Peppe Öhman | Jag är ingen memil

Förra veckan baxade jag upp min cykel från källaren. Jag pumpade luft i däcken och beslöt mig för att torka bort gammalt damm och smuts en annan dag. Jag hade sett fram emot att cykla igen.

Helsingfors är en liten stad och den blir ännu mindre när man har två hjul att rulla fram på. Det tog mig inte mer än några hundra meter förrän jag påmindes om varför jag inte alls gillar att cykla i huvudstaden.

Som cyklist i Helsingfors är jag nämligen en paria i trafiken. Jag är hatad av både fotgängare och bilister. Bilisterna mejar gärna ner mig om jag vågar mig ut på gatan och fotgängarna fräser och skriker efter mig om jag så mycket som nuddar vid trottoaren. På vissa cykelvägar har man planterat träd, på andra har man spritt ut häftstift (en sommar fick jag punktering sju gånger. Samtliga orsakade av häftstift på Bulevarden).

Nu tror ni kanske att jag är en memil (medelåldersman i lycra) som susar fram på min specialdesignade cykel utan att ta hänsyn till vare sig stiftade lagar eller sunt förnuft. Men ser ni nej. Jag är en vanlig kvinna på drygt trettio som makligt cyklar fram på min kaffelatte-färgade (okej beige) cykel. Jag har hjälm, jag signalerar tydligt när jag vill svänga och jag vill er inget ont.

Kan vi göra en överenskommelse: Jag lovar att använda ringklockan och inte smyga upp bakom er fotgängare. Jag lovar också att stanna vid rött och inte köra över era hundar.

Kan ni med handen på hjärtat säga att ni inte kommer att köra över mig, knuffa ner mig under en buss eller skrämma vettet ur mig mer era svordomar?

Okej? Fred?