Ryssland och moderniteten

I Ryssland har förhållandet till moderniteten alltid varit tudelat. Modernitet innebär förändring. Förändringar i det ryska samhället leder sällan till någonting gott för individen, åtminstone inte då de genomförs på traditionellt sätt, det vill säga uppifrån dikterade och genomdrivna med våld av inkompetenta tjänstemän.

Det ryska språket innehåller många ord och uttryck som har med modernitet att göra. Sovremennyj tjelovek (en modern människa). Sovremennoje obsjtjestvo (det moderna samhället). Sovremennaja zjizn (det moderna livet). Alla dessa begrepp och uttryck har dubbla inneboende budskap och innehåller ett visst element av förljugenhet som får den luttrade ryssen att omedelbart stänga öronen.

Det betyder ändå inte att man inte skulle vara mottaglig för propagandan. Av någon anledning existerar två motstridiga fenomen sida vid sida i det ryska samhället: en allergi mot propaganda och en påtaglig mottaglighet för trender.

Uttryck som sovremennyj tjelovek och sovremennoje obsjtjestvo har en stark sovjetisk klang. De var propagandaredskap då man skulle bygga en ny människa och ett nytt samhälle. Det handlade alltså om att bli någon, att uppfylla en roll, motsvara ideal som hade definierats av makthavarna och inte fick ifrågasättas. Många trodde uppriktigt på de här idealen. Andra var opportunister och utnyttjade dem för egen vinning.

I dagens Ryssland är ordet sovremennyj fortfarande i flitigt bruk, men nu används den sällan som ett ideologiskt verktyg och snarare för att beskriva materialistiska ting. Sovremennaja masjina (en modern bil).  Sovremennye mebeli  (moderna möbler). Sovremennaja datja (en modern datja). Det handlar inte längre om ideal, utan om statussymboler.

Den här formen av modernitet är inte dikterad uppifrån, utan tvärtom starkt individualistisk. Samtidigt handlar det likväl om en form av propagandamaskineri. När varje reklamtavla i Moskva skriker ut sina Luis Vuitton- och Guccireklamer är det svårt att undgå att bli påverkad.

De ryska motstridigheterna

Att Ryssland är ett land av paradoxer har upprepats in absurdum, men det upprepas därför att det är sant. Paradoxerna i dagens ryska samhälle är så starka att jag som utomstående betraktare ibland upplever att mitt enda sätt att förstå Ryssland är att utgå från just detta. Det vill säga att trender och fenomen som egentligen borde utesluta varandra i stället existerar sida vid sida utan att på något sätt gripa in i varandra. Det är i själva verket det ryska samhällets sätt att fungera och kanske en av orsakerna till att Ryssland sällan har varit en fullkomlig diktatur. Också sovjetsamhället rymde oliktänkare (med undantag för Stalinepoken), trots att de ofta fängslades och ibland deporterades. Men i många fall tilläts de existera i sina givna rum.

Ett av de allra tydligaste exemplen på hur paradoxalt Ryssland fungerar är kulturlivet. Ryssland är alltjämt ett kulturland, ur den synvinkeln att kulturkonsumtion är var mans angelägenhet. Att läsa klassiker och deklamera dikter är en del av läroplanen i skolan. Skoleleverna förväntas traggla sig igenom romaner som Krig och fred och Brott och straff på sin fritid. Ingen ställer sig frågan huruvida tegelstenar på tusen sidor inte är för tunglästa för en högstadieelev.

Parallellt med denna högkultur existerar en populärkultur som är ett fyrverkeri av ytlighet, tingeltang och bjäfs. Den ryska popmusiken och de ryska artisterna är dussinvaror som aldrig kommer med någonting nytt, aldrig skapar något eget och helt enkelt inte förmår producera någonting annat än bleka kopior på amerikanska superstjärnor som Britney Spears och Christina Aguilera. Jag avser till exempel duon t.A.T.u som fejkade lesbiskhet i ett försök att sälja fler skivor, trion Serebro som blev trea i Eurovisionsschlagerfestivalen 2007 med en intetsägande poplåt och tjejbandet Fabrika som är en ansiktslös skivbolagsskapelse.

Många hoppades att Dima Bilan som segrade i Eurovisionsschlagerfestivalen 2009 skulle bli den första moderna ryska internationella storstjärnan, men förhoppningarna kom på skam. Bilan är stor enbart på den ryska marknaden. Det är han eftersom han inte har något nytt att komma med - hans musik, image och framtoning är direkta kopior på sådant som redan produceras i stor skala och bättre i västvärlden. Det finns visserligen nyskapande ryska artister också, men de är hänvisade till sina egna ytterst begränsade arenor och saknar nationell genomslagskraft.

Det bästa exemplet på den nya ryska populärkulturen är den form av underhållning som de stora rikskanalerna Kanal 1 och NTV sänder. Dessa kanaler är de enda som syns över hela Ryssland, från Sankt Petersburg till Vladivostok, och deras formande inverkan är därför stor. Kanal 1 och NTV producerar i huvudsak amerikanskkopierad underhållning. Det inkluderar formaterade reality-program som till exempel Big Brother, talkshower och några taffliga försök till amerikansk standup-underhållning.

Realityshowerna är oerhört populära och mycket hårt styrda. Deltagarna är omsorgsfullt utvalda, i synnerhet utseendemässigt. Tittarsiffrorna är höga, konceptet har slagit igenom med samma kraft som i den övriga västvärlden.

Dessa överlägset största tv-kanaler med exklusiv tillgång till hela det ryska riket producerar alltså i huvudsak politiskt kontrollerade nyhetssändningar och amerikanskinfluerad underhållning av skrikigaste slag. Om man bedömde kulturens tillstånd i Ryssland utgående från vad de största tv-kanalerna producerar vore konklusionen djupt pessimistisk.

Samtidigt är högkulturen fortfarande en levande del av det ryska samhället, eftersom folk alltjämt går på teater, opera och läser sina obligatoriska klassiker i skolan. Kulturen i Ryssland har för övrigt sin egen tv-kanal, Kultura, en satsning som ytterst få andra public service-bolag i Europa vore beredda att göra. På teatrar, balettföreställningar och operor är publiken alltid blandad, alla ålderklasser och kön är representerade. Den ryska högkulturen är helt enkelt inte lika beroende av sin medelålders kvinnliga konsument som den finländska är, för kulturkonsumtion är något som bägge könen och alla ålderklasser förväntas hålla på med. Det leder till att till exempel opera- och balettbesök ibland kan störas av fnissiga tonårspar som har smugglat med sig ölflaskor in i salen och glatt hinkar öl medan de tittar på Svansjön.

Vi har alltså en traditionell, levande högkultur, kombinerat med en ytlig, bjäfsig tingeltangelkultur. Det intressanta är att ryssarna inte gör någon större åtskillnad - bägge är en levande del av det ryska samhället. Det är fullt normalt att titta på NTV:s musikshower och samtidigt gilla Pusjkin.

Globaliserade men inte demokratiserade

Den nya ryska generationen är en del av den globaliserade världen exakt på samma sätt som deras jämnåriga i Västeuropa. Kläderna, musiken och semesterresmålen är desamma. Internet och lågprisflygen har en lika stor inverkan på den unga ryska generationens konsumtionsvanor som den finländska.
Samtidigt är det naivt att tro att globaliseringen på något sätt skulle ha en avgörande inverkan på ryska ungdomars värderingar. Bara för att man åker skidor i Courchevel behöver det inte nödvändigtvis betyda att man är kritiskt inställd till Stalin. Att det skulle existera en ny, utbredd Stalinkult i Ryssland stämmer inte, däremot är det ett faktum att ytterst få ryska ungdomar känner något behov av att kritiskt granska sitt lands historia. Att vara en del av den globaliserade världen i form av att man delar samma reseupplevelser och klär sig i samma Loftjeans är inte samma sak som att anamma den västliga traditionen av autokritik.

Det handlar inte om att ryssar inte skulle vara intresserade av att diskutera sitt lands historia. Det är de. Men uppfattningen att man skulle ha någonting att lära av sin historia framstår i många ryssars ögon som naiv och ett typiskt exempel på västvärldens förkärlek för moraliserande och strängt taget meningslösa tankelekar.
Det här är en av orsakerna till att demokratibygget i Ryssland är så utmanande. Att bygga demokrati förutsätter en gemensam uppfattning om vad demokrati ska vara och en vilja att skapa ett sådant samhälle. Men bara för att unga ryssar njuter av demokratins fruktar i västvärlden - frukter som för dem kan utgöras av en så prosaisk sak som välfungerande kollektivtrafik och släta, robusta vägar - betyder det inte att de står redo till kamp för samma sak i hemlandet. De ser nämligen sällan de västeuropeiska samhällena med deras väloljade infrastruktur och professionella förvaltningstraditioner som en frukt av demokratin. Ur deras synvinkel har sådana saker alltid fungerat bättre i väst och det har ingenting med demokrati utan med olika samhällens väsen att göra.

Den nya moderniteten ger den unga ryska generationen enorma möjligheter och friheter som egentligen aldrig någonsin tidigare har funnits i Ryssland, möjligheter och friheter som man tar emot och utnyttjar men som inte har lett till någon kollektiv strävan att skapa ett samhälle som kan erbjuda mer än just det - frihet att förverkliga sig själv. Att kunna tjäna pengar, köpa sig en lägenhet, resa utomlands och hålla sig med bil är frihet nog för många unga ryssar. Tanken att bygga ett gemensamt samhälle med ett gemensamt, fungerande regelverk, medborgare som betalar sina skatter och en grundtrygghet som gäller alla föresvävar dem helt enkelt inte, därför att den känns fullkomligt orealistisk och på något plan verklighetsfrämmande. Den berör inte mig. Det som däremot berör mig är möjligheterna att förverkliga uttryckligen de saker jag själv vill förverkliga.

Den här formen av individualism är i själva verket på frammarsch även i Västeuropa. Känslan av att tillhöra ett samhällskollektiv blir allt svagare inte minst i Finland. Ur den synvinkeln är Ryssland inget undantag, snarare tvärtom. Skillnaden är att individualismen tar sig så mycket kraftigare uttryck i Ryssland, därför att hela samhället bygger på den. Man har gått från ett samhälle där staten är allt till ett samhälle där staten är inget.

Det här betyder inte att Ryssland aldrig någonsin kommer att bli ett demokratiskt, modernt samhälle. Det betyder bara att utvecklingen inte är spikrak och att den åtminstone för tillfället går i en annan riktning. Men moderniteten kan ta sig även andra uttryck än i samhällsskicket. Den tar sig uttryck i den öppenhet som i dag - trots allt - är en del av Ryssland. Eftersom Ryssland har öppna gränser och fri tillgång till internet kan det inte undgå förändring.
Samtidigt är Ryssland fortfarande ett auktoritärt land.

Därför är det så svårt att tydligt och klart definiera åt vilket håll Ryssland är på väg. Om man inte vill använda sig av Joseph Brodskys ord:
Vi är alltid på väg bort från någonting.

En längre version av essän har publicerats i utställningskatalogen för utställningen "Luokaamme uusi maailma! Agitaatioposliinia Pietarin Eremitaasista" som just nu går på Vapriikkimuseet i Tammerfors.