”Gösta var inte en ledsen person”

Jag träffar Juha Karastie, Risto Paananen och Niklas Nylund på ett grått litet kontor i Bocksbacka. Vi sitter framför ett mötesbord med en korg med frukt. I bakrummet finns en lagerlokal.

En passande omgivning för ett band som alltid skrivit om vardagens slit och vedermödor. Leevi & The Leavings är så långt från bredbent rockattityd som man kan komma.

I källaren, bredvid parkeringen, finns bandets replokal.

– Här kan vi repa utan att störa någon, säger de, när vi går ner för att ta bilder.

Men först dricker vi kaffe och talar om Gösta Sundqvist, bandets grundare, låtskrivare och motor, som dog helt plötsligt av en hjärtattack år 2003. Han var då 46 år gammal.

Det kom som en chock för alla i bandet. De hade varit i studion kvällen innan.

– Vi höll på att spela in en ny version av en låt som skulle släppas som singel. Gösta dog natten mot söndagen. Men vi såg honom ännu på lördag kväll klockan tio, säger Niklas Nylund.

Karaste flikar in:

– Jag minns situationen väldigt bra. Jag var på landet när jag fick samtalet. Jag gick till bilen och ringde er andra.

När Gösta Sundqvist dog lades också bandet ner. Men medlemmarna höll kontakten. För tre år sedan började de repa igen. Bandet kallar sig nu  Leavings-orkesteri, och har skrivit nytt material, och släppte den här veckan ett färskt album, Arpapeliä. Låtarna från Leevi-tiden hänger ändå kvar. I kväll kommer man att göra ett urval på Tavastiaspelningen.

– Det blir låtar som vi själva av en eller annan orsak gillar. Urvalet följer inga greatest-hits-principer, säger Nylund.

Turnélivet lockade inte

Men först spolar vi tillbaka lite. Sommaren när Gösta Sundqvist dog var Leevi & The Leavings ett band som redan sjungit sig in i hjärtat på miljontals finländska fans. Bandets största hits gjordes i skiftet mellan åttio- och nittiotal. Teuvo, maanteiden kuningas, från mästerverket Häntä koipien välissä, är fortfarande standardnummer på karaokebarer runt om i landet – den mest kongeniala platsen för Sundqvists tragikomiska figurer. Leevi & The Leavings hade precis släppt albumet Hopeahääpäivä när Sundqvist dog.

– Jag talade med Gösta kring midsommar. Det fanns nog planer på att så småningom börja tänka på ett nytt album. Att göra de här skivorna var alltid ett långsiktigt projekt, säger Nylund.

Leevi & The Leavings var på sätt och vis ett hobbyband, trots populariteten. Bandmedlemmarna hade andra jobb på sidan om. Därför var det också ett enkelt beslut att inte spela live.

– För mig var det aldrig något problem att vi inte turnerade. Visst kom det massor av erbjudanden, men det var aldrig aktuellt, säger Risto Paananen.

Turnélivet lockade inte.

– Jag tror att det hade börjat smaka trä förr eller senare. Den här idén om att åka tusen kilometer med bil för en spelning ... det är lätt att föreställa sig det, säger Paananen.

– En viss aura av mystik hade dessutom försvunnit. Hela den här grejen att vi inte spelade live blev en del av bandets image, säger Karastie.
Gösta Sundqvists metoder i studion är legendariska. Till exempel sägs det att han aldrig spelade gitarr konventionellt, utan körde med öppen stämning.

Vilket betyder att han tog ackorden med ett finger.

– I själva verket spelade han så kallade 5-ackord. När han skrivit en ny låt spelade han den för oss, och så fick vi bena ut vilka ackord som skulle vara dur och vilka som var moll, säger Paananen.

– Det är inte alltid så att en fantastisk låtskrivare nödvändigtvis är en fantastisk musiker, säger Niklas Nylund.

Texterna kom till bland annat genom långa diskussioner i kafferummet. Bandet satt alltid och snackade innan de började spela.

– De flesta ämnen kom nog från hans närmaste krets. Väldigt mycket är också ren fiktion, säger Paananen.

– Det är ju sagor det handlar om, inflikar Nylund.

Ett stråk av svart humor löper genom alla texter. Ett talande exempel är Pimeä tie, mukavaa matkaa som handlar om familjen som inte fått bostadslån, och som kör ut i natten med barnen sovande i baksätet. Lyssnaren förstår att det kommer att sluta illa.

Fick ni aldrig känslan av att Gösta måste ha varit oerhört deprimerad när han skrev sådana texter?

– Nej, aldrig. Han var aldrig ledsen. Han kunde vara arg. Men jag minns inte att jag nånsin såg honom deppig, säger Karastie.

I en intervju för Yle 1984 säger Sundqvist att han föreställer sig att hans lyssnare finns bland de människor som beskrivs i låtarna.

– Allt fanns mellan öronen på honom, han snappade upp saker. Men han var svårflörtad. Han hade till exempel aldrig suttit här och gjort den här intervjun. Det handlade inte om elakhet, han ville helt enkelt göra sin grej: skriva låtar och träna sitt fotbollslag, säger Risto Paananen.

– Jag tror också att det var viktigt för honom att undvika offentligheten eftersom han var så totalt ointresserad av att bli en kändis, säger Nylund.
Vad tyckte han om sina egna låtar? Hände det att ni satt i bilen och en Leavings-låt dök upp?

– Någon sådan situation minns jag inte. När vi körde bil bad han mig stänga av radion. Det var ju ändå alltid dålig heavy eller nåt struntsnack. Det råddade till hans tankar. I stället pratade vi, säger Paananen.

– Samtidigt älskade han ju musik. Han var en stor musikvän och hade en gigantisk skivsamling, säger Nylund.

– Han såg kvaliteter där ingen annan såg dem. Han kunde hitta någon ”purkkahömppä”-låt från 70-talet och se en stor skönhet i den, säger Paananen.
Förra veckan testade Leavings-orkesteri sina nya låtar på Takomo i Helsingfors. Bandet verkar vara lite skeptiskt inför att spela på stora Tavastia.

– Det är kanske en onödigt stor scen. Men det var klart från början att vi skulle skriva nytt material. Vi vill inte vara den där jukeboxen som spelar gamla favoriter. När Leavings-låtar dyker upp i setet är det som en hyllning till Gösta, säger Nylund.