Riikka Tanner & Tuula Lind: Käheä-ääninen tyttö - kaalengo tsaj

Riikka Tanner & Tuula Lind

Käheä-ääninen tyttö - kaalengo tsaj

Tammi 2009

Det är en novembermorgon 1953. Ur en riskoja täckt med cementsäckar och plankbitar kryper en liten flicka som hostat hela natten. Hon har ständigt rinnande näsa och kronisk bihåleinflammation. Hon heter Tuula. Platsen där den högst otäta kojan är uppförd är en skogsbacke i Mäkkylä på gränsen mellan Helsingfors och Esbo. Runtomkring vaknar andra, både barn och vuxna, i liknande kojor eller i tält. Dagen har börjat för en grupp finländare som evakuerades från Karelen under kriget.

Varför har de inte hunnit längre än till Mäkkylä, det är ju länge sedan kriget tog slut? Det är för att de är zigenare, romer som det heter i dag. Myndigheterna som placerat nästan 400 000 karelare runtom i landet har inte vetat vad man ska göra med de här människorna som är så avvikande. Av de omkring tusen evakuerade romerna från olika delar av Karelen finns många här i Mäkkyläbacken under 1950-talet. På somrarna har man räknat upp till 200 personer, mer eller mindre permanent boende. Polisen och socialarbetarna ser dem som ett besvärligt problem.

Tuulas mamma finns här. Och mormor Dagmar som kallas Tana. Hennes döttrar och barnbarn går under namnet tanalaiset. Det är Tana som den här morgonen fattar ett beslut: Flickan Tuula måste lämnas in på Zigenarmissionens barnhem. Då har hon i alla fall mat och tak över huvudet medan det är kallt. Till sommarn får man se. Det är klart att man inte ska lämna bort flickan till gajé, icke-zigenarna, för alltid. Tuulas unga mamma som heter Emma har ingenting att säga, hon ser ju också att situationen är ohållbar.

Skammens årtionden

Tuula Lind har tillsammans med Riikka Tanner skrivit boken Käheä-ääninen tyttö , "Den hesa flickan". Riikka Tanner, journalist, har ingen romsk bakgrund. Hon har grävt fram de dokument som behövts för att sätta in Tuula Linds osminkade självbiografi i ett större sammanhang.

Boken handlar främst om två årtionden efter evakueringen från Karelen då flera slumområden uppstod i utkanterna av Helsingfors, befolkade främst av karelska romer som drivits ut på vägarna. Inslaget av ensamstående kvinnor var stort. De romska männen var dels ute vid fronten, några hade stupat, andra hade på grund av lösdrivarlagen tvingats till olika arbetsläger. Den tiden då romerna hade kunnat hjälpligt försörja sig på sina egna yrken som t ex förtennare och hästhandlare var definitivt förbi. Förresten hade myndigheterna fört romernas hästar till fronten.

Rastänkandet var allmänt. Oskar Jalkio och andra som i början av 1900-talet hade grundat Zigenarmissionen var främmande för tanken att romerna hade en egen kultur och traditioner som var värda stöd och respekt. En viss Urho Kekkonen skrev 1942 under pseudonymen Pekka Peitsi i en krönika i Suomen Kuvalehti att man borde samla romerna i arbetsläger, gärna i ett område som sedan kunde bli ett särskilt bosättningsområde för romer. I Tyskland pågick samtidigt Förintelsen, som ingalunda drabbade bara en halv miljon romer som uppges i Tanner-Linds bok. Romer dödades överallt där man träffade på dem i de av tyskarna ockuperade länderna. Även i vårt grannland Estland steg röken från koncentrationslägren. Laiuseromerna, som uppenbarligen vandrat till Estland via Finland då de talade samma dialekt av romanes som zigenarna i Finland, dödades alla enligt den estniske professorn Paul Ariste vid universitetet i Dorpat. I Finland förskonades romerna, men deras mänskliga rättigheter var det inte många som beaktade. Tankegångar om att samla dem i läger eller åtminstone särskilda byar präglade till och med den statliga zigenarkommitténs betänkande ännu på 1950-talet.

