Muminfamiljen i råddigt drama

Frågan infinner sig när man ser Svenska Teaterns nya familjesatsning Kungen i Mumindalen, en scenversion av Tove och Lars Janssons teve-pjäs Mumintrollen från sextiotalet.

Lars Jansson lär ha haft ett viktigt finger med i spelet. I en dagboksanteckning från samma tid skriver den överarbetade systern: "Tackochlov att han hjälper mig och vi blivit kompanjoner". Ett kompanjonskap som skulle fortsätta när Lars tog över produktionen av seriestripparna, som också Kungen i mumindalen är närmast besläktad med.

Det var Birgitta Ulfsson som gjorde rollen som muminmamman i sextiotalsversionen, nu återkommer hon som berättare. Vi ser Muminfamiljen som repeterar ett melodram bakom ett svart skynke. Pappan har skrivit, Lilla My (Alma Pöysti) spelar primadonnan, förfadern smäller bakom kakelugnen.

När ridån går upp önskar man att vi hade fått fortsätta lyssna på Ulfsson, för ganska snart bryts magin.

Kastrationsångest

En kung, Karl Fredrik I (Mitja Sirén), anländer till Mumindalen tillsammans med sin rådgivare, järnladyn Karlsson (Edith Holmström). Mumintrollens nosar väcker ont blod och det bestäms att familjen ska "avminoriseras". Nosarna ploppar av, och kastrationsångesten kvitteras med ett slappt "det känns ovant". Varför gjorde man inte mera av det? Att tappa en nos borde ju vara ett stort livstrauma!

Kungen i Mumindalen är varken renodlad barnpjäs eller satiriskt vuxendrama. Den befinner sig någonstans i gränslandet mellan sextiotalistisk samhällssatir och glad amatörteater, och regissören Markus Sundblom får kämpa hårt för att göra det här till en stor helaftonspjäs.

Hjälp får han bland annat av en strålande Hellen Willberg i rollen som Misan, den neurotiska hushållerskan som bär på en mörk, eldig passion under sitt svårt patologiska martyrskap.

Några av pjäsens absolut bästa repliker fäller hon när hon hittar den ynkliga hunden Ynk (Thomas Backlund, med vansinnigt gräslig dräkt), också han en liten, obetydlig varelse från "livets skuggsida".

Misan är den som utvecklas mest i den här pjäsen, hon blir ett slags känslomässigt lim som håller ihop ett manus som i övrigt riskerar att ramla ut åt alla håll ungefär som Råddjurets knappsamling.

Erna Tauros musik må vara folkkär, men den är knappast originell. Mest kommer den till sin rätt när Willberg ensam sjunger Misans eländiga visa: "Miserabel var min mamma, misären var min far". En bra textförfattare var hon ju också, Tove Jansson.

Tappar intensitet

Första akten är velourdoftande sjuttiotalsteater, bitvis ganska förförisk sådan, inte minst när det gäller visualiseringen av Kungens slott, ett byråkratiskt aluminiumtempel som för tankarna till gammal sci-fi-teve. Roliga är också hantlangarna (Fanny Enberg och Mia Portin), två spastiska robotar som tycks vara hämtade direkt ur Willy Wonkas fabrik.

I andra akten - som hade krävt en rejäl tempoökning - tappar pjäsen i intensitet. Då hjälper det inte att man slår till med den visuella storsläggan i form av pyroteknik.

Ändå njuter man av skådespelarna: Riko Eklundh som aningslöst mumintroll, Kristoffer Möller som bufflig Muminpappa och Mitja Sirén som den totalt underkuvade kungen. Järnladyn Karlsson påminner till utseendet om den kvinnliga nazigeneralen i senaste Indiana Jones-filmen, men saknar Cate Blanchetts iskalla pondus.

Att någon förr eller senare skulle hitta den här bortglömda pjäsen och sätta upp den på en scen var oundvikligt: också de mest obskyra verken ur muminkatalogen säljer sig själva. Ur marknadsföringssynpunkt hade man lika gärna kunnat sätta upp seriestripparna från 40-talet, det hade ändå blivit utsålt.

Men om Svenska Teatern verkligen hade velat få in en fullträff så borde man ha valt en mindre obskyr text eller slipat den här.

Jag väntar fortfarande på den definitiva dramatiseringen av Pappan och havet.

PHILIP TEIR

philip.teir@hbl.fi

KUNGEN I MUMINDALEN

Av Tove och Lars Jansson. Musik: Erna Tauro, dramatisering Martina Meinander och Markus Sundblom, regi Markus Sundblom, scenografi och kostym Carmela Wager. I rollerna Hellen Willberg, Mitja Sirén, Edith Holmström, Riko Eklundh, Kent Sjöman, Alma Pöysti, Emma Klingenberg, Veronika Mattsson, Kristoffer Möller, Thomas Backlund, Fanny Enberg och Mia Portin. Svenska Teatern, premiär 28.8.