvensk litteratur, snarare tvärtom.
Rabbe Enckell myntade en gång tesen om de fyra ensamheterna.

Han syftade då på den finlandssvenska författarens predikament: mitt emellan Sverige och det finska Finland tvingas han genomleva sitt liv inte bara med den ensamhet alla människor har gemensam, utan också yrkesmässigt ensam i förhållande till svenskarna, vars språk han delar, ensam i förhållande till sina finskspråkiga landsmän samt – paradoxalt nog – ofta ensam och utstött av sina finlandssvenska bröder och systrar.

Att översätta, att agera brobyggare har för mig blivit ett sätt att motarbeta denna dystra och ödesmättade framtidsutsikt. Och även den sortens självömkan den lätt kan ge upphov till.
Det har också blivit ett tillstånd, ett ibland lite rotlöst liv, pendlande mellan två fiktiva språkliga orter jag valt att kalla för Stockfors och Helsingholm, ett slags nationalitetstransvestism som jag, med all respekt för andra sorters transvestiter, lite motvilligt har börjat acceptera att kommer att vara livet ut.