"Beautiful people of Finland, are you okay?"

Den lilla flodbåten tuffar på och vi närmar oss festivalområdet. Rockmusiken växer i styrka och svävar upp mot ballongerna som hänger i soldiset ovanför Runsala. Ett skrik genomskär kakofonin när två flickor kastar sig ut i ett bungyjump. Poliser sitter orakade och tar sig en rök på bryggan.

Det är som en scen ur Coppolas Apocalypse Now precis när acidtrippen kickar in och verkligheten pressar sig ur sina ramar som pocherade ägg. Överallt rycker folk i en, knuffar, gråter med rinnande maskara, vrålar av skratt och irrar planlöst omkring.

Längs med staketen rinner urinen.

– Varje år tänker jag att det är sista gången jag åker på Ruisrock. Det är för djävligt, men nu är det sjunde gången, säger Jussi Oksanen.

Han är en glad spjuver i bar överkropp med en påse sockerärtor på huvudet. Förra året satte han klisterlappar med texten "hot content" på sina bröstvårtor. Sockerärtorna är för att kyla tankarna i hettan.

Om Hieronymus Bosch hade levt i dag skulle han ha ställt upp sitt staffli på stranden vid Aura å. Inspiration och fantasi skulle vara överflödiga eftersom skärselden bleknar i jämförelse. En högtalarröst hörs och tusentals halvnakna människor rör sig upp ur lervällingen mot konsertområdet. Det är som att bevittna evolutionen i realtid när reptilerna tog över världen, passande nog till brittiska gruppen Hurts plastpop.

– När de spelar Stay kommer jag skrika hööögt, säger Charlotta Aaltonen.

Förra året var hennes kompisar så fulla att de låg i tälten hela festivalen. Hon avbryts av en mjuk croonerröst från scenen.

– Beautiful people of Finland, are you okay?

Frågan är adekvat men Charlotta ylar redan segervisst och drar i gång de andra tjejerna. Under fötterna skakar marken när publiken dansar i takt.

Utan kläder
Man undrar stilla för sig själv vem som för kommando här bland 24 000 ungdomar? Förmodligen ingen, men logiken är klar, i de berusades rike är nykteristen kung. Ruisrock är en Dionysisk bacchanal där man när som helst kan slitas i bitar av finsk skolungdom på ledighet. Det finns mycket att uppleva.

Ett överviktigt par är sammankedjade med en rosa bondagelänk. Kvinnans ärrade hud bär spår av tidigare lekar. Två muskulösa män har kycklinghattar. En redlös kvinna förs bort av vakter i neongula västar. Hon skriker ut sin förtvivlan. En pojke i pingvindräkt kramar sin flickvän. En medelålders man i svarta läderbyxor söker bekräftelse i folks blickar. Hans ansiktsuttryck skulle vara värt några sekunder i en Pasolinifilm.

Men värst är nog den guppande penisen. Dess ägare är en senig karl som väser något ohörbart mellan skutten. Hopprepet hålls av en tjej med djävulshorn som sitter uppflugen på en soptunna vid "restaurangerna". Dofter av thailändska kryddor blandas med kebab, pizza och korv.

På tal om dofter så finner man som vanligt de värsta lukterna på festivalens VIP-avdelning. I år har festivalledningen velat locka till sig en lite äldre publik och bjuder på ankleverpaté och skumpa. Bytet av kost verkar inte ha gått ihop så bra med festivalbesökarna matspjälkningssystem eftersom toaletterna stinker kräk.

Driftiga studenter
När man tror att galenskaperna nått sitt tälttak dyker tre svenskkunniga grabbar upp på en gräsplätt. De håller på att blåsa upp en porrdocka. På dockans huvud har de tejpat fast ett foto.

– Det här är vår kompis Jesse som vi saknar otroligt mycket. Han jobbar för EU i Genève och kunde inte komma med i år, så vi gjorde den här dockan, säger Santeri Jolkkonen.

De är förmodligen festivalens mest företagsamma gossar. Men så har de också varit beväringar vid Dragsvik.

– I morse hettade vi upp läskflaskorna så vi kunde ta bort korken utan att bryta plasten. Sedan fyllde vi på med brännvin och skruvade tillbaka. Vakterna misstänkte ingenting, säger Nico Muurinen.

– Sa jag att vi saknar Jesse jättemycket, säger en tårögd Santeri och kramar dockan.

Bredvid dem står en tvivlande Jonas Stenros med seglarbränna och pekar på dockans jättedildo.

– Aldrig att ni publicerar det här. Husis är en tanttidning. Det finns vissa gränser... eh, är ni verkligen från Hufvudstadsbladet?