Karnevalsstämning. I en uppsättning från Köln förvandlas Tjechovs Körsbärsträdgården till slapstick och cirkus.

Politiskt präglad teaterträff

Årets teaterträff i Berlin var politiskt präglad och det nya var att kvinnliga regissörer syntes plus att östtyska scener för första gången deltog. …Ett tecken på att sjumannajuryn hade blivit yngre.

Den tyskspråkiga teaterns tio-i-topp-festival öppnades stort med Elfriede Jelineks trilogi Das Werk/Im Bus/Ein Sturz. En närmare fyra timmar lång teatermaraton (regi Karin Beier/Schauspiel Köln) som tröttade fysiskt både skådespelare och publik.

Temat var människans kamp mot naturkatastrofer: tvångsarbetare dör i ett vattenkraftverk, busspassagerare kollapsar i en asfaltkrater i München och i Köln översvämmas metron av vattenmassor som förstör stadsarkivet. Den mänskliga teknoguden är hjälplös: nature strikes back! Vem kunde ha anat hur aktuellt stycket skulle vara visavi naturkatastroferna i Japan och USA.

Det störtregnade på scenen. Skådespelarna klättrade paniskt uppför väggarna i försök att komma undan. De skrek och slogs. En kör övertog på bästa grekiska maner pekfingervarningen. Iscensättningen var en stark mix av fysisk teater jämte talteater.

Slapstick och cirkus
Från Köln kom också Tjechovs Körsbärsträdgården (regi Karin Henkel): tyvärr för mycket slapstick och cirkus. Och inte ett enda körsbärsträd syntes till. Samma kritik gäller Gerhart Hauptmanns Der Biberpelz (Staatstheater Schwerin) som var sprallig i stället för innehållsrik.

Jaja, det tycktes vara årets melodi: She She Pop (Berlin, Hamburg och Düsseldorf) underhöll publiken med sin version av King Lear (Testament) där det fanns tre kungar Lear som käftades med sina barn.

Schillers Don Carlos från Dresden (regi Roger Vontobel) hade förvandlats till en dagsaktuell thriller med ”smutsiga” affärer. Och till och med Ibsens Nora (Theater Oberhausen) hade lämnat dockhemmet för att bosätta sig i ett skräckkabinett, slapsticks här också.

Mediernas sensationslystnad
Alla var vi nyfikna på Die Beteiligten från Wiener Burgtheater (regi Stefan Bachmann). Stycket om Natascha Kampusch som kidnappades i 10-årsåldern och hölls fängslad i åtta år av en karl som byggt ett ”slott” åt henne i en källare. Visst handlade stycket om Natascha, men främst om mediernas sensationslystnad (hennes namn nämndes inte en enda gång). Ja, hon blev blottad av medierna och lider dubbelt.

Från Schweiz (Schauspielhaus Zürich/regi Stefan Pucher) visades Arthur Millers En handelsresandes död på bästa 50-talsmaner. Den gamla Buicken som körde in på scenen väckte hopp om den amerikanska drömmen som sprack för Willy Loman. För publiken var det tre timmar långa stycket en långtråkig kritik av kapitalismen.

Teaterträffen avslutades med Christoph Schlingensiefs Via Intolleranza II, som i höst kommer till Helsingfors festspel. Ett ofullbordat verk (han dog i cancer innan stycket hade blivit färdigt), och en samproduktion från Burkina Faso i Afrika, Hamburg, Bryssel och Statsoperan i München. Schlingensiefs dröm hade varit att starta ett operahus i Afrika – vansinnigt, ansåg de flesta. Mot spelets slut ser man en Schlingensiefdubbelgångare knacka på ett fönsterglas med frågan: Igen en urtokig konstaktion? Finns där någon?