Från klang till ljud och larm

Efter operorna L'Amour de loin och Adriana Mater är Kaija Saariahos följande opera Emilie, som uruppförs på operan i Lyon i början av mars 2010.

Emilie är skriven för sopranen Karita Mattila , och operan i nio scener handlar om Emilie de Chatelet (1706-49), som var matematiker och fysiker och Voltaires älskarinna. Emilie de Chatelet bidrog till den moderna fysikens och matematikens utveckling och översatte Isaac Newtons verk.

Liksom i de tidigare operorna är librettot skrivet av Amin Maalouf , bosatt i Paris och född i Libanon.

I en intervju i musikvetarnas tidskrift Synkooppi 1982 sade du att du aldrig kommer att komponera en opera eller symfoni. Vad fick dig att ändra åsikt?

– Då var operan en dammig institution med dyra sångare som stod på estraden. Jag insåg sedan att opera kan vara en modern mötesplats för olika konstarter, det visuella kan bära upp musiken. När jag flyttade till Paris såg jag alla produktioner där. Peter Sellars uppsättning av Mozarts Don Giovanni var en så stor chock för mig att mitt första barn föddes följande dag.

L'Amour de loin är en arketypisk kärlekshistoria medan Adriana Mater är en berättelse om krig och våld i modern tid. Vad är gemensamt för dig i de två operorna?

–De är båda rätt arketypiska. Det är inte nödvändigtvis så att L'Amour de loin är en trubadurhistoria medan Adriana Mater är en modern berättelse. L'Amour de loin har i en uppsättning gjorts som modern nätkärlek. Adriana Mater handlar om hur våldet förändrar människor, hur uppfostra barn, om förlåtelse, om allmänmänskliga teman. Där finns olika känslor, ambivalenta känslor. Kriget bröt ut under Amin Maaloufs fönster.

Du arbetar med ton och klang lika väl som med bullerljud och elektronik. Kan du säga någonting om hur du gestaltar ton och ljud och vad de betyder för dig?

– Människor har olika känsligheter. Jag associerar till olika visuella valörer och ytor, det är mitt sätt att tänka. Musiken går från klang till ljud och larm, det finns ingen orsak att inskränka sig till instrument. Det är mycket svårt att verbalisera, det handlar om ett ögonblick som försvinner om man försöker sätta ord på det. Jag försöker på bästa tänkbara sätt överföra det till notskrift.

För Saariaho är människoenergin ändå viktigast, medan elektroniken gör de saker som inte kan förverkligas på annat sätt.

Kammarmusiken är den musikaliska kommunikationens hjärta.

Hennes önskan är att nå en nollpunkt, sätta sig ner vid arbetsbordet och känna efter vad hon vill göra.

– Jag vill reagera spontant i min musik och på världen. Jag vill tänka musik och inte prestera musik.

Förutom operan Emilie har Kaija Saariaho en klarinettkonsert på gång. Den skrivs för och i samarbete med klarinettisten Kari Kriikku och uruppförs hösten 2010.

– Jag önskar att det blir någonting avvikande, säger hon om klarinettkonserten under arbete.

Det senaste uruppförandet ägde rum i Berlin i augusti kammarmusikverket Laterna magica är inspirerat av Ingmar Bergman.

Sibelius-priset delas ut av Jenny och Antti Wihuris stiftelse för internationella priser. Den första mottagaren var Jean Sibelius själv 1953 och därefter finns bland de sammanlagt 17 mottagarna namn som Dmitrij Sjostakovitj, Igor Stravinsky, Olivier Messiaen, Witold Lutoslawski och György Ligeti . 2003 gick priset till Magnus Lindberg och 2006 till den danske tonsättaren Per Nørgård .

Mikael Kosk

mikael.kosk@hbl.fi