Kaotisk uppväxt

Året då Tuula Lind fördes till Kotimäki barnhem var alltså 1953 och bokens omslagsbild visar Tuula på mammas arm, fotograferad medan hon ännu är kvar i Mäkkylä. Resten av sin barndom och tonårstid skulle hon tillbringa på Zigenarmissionens institutioner. Ingen kom och hämtade hem henne, familjen hade ju inga riktiga hem.

I boken ger Tuula Lind glimtar av uppfostringsmetoderna på barnhemmet. Det hände att hon blev fastspänd med remmar. Ibland släpade man henne i håret ner i barnhemmets källare. Många präster och pastorer besökte barnhemmen, hötte med pekfingret och uppmanade till syndabekännelse och omvändelse. När Tuula nere i barnhemmets pannrum öppnade luckan till koksugnen tänkte hon att så där måste helvetets eld se ut. På något sätt fick hon uppfattningen att detta att vara zigenare, rom, var förenat med något ont som man måste bli befriad ifrån. Hon förefaller ha varit ett sensibelt barn för hon uppfattade det hela alldeles rätt: Det ingick i Zigenarmissionens ideologi att barnen skulle bli så finska som möjligt. När Tuula efter en kaotisk uppväxt på barnhem och ungdomshem skulle bo hos sin mor hade de blivit främlingar för varandra. Tuula Lind tillhörde nu en stor grupp ungdomar som vuxit upp på Zigenarmissionens institutioner utan att få någon som helst upplysning om romska traditioner och sedvänjor. De accepterades inte av samhället, men även deras anhöriga och andra romer vägrade erkänna dem som fullvärdiga medlemmar i den romska gemenskapen. Det dubbla främlingskapet ledde i många fall till självmord och kriminalitet.

Tuula Lind skriver bittert om de nitiska romska övervakarna av att uråldriga regler efterlevdes. En dag prövade hon att vandra runt i långa kjolar för att sälja handarbeten. Hon insåg att hon aldrig skulle passa in i den rollen. Hon förstod sig inte heller på könsroller som krävde att kvinnor ständigt skulle passa upp män. Samtidigt som hon stöttes bort av paragrafryttarna bland de egna började hon känna att hon ändå hade en romsk identitet. Vid 20 års ålder hade Tuula Lind nått vägs ände missbruk och snatterier ledde till en fängelsevistelse. Men nu kom också vändpunkten. Hon blev en alltmer politiskt medveten person, hon skaffade sig yrkesutbildning som skolassistent, till slut stod hon helt på egna ben.

Tystade romer

Riikka Tanner och Tuula Lind har i sin nästan 300 sidor tjocka bok lyckats få med mycket. Intressant är att de här och där nämner romska personligheter som nästan fallit i glömska, bl a röstpedagogen Ferdinand Nikkinen, som under efterkrigstiden samlade namnunderskrifter för hänvändelser till regeringen om förbättringar för romerna. Han efterlyste framför allt åtgärder för de evakuerade från Karelen. Och han var en ständig nagel i ögat för Zigenarmissionen då han påpekade att romerna var de kanske mest genomkristnade i Finland, ingalunda de hedningar missionen ville göra dem till. Deras förfäder hade vandrat genom kristna länder i århundraden, i Finland var de enda aktiviteter som ordnades för romer konfirmationsläger och andliga möten, brukade Nikkinen som själv var ateist påpeka.

Men tiden var inte mogen för Nikkinens budskap. När Finlands zigenarförening bildades 1967 var Zigenarmissionens dåvarande ledare Veikko Piirainen en av dem som försökte tysta kritiken från romerna, även om han gradvis förändrade arbetsmetoderna inom den egna organisationen, som sedan skulle omvandlas till Romani Missio under romsk ledning.

Riikka Tanners och Tuula Linds bok är unik i sitt slag, rentav en milstolpe genom att den aktualiserar tidigare föga granskade aktörer i samspelet mellan romerna och det finländska samhället. Ännu mycket att skriva om.

GUNNI NORDSTRÖM

kultur@hbl.fi