Anderssons Giliap inte hans bästa

Kesäkino Engel

Regi och manus: Roy Andersson. Foto: John Olsson. Musik: Björn Isfält. I rollerna: Thommy Berggren, Mona Seilitz, Willie Andréason, Lars-Levi Laestadius.

Följaktligen har det varit rätt långt mellan filmerna, nyheten Du levande anlände efter en paus på sju år. Men det är ingenting mot den väntan som föregick Sånger från andra våningen (2000). Vid det laget hade det gått inte mindre än 25 år sedan den förra spelfilmen, nypremiäraktuella Giliap (1975).

Att tiden inte kändes fullt så lång beror förstår på den jämna strömmen av kort- och reklamfilmer som hör till de bästa som någonsin gjorts, alla kategorier. Vem kan glömma dessa svärta komiska, stilistiskt drivna, studier i mänsklig förnedring och humanistiskt förfall?

Desto intressantare var det att för ett par år sen återstifta bekantskapen med Roy Anderssons debutfilm den cinematiska generationsromanen En kärlekshistoria (1970). Här ställdes den unga kärleken mot vuxenlivets dekadens och det var så romantiskt så, fagert, oskuldsfullt och hoppingivande.

Uppföljaren Giliap är och var en helt annan femma. Det är fråga om en ödesmättad kärlekssaga som estetiskt påminner om "Sånger" och Du levande - utan att för den skull nå upp till samma berättarmässiga briljans.

Här är det dystra färger, bleka typer, risiga miljöer och jämna plågor som gäller. Över Anderssons bygge vilar en ångest och pessimism som är så grundmurad att man inte kan låta bli att dra på munnen.

Till det kommer den icke-definierade tidsandan samt en uppsjö av mer eller mindre galghumoristiska utsagor. "Ska man behandla en anständig människa på detta sätt?" undrar den stackars saten som blir utkastad ur hotellbaren som utgör filmens dramatiska centrum.

Just i dag drar det ihop sig till en minnesstund, tjohej, och orkestern stämmer upp i Blott en dag... Kort därefter anländer Thommy Berggrens servitör, filmens ofrivilliga leading man.

Han, "Giliap", är en orolig själ som motar kollegan Mona Seilitz romantiska närmanden i grind. Det gör inte Gustav (Willie Andréason), eller Greven som han också kallas. Och det är en farlig en, fullt i fan och med en pistol i klädskåpet.

Lakonisk dialog

Som vanligt när det gäller Roy Andersson är det ingen större idé att haka upp sig på handlingen. Fokus här ligger på atmosfären, på den lakoniska dialogen och existentiella stämningen (modell undergång) som bärs upp av ett makligt tempo och ett sparsmakat bildspråk.

Men även om man bör uppskatta Roy Anderssons berättarmässiga markeringar kan jag inte låta bli att sympatisera med de svenska samtidskritikerna som var allt annat än förtjusta. Vilket föranledde kulturredaktören Stephan Linner att i Kvällspressen skriva: "Här fanns en som hade tänkt till, en rätt ovanlig sysselsättning här i landet. En som försökt skapa något nytt utan att för den sakens skull förfalla till billigt effektsökeri".

Det ligger nånting i det, visst, men med facit i hand vet vi att Roy Andersson kan så mycket bättre. Giliap är intressant från början till slut, skriande originell, men också något pretentiös. Och med 130 minuter i ryggen blir det bara för mycket av det goda.

KRISTER UGGELDAHL

krister.uggeldahl.@kolumbus.fi