Armadillo Saloon.

Absurd inledning på Hangö Teaterträff

Ett bländande soligt Hangö tog emot publik och aktörer på tjugoårsjubilaren Teaterträffens öppningsceremoni på torsdagen.

Samtidigt som Hangö arkitektoniskt håller på att förändras radikalt på vissa av de områden där Teaterträffen brukat hålla till, med föreställningar i numera rivna magasin, hittar de flitiga arrangörerna nya utrymmen för sina produktioner. Ett nytt sådant utrymme är Maumau där Harold Pinters enaktare från 1957, The Dumb Waiter framfördes av Helsinki Fringe med två brittiska skådespelare, Jonathan Hutchings och Kris Gummerus (bägge också pjäsens regissörer) i rollerna som lönnmördarna Ben och Gus.

I pinterskt absurdistisk anda sitter de båda männen i en ruggig håla någonstans och väntar godot-aktigt på nya order. Textens snabba replikföring fylld av upprepningar och de agerandes aggressiva kroppsspråk skapar en hetsig, intensiv stämning medan meddelanden gradvis droppar ner till källarhålan längs med en infälld hissaktig konstruktion. Pistolerna dras fram titt och tätt och så försvinner plötsligt den ena mannen åt ett håll för att dyka upp från en annan dörr.

Dumb Waiter är ingen superstor höjdare vare sig inom Pinters produktion eller inom den absurda tea-  tern men tack vare de engagerande tolkningarna fungerar föreställningen.

Samma arbetsgrupp som år 2006 satte upp föreställningen Blås har nu för Teater Mars skapat pjäsen Blåst som hade premiär i Hangö på torsdagen.

I regi av Joakim Groth uppträder Hellen Willberg och Niklas Häggblom som det musicerande paret Lena och Nils på scenen. De får besök av vännen Andreas i Anders Slottes tolkning. Andreas skall gifta sig med en kvinna från Kingston och går tillsammans med Lena och Nils igenom det musikprogram som skall framföras på bröllopsfesten.

Också här löper de absurda replikerna med fart och skapar komiska situationer som förvirrar Lena och Nils – inte minst för att Anders Slottes nervösa, obeslutsamma Andreas titt och tätt är uppkopplad på en dator eller talar via sin öronapparat med personer engagerade i bröllopsförberedelserna.

Mera förvirring uppstår då Hellen Willbergs Lena och Niklas Häggbloms Nils sjungande och musicerande försöker hitta fram till de rätta musikprogram som Andreas egentligen vill ha utgående från sin fästmös möjliga preferenser, musiksmak och kulturella bakgrund.

Det är en njutning att följa med Hellen Willbergs och Niklas Häggbloms skickliga hanterande av olika instrument och snabba byten från en etnisk musikstil till en annan.
I slutet händer det plötsligt något extremt men det skall inte avslöjas här eftersom föreställningen kommer upp på repertoaren i höst i Helsingfors.

Den häftigast absurda, teatermässigt intressantaste föreställningen under öppningsdagen var utan tvivel Hemska Teaterns & Korander Co.:s Armadillo Saloon som redan på våren hade premiär på Kabelfabriken i Helsingfors.

I regi av Jan Korander och med manuskript av Willehard Korander och Marco Luponero framfördes en fullkomligt crazy, hejdlöst rolig westernparodi i Kulturmagasinets dunkla utrymmen, proppfulla av publik. Temat kretsar kring ”vi och de andra”, europeisk kultur och religion i mötet med den indianska urbefolkningens seder och bruk.

Marco Luponero och Willehard Korander är helt suveräna i sina olika tolkningar av allt från sheriff respektive präst till indianhövding och balettdansös från Svansjön. Däremellan talar de med döda människor, med en indianfjäder, är kanske själva också döda, möter monstret Armadillo och försöker hitta sina respektive identiteter och bakgrunder